30 januari 2015

Kärleken till hjortar


Ofta, när jag sitter på trappen i skymningen, eller under stjärnorna som skymtar under tulpanträdens kronor, rör sig hjortarna i skuggorna på fältet. I mörkrets skiftningar ter dig sig i det närmaste eteriska, flytandes ut och in i blickfältet. Ett smalt huvud med spetsade öron lyfts åt mitt håll, den vita svansen lyfts när de vänder sig bort, självlysande i mörkret.

Ibland kommer de så nära som fem meter från mig. När de står så där, framför grinden till den inhängade trädgården, tror jag att de kommit för min skull. För att påminna mig och mitt hjärta om naturens innersta ande som verkar bo i dem. Det kan ju jag tro. Betydligt mer troligt är att grinden, som har ett enkelt handtag av trä och som misstänkt ofta har öppnats på natten, fortfarande är en port till några kvarlämnade, vissnade grönkålsblad.

Vad bryr jag mig om det? De rör sig som jordiska andar framför mig i natten. De rör upp något i mitt hjärta, lämnar delikata hovavtryck vid hjärtklaffarna. Grönkålslängtan blandar sig med pälslängtan. Jord med ande. Hjärtat är centrum. Alltid påminner de mig om att hjärtat måste vara centrum jag utgår ifrån.


(Foto: Den inte så hemliga trädgården, Creek side lane, Virginia)

25 januari 2015

Avundsjuka - den mest slipade av vägvisare


Avundsjuka är en strålkastare, rakt in i vår själs mörkaste skrymslen och vrår. När vi hittat dess närande nervtråd vill säga. Innan dess får den oss oftast att plocka fram de mest oattraktiva drag: iskall kritik, fördömanden och tjocka offerkoftan krampaktigt fasthållen över bröstet.

Vi kan få allt, men inte nödvändigtvis på samma gång. Vi måste välja i stunden. Mer tid betyder ofta (men inte alltid) mindre pengar, äkta närhet kräver att vi ger upp del av vår perfekt arrangerade persona, trygghet att vi ger upp en del av vår självstädighet, eller vice versa. Vi förstår allt det där. Ändå är det lätt att tappa bort sig i dom där nödvändiga valen. Lätt att tro att vi förväntas klara allt. Och att alla andra faktiskt gör det. Jag rekommenderar att lyssna på avundsjukan. Den skär igenom alla tradiga ursäkter och pekar direkt på vad vi mest behöver med ett stort självlysande pekfinger.

Vilka människor får dig att hamna i ett hopplöst mörker av: "Om jag bara var som hon, då skulle jag kunna ...", eller i ett smärtsamt tandgnisslande av: "Om jag hade samma förutsättningar som honom, då skulle jag också ...", oftast med en mycket vag bild av vad hans förutsättningar varit och är.

För flera år sedan fanns liten en grupp kvinnor i min bekantskapskrets yttersta kant. Jag kände dem inte särskilt väl, visste mycket lite om deras val, kval och hjärtan. Men jag visste med absolut säkerhet att jag inte tyckte om dem. På något sätt visste jag också att den uppmärksamhet de fick - de var roliga, självsäkra, snygga och utåtriktade - var helt oförtjänt. Det retade mig att de tog sina roller som skribenter, illustratörer och konstärer på blodigt allvar och visade upp sina skapelser närhelst de fick chansen. Jag kunde då inte förstå att jag var skrikande avundsjuk, med mina berättelser liggande i byrålådorna och en omfattande feghet inför att vara mer om mig och kring mig med mitt skapande. Istället växte vampyrtänderna ut bara jag hörde talas om dem.

Jag kallar dem fortfarande mina fylgjor, alla dessa år senare. Högst mänskliga beskyddare och vägvisare med arketypiska drag. För utan dem hade jag kanske missat, att jag då längtade allra mest efter att skriva och skapa och att ta mig själv och mina alster på mer allvar. Vara mer om mig och kring mig med mitt skapande.

Vilka framgångsrika, duktiga människor får din missunsamhet och illvilja att oväntat välla fram? När vaknar det gröna monstret hos dig? Var uppmärksam. Och ärlig. Dra in gaddarna en stund och fråga dig själv: Vad är det som hen är och gör, som jag djupt inombords längtar efter? Svaren kan vara förvånande. Och mycket viktiga.

23 januari 2015

En liten alv i kristall



(Foto: taget på verandan i Trädhuset, Creek side lane, Virginia)

21 januari 2015

Bortom sorlet


Jag har ingen tv här i Trädhuset vid vägs ände. Vår internetleverantör tar betalt utifrån användning, så jag undviker film och nyheter över internet. Jag och M pratar mycket. Men när han arbetar pratar jag oftast inte med någon. Ibland läser jag favorittidningar på nätet, men intresset har varit svalt på det senaste. Jag upplever att jag läser samma röster med samma åsikter och minimala förändringar i omständigheter. Min kommunikation med omvärlden består av sporadiska mail, ibland facebook och ett och annat Skypesamtal. Det blir mycket plats i huvudet över när strömmen av andras intryck och åsikter sinar av till en droppe här och var.

Det känns som om jag lärt mig mer om mig själv och min plats i världen dessa dryga tre månader i Trädhuset, än jag lärt mig under hela mitt liv. Det kan vara tidpunkten i mitt liv, eller livssituationen, men jag tror framförallt att det är stillheten. Bristen på sorl.

Tyst är det inte: fåglarna hörs väl, liksom ekorrarna som hoppar i vissna löv. Brist på intryck allmänt är det inte heller: allt rör sig: solen över trädtopparna, stearinljusets låga, molnen över himlen. Det är inte heller brist på att ta del i andras historier och tankar. Jag läser. När skrivande, skapande, pappersarbete och Trädhuset själv har fått sitt, läser jag noveller och romaner av Isabelle Allende och Margaret Atwood, läser om Georgia O'Keffe och om arketyper. Men böckerna skiljer sig från åsiktsflödet, från bollandet av idéer och lösa tankar. De är skrivna för att hålla i längden, berättandet i sig är själva konstarten.

Det bubblar upp saker i detta bristtillstånd. Som visar sig vara en källa av allt annat än brist. Vissa insikter är inte vackra, men om jag sitter med dem följs de alltid av insikter klara och hårda som glas. Obönhörliga, men ärliga, och därför oersättliga. Åtminstone för mig.

Bortom sorlet. Precis så, precis så ... jag förstår.

19 januari 2015

Form


Det händer att vissa eteriska varelser vill ha en fysisk form, en passande plats att bo i. Behornad och hemlighetsfull har en av dessa viskat i mina öron. Hon kommer från skogen, men har lovat att bo på vår veranda så länge vi vill.

M hittade en rulle hönsnät som låg i skogen som han tog hem till mig. Jag har gjort massa till paper mache av vatten och mjöl. Varelsen säger att hon vill ha kläder, så en ratad underkjol har färgats med grankvistar, ek och några stora blåbär. Jag blandade ut bläck i vatten och hällde över tyget.



Under dagen har hon börjat ta form. Första lagret paper maché torkar över nätformen, band hänger från hennes horn. Tyg till kjolar hänger på tork. Skogsvarelsen har redan liv. Jag ser fram emot att se vad hon säger åt mig att göra härnäst.



(Foto: Skapande av skogsvarelse pågår, Creek side lane, Virginia)

16 januari 2015

Vilda runor - magiska tecken i VarDagen, tar form


"Allt måste börja någonstans, ändå finns det alltid något innan. Som när världarna skapades, såsom Viskvinnan själv viskade i natten ... då fanns inte, och ingenstädes fanns ... "

Så börjar kapitlet om Urrunan i boken Vilda runor - magiska tecken i VarDagen, som kommer att publiceras under våren 2015. En bok måste börja någonstans, med en tanke, en idé, en vilja. Texter skrivs, skrivs om och sätts samman. Denna gång, av mer eller mindre slumpartade händelser, och en hel del uppmuntran från min redaktör på Livsströmmen, har jag också gjort illustrationerna. Det var en resa i sig. Att byta form för sitt skapande är en utmaning. Det finns en sårbarhet i att använda ett uttryckssätt som inte är det vanliga. Och i den sårbarheten finns en alldeles särskild sorts tillfredsställelse. Som att börja om från början. Kasta sig ut och hoppas att det håller.

Nu skapar jag och Livsströmmen själva formen för Vilda runor: redigerar, väljer omslagsbild och omslagets färger. Det finns något kittlande med detta. Att se något som bara var en tanke, vara på väg mot en helhet, mot cirkelns slut. Precis som runorna; från Ur till Fä, från början till helhet. 




(Del av illustration från vårens bok Vilda runor - magiska tecken i VarDagen)

13 januari 2015

När det är grått och kallt


När det är grått och kallt och kroppen återhämtar sig från en elak flunsa krävs lite mer av magin, av anpassningsförmågan för att röra sig i rätt takt. Jag vaknade från en dröm där jag i röda träningskläder sprang upp och ner för kullarna utanför, rundade träden, lät musklerna kämpa. Väl vaken insåg jag långsamt att det vore direkt vansinne att tvinga en nyfrisk kropp att anstränga sig på det sättet i nollgradig luft. Så den drömmen placerades i framtiden. Drog dagens tarotkort till kaffet, sittandes i sängen med tre täcken uppdragna till hakan. Stavprinsessan låg i mitten omgiven av mynt. Precis, tänkte jag, Hon-som-vill-allt-nu-och-helst-igår, får anpassa sig till en betydligt mer jordad verklighet. Det är också magiskt arbete. Så jag lyssnar på Gaiamusik och gör långsamma yogaövningar, betalar skatter och försöker förstå bokslut och momssatser blandat med ljusmagi för bra ekonomi (gröna och gula ljus) på altaret, arrangerar om i köksskåpen för bättre utnyttjande av plats och drömmer fram året i mer konkreta termer.

Det är grått och kallt. Elden får hålla sig i skinnet och avvakta solen. Jag rör mig långsamt men säkert, planterar för det som kommer, skapar plats och lägger i ordning. Kullarna står kvar. Redo att pröva benmusklerna på. Men inte idag. Jordens element är det som är längst från min personlighet. Och just därför är denna praktiska, jordorienterade dag viktig. Ja absolut nödvändig. Musiken hjälper, liksom altarljusen, och vetskapen att jag får saker gjort som behöver göras. Och liksom  jorden drömmer jag lustfyllda drömmar om solen, om livskraft som pumpar fritt genom en vårfriska kroppar.

8 januari 2015

Nyckeln till det nya året


Nyckeln till det nya året


att se tunna mönster innan trådar skapats

(Foto: Trädhuset, Creekside lane, Virginia)