Björkrunan - bilder från en resa

Ljuset silar genom björkens vårgröna transparanta blad. Den vita rena stammen konstraterar mot de mörka sprickorna där skogsfolket bor. Den vita Frun kliver ut från stammen. Ögonen sneda och mörka som där björkens bark spricker, hyn vit och slät som björkens bark, i hennes fotspår växer gräset, blommornas färger lyses upp, följer alla hennes barn i mångfalds former i en strid ström. För hon ger liv och allt som växer behöver Skogsfruns näring.

Hon går till bäcken och följer dess porlande tills hon kommer till forsen, där Näcken sitter ensam på en flat sten och sjunger, fötterna i det rinnande vattnet. Näckens sång renar alla som hör, och skogens fru lyssnar gärna och länge. Toner som höjs och sjunker i takt med vattnets virvlar, toner trillar som vattendroppar och dras med i bäckens flöde. Hon kliver i vattnet och går fram till sin Älskare.

En björkstam har fallit och gröpts ur av småkryp och fukt. Där sover frukten från skogsparets kärlek, en vagga som skyddar tills barnet växer sig stark nog att gå på egna ben, tills hon hittar sina egna toner. Toner som väcker skogen, och sjöarna, och bergen och mångfalden av själar.

Människan vaknar en morgon och inser att hon börjat om på nytt. Allt har ett annat skimmer, en aura av något nytt och välkänt obekant. Hon förstår instinktivt att detta får hon inte tänka sönder, inte analysera och begränsa med gamla föreställningar. Så hon vattnar varsamt och övar sin förmåga att skydda och ge näring.