Jag har aldrig kunnat förstå vad som betvingar kvinnor att ge upp sina namn, sin historia, en del av sin identitet när de gifter sig. Jag tänker på det nu när det är så lätt att leta reda på gamla bekanta genom nätet. Men kvinnorna gömmer sig bakom nya namn, och bakom sina mäns axlar.
Jag förstår viljan att göra sig en ny identitet - kanske till och med tillsammans med någon annan. Inom häxkonsten byter vi namn, eller lägger till ett namn som en del av vår initiering - ett självvalt namn som ska spegla vårt sannare jag. Vissa namn är bara till för de allra, allra närmaste. Namnet får därmed en magisk dimension av exklusivitet. Andra namn är till för att visa världen att man väljer sin egen identitet. Vissa namn är gruppnamn och ger en känsla av andlig tillhörighet som kompletterar den biologiska. Allt detta förstår jag. Allt detta är del i en självutvecklande väg som syftar till att visa upp en så riktig bild av sig själv som möjligt.
Men jag förstår inte varför en kvinna väljer bort en del av sin identitet och tar över den av en man som inte gör samma offer tillbaka.
Barnen, som modern bär i nio månader, oftast ammar och i de allra flesta förhållanden fortfarande har ett större ansvar för får sin pappas namn. Varför? Ingen kan förklara detta för mig på annat sätt än att det är tradition. Och den traditionen är en kvarleva från att hustrun var mannens egendom. Inte en tradition jag personligen skulle välja att hylla.
Vi behöver inte älska vår historia. Men alla år är våra år, de blodsfamiljer vi tillhör är våra familjer och den energin ska man inte ge bort lättvindligt. Majoriteten kvinnor som gifter sig i Sverige idag tar sin makes efternamn och lämnar sitt eget därhän. Jag känner mig som en alien som bevittnar en obegriplig ritual, vars mening undflyr mig och vars undertoner irriterar mig. Jag förstår inte.
I värdekonservativa USA stödjer
nästan hälften av de amerikanska medborgarna att regeringen stiftar en lag som tvingar kvinnor att ta sin makes namn.
Det förstår jag bättre.