Nöden står för dörren. Ingen kommer ut. Nornan har stängt porten. Friheten har tagit slut.
Hon går på en väv. Vävens trådar tvingar henne åt ett håll. Men hon vill inte gå på den tråden utan kastar sig åt andra håll, där hon fastnar i klistrig väv. Hon sliter sig loss, sitter stilla, surar. Tills hon ser på tråden igen. Det är kanske inte den bredaste och starkaste tråden, men den skimrar med ett alldeles eget ljus. Ett alldeles särskilt ljus.
Nornorna tre står med huvudena tätt tillsammans. Grå figurer med svepande sjalar. De mumlar, ristar runor och ser. Många systrar har de, en för varje människa. De är där vid en människas Födsel och vid en människas Död, och vid alla födslar och dödsögonblick däremellan.Vid varje vägskäl, varje port och varje val. De mumlar, rista runor och ser.
Den gamla kvinnan sitter i tornrummet och spinner. Hon väntar på Törnrosa, eller vem som helst som kommer och sticker sig på sländan för att sova i hundra år. Kvinnan kan vänta, hon har gott om tid, drottningar kommer och går, prinsessor växer upp, rosensnår kan växa och förmultna. Den gamla är vaken och väntar. Under tiden hon väntar så spinner hon,
Den unge vuxna sitter stilla på stolskanten. Kan inte förmå sig att packa upp matvarorna, än mindre tända spisens gaslåga. Att längta till ett eget liv är en sak. Att möta den bistra, karga vardagen med alla dess småttiga krav en annan. Att vara ensam; ensam ansvarig för så många, många små och stora ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar