"Jag vill ha det här och det här och det här" ropar jag ut i rymden, och sen när det kommer bökar jag in huvudet i kudden och ropar alldeles tyst, så bara jag hör,
"Men jag är nog inte riktigt, riktigt redo än ... "
Livet bryr sig inte. För hon tycker att vi får stå för vad vi ber om. Och det har hon alldeles rätt i. Så jag ställer mig framför altaret och säger tyst,"Får jag hålla någon i handen då, nu när allt det där jag bett om bar kom rusande allt på en gång?"
"Nej!" säger Livet strängt. "Nu sträcker du på ryggen, och gör allt det här, alldeles, alldeles själv. Det är verkligen på tiden."
Så jag sträcker på mig och tänker,
"Jo men visst, jag är en stor flicka. Visst klarar jag detta, och detta, och detta. Det ska nog gå bra, ett steg i taget, en sak åt gången jada, jada." Tänker på allt jag klarat förr, och hur mycket bättre utgångspunkt jag har idag än många gånger tidigare, och så växer jag faktiskt, växer bara så där, flera centimeter. Kroppen fylls med beslutsamhet och gul, lätt kittlande förväntan.
Och precis då, när jag är redo, om än fortfarande lite rädd, lutar sig Livet fram och viskar mjukt i mitt öra,"Men precis nu syrran, är det trots allt helg, varför tar du inte och leker en stund och låter morgondagen komma med vad den månde? Det finns ingenting du behöver ta tag i idag."
Tacksam - så tacksam blir jag att öronen rodnar - . Leker, och Livet är på gott humör och kluckar av skratt åt krumsprång och fånerier. Hon är inte alltid så svår att komma överens med trots allt.
(fotn från Himalaya: privata)


















