Tonfall

Står i kön för att köpa kaffe på ett av Malmös bäst placerade fik, med sittplatser som idag finns under en klarblå himmel, träd som vajjar lätt i vinden. Rosa knoppar redo att spänga sig ur sig själva är strödda över trädkronorna närmast borden. Det är vår, kanske till och med sommar.

Framför mig i kön står två kvinnor i min egen ålder. De pratar om det ena och det andra och ju mer de pratar desto mer vrider jag mig för att komma undan. Det är något med rösternas tonfall: lite gälla, entoniga och penetrerande. Ämnena som avhandlas syftar på att ingenting är bra: inte barn som klär ut sig till påskkärringar (tiggeri), inte Hallowen heller på tal om det (kommersiellt, osvenskt och oseriöst). Och så vidare. Det finns ingen paus. Där den ena slutar fyller den andra på. Jag försöker meditera mig bort, men rösterna fortsätter envetet, märkligt lika varandra.

Väl framme vid kassan får kvinnorna specialbehandling. De kan inte tänka sig att stå i glasskön också, så tjejen i kassan springer emellan de olika serveringarna. Sen går de. Jag andas ut och funderar på om jag ska hjälpa ett äldre par ut med deras bricka. Den ena har käpp, den andra ser lite ostadig ut. Om jag bara köper mitt kaffe lite snabbt så kan jag fråga om jag ska bära åt oss allihopa ... Just då kommer en av kvinnorna tillbaka. Naturligtvis har summan hon betalat blivit fel.  - Nej hon har inte fått något kvitto, blev det rätt nu då? Den gälla rösten maler och maler. Jag blir trött och kommer av mig. Det äldre paret vinglar iväg med sin bricka. Jag tänker att när jag jobbade på cafe var det just med dessa personer det begicks misstag: med priset, pålägget, toppingen. Jag funderar på andliga skolor som menar att ljudvågor bygger upp universum. Och bryter ned den.

Betingat skrivande

Det kräver sin människa att få ro att skriva när livet drar i många riktningar. Ett rum måste skapas, en plats karvas ut. Med inspiration från Alvsyster M. och hjälp från presenter av nära kära har jag börjat arbeta med betingning. Precis som Pavlo fick sina hundar att dregla med bara ljudets hjälp, ska jag träna min hjärna att manifestera skrivandets och skapandets utrymme genom doft, känsel och syn.

Ett bärbart altare är skapat i klargult pennfodral med kamferträolja i flaska, mjukdjursuggla och vacker resevoarpenna i guldmelerad blanksvart. Ett fast altare finns i röda rummet där jag bor bestående av ett rött blockljus, copalrökelse och en porslinsuggla. Varje gång det ska skrivas, hemmavid eller på annan plats, plockas altaret fram, ljuset tänds eller en droppe kamfer hamnar på handleden och snusas in. Ugglorna, pennan, färgerna, doft och eldelementen bidrar med sin symbolik och känsla. För varje gång blir det lättare för hjärnan att fokusera, för tankarna att flyga fritt, för orden att strömma ...

är det tänkt.

Vi får se hur det går. Experiment pågår. Vi är trots allt djur, och det är inte så bara.

Några tankar om tillit

Att leva utan fasta ramar kräver tillit. Tillit att tak över huvudet och mat på bordet kommer finnas också i framtiden, även om det inte finns en klar plan över var medlen ska komma från. Då behöver vi lita på att de önskningar vi kastat ut plockats upp av någon vänlig norna som genast satt igång att väva: med mer intrikata mönster och hårresande spännande färgkombinationer än vi själva skulle kunnat komma på. Men tillit handlar inte bara om att lita på att världarnas krafter är på vår sida. Det kan aldrig vara att luta sig tillbaka, ta en kaka till och förvänta sig att allt ordnar sig bara vi tror (på vad infoga valfri form). För mig handlar tillit mer än något om vår relation till oss själva.

När vi kikar på om vi är på rätt väg bör vi kanske först kolla av om vi hållit våra löften till oss själva. Har vi slutat tänka på det där destruktiva sättet, har vi lagt den där timmen per dag på att styrketräna, skriva, meditera, fotografera eller plugga? Har vi ens börjat kontakta de personer vi vet har information vi behöver till vårt nya storslagna projekt?

Hur kan vi ha tillit till att världarnas krafter står på vår sida om vi inte ens litar på oss själva? Vi är också krafter i världen. Vi är också skapare. Vi är garanterat skapare i våra egna liv. Om vi ska kunna leva i trygg vetskap om att det ordnar sig måste vi kunna lita på att vi gör vår del. Visualisera gärna dina drömmar. Men glöm inte göra jobbet. Håll dina löften till dig själv. Med tiden kommer en välvillig GudsMorsa kasta oväntade gåvor i ditt knä. Men först vill hon se att du har vad som krävs för att ta hand om dessa gåvor.

Och nu när jag skrivit allt detta av ingen annan anledning än att påminna mig själv om det självklara, måste jag rusa vidare. Jag har löften till mig själv att hålla.

(foto: Progreso, Yucatan, Mexico)

Speglar och löv

Jag tar mig fram
genom speglar och löv
på skatans rygg
i kråkors sång

Vid fullmåne dansar jag snabbare
vid mörkermåne håller jag still
men när månen är halv
går jag baklänges ett varv
och sen springer jag vart jag vill

bakom rot och sten
under nedfallen gren

Det finns bara tre sätt
att veta vem jag är:
att Se, att Se, att Se

Bloggen Häxdansen sen juli 2008 - dags att snurra ännu ett varv

Bloggen Häxdansen startade i juli 2008 och har sen dess generarat mer än 500 inlägg om häxkonst, magi, kraftdjur, cykler, runor, gudomar, alver och annat knott. Ibland har det steppats mer åt det ena hållet, ibland mer åt det andra beroende på vart mitt fokus har varit. Senaste halvåret har bloggen framför allt varit en reseblogg, med bilder från mitt halvår i Mexiko. Upplevelsen av Mexiko var stark och jag ville dela något, men de flesta ord var upptagna på annat håll. Vid stränderna, i Karibiska havet och under fläktar föddes under resan min andra bok.

Jag är sen några veckor i brokiga Malmö, precis vid Möllevångstorget där jag - också - känner mig som hemma. Innan jag reste levde jag hos en vän på en röd soffa med yoga impregnerat i de vita väggarna, nu bor jag i ett rött rum med drömlik, alvisk konst i varje riktning. Som modern nomad är du alltid gäst och alltid tacksam för skönheten i de platser du befinner dig på. Liksom generositeten hos dess värdar. Utan en fysisk plats att bygga mitt liv kring blir det istället andra värden som fördjupas och intensifieras. Det enda verkligt beständiga är kärleken, den stora familjen, vänskaperna, kreativiteten och de ovärderliga ögonblick i VarDagen på den plats jag för tillfället råkar befinna mig.

Skrivandet har alltid varit viktigt. Under den senaste tiden har skrivandet brett ut sig, dykt ner i djupare lager och är nu så cementerats in i själva LivsNerven att det är omöjligt att leva utan dagliga doser. Jag ska se till att skapa nya sätt att göra skrivandet till den största delen av mitt liv tillsammans med magin, även här i Sverige. Eller snarare, oberoende av vart jag är.

Bloggen kommer som alltid innehålla det som för tillfället är mitt viktigaste. Just nu är det det magiska nomadiska tillståndet, skrivandeprocessen, den kommande boken och den ständiga transformationen. Jag kommer också ge plats till kurser och events där jag, eller mina närmaste sejdsystrar är involverade, då jag vill fortsätta sprida den magiska evolutionen över världen. Eftersom orden ibland kommer vara upptagna på annat håll blir det mycket foton och ibland korta meddelanden. Till och från låter jag andra tala: väsen och krafter som kommer och går i min Livssfär. De har ofta väldigt intressanta saker att säga. Ibland kan jag till och med förstå vad de menar.

Jag ser fram emot ännu ett varv i häxdansen. Välkommen att följa med.

(Foto: Ribersborg, Malmö)

Oden säger

Oden säger:

Resan
Orden
Tecknen
transformerar dig
och andra
transcendenserar det du trodde dig veta
till en större Verklighet

En plats är bara en plats
platsen är allt du har
att resa från
att transformeras i
att gå bortom dig själv för att nå andra platser
och låta andra nå dem
genom Resan
och Orden
och Tecknen

Förstår du?

Ja, jag förstår

Love Letter to Mexico, Souls and Spirits

 

Thanks Souls and Spirits of Mexico, who Inspired me

 who Protected me

 

who taught me, wrapped yourself around me

 

for the Strength and thousand Smiles

to the Spring Souls, all around

 

to the Spirits of the Sea

and the Spirits of Land

(photos from Tijuana Downtown, Isla Mujeres, Pyramind of the Sun, Mexico city and Merida)

Blue through Mexico

From Tijuana to Merida, flying high

from North to South,

from heavens to oceans, swimming in the Dreamlands

 

Catching stuff that hearts are made of, and treasures from the wildest pirate stories

From streets of mercy

to favorite café

traveling over Sand with Spirit

Den 20e April, Alternativmässa i Häxans hus

Förr eller senare kommer det bli dags att komma upp till ytan igen efter Restid, Drömtid, Skapartid, Skrivtid, Ingen tid och inga tider att passa. Inte än, inte än.... men

Den 20:e April är jag hemma i Sverige, och befinner mig i Henset utanför Hörby, för då har Häxans hus en alternativmässa. Med mig har jag en bunte böcker Nordiska gudinnor, VarDagsmagi för dagen kvinnor, som jag gärna berättar om, liksom information om sommarens endagars och halvdagarskurser, och kanske något annat. Framför allt kommer jag att vara i gott sällskap: Förutom Linda Häxans hus ägare Linda Braekhus och hennes fina grejer kommer vännen och smyckeskonstären Majjsan visa sina alviska smycken, goda saker finns från Torplyckans skafferi och SanktaSignes Regndroppsterapi presenteras. Och mycket annat. Ser fram emot en bra dag.

( Foto: Mia Freden, från Dzibilchaltun, Yucatan, Mexico)

IxChel: Mayan Goddess of Moon, Birth, Rain, Medicine and Release

 

 IxChel prayer: rainclouds gather at her jaguar claws. Let go, bring it through, give it over to release. Fertile earth shivers at her the touch of her jaguar paws. Everything grows in the jungle heat

 IxChel invokation: I am IxChel energy flows through me, I let go of everything I don't need. I wrap the rainbow around me, and know all medicine

IxChel said to me: Never doubt. Love everything

(Fotography: Mia Freden. Statue on Isla Mujeres, Yucatan, Mexico. Sculptor: Reynaldo Bolio)

Pearl in Yucantan, Manana on Isla Mujeres

On Isla Mujeres mythological home of Ixchel, goddess of moon, birth and medicine, there are white sands, turquoise waters, turtles and many, many tourists. The narrow streets chosen for consumerism is a battleground for creating attention to trinkets, food and drink. It is a tricky thing then, to create respect for native culture and the modern touch visitors on the island crave in a tasteful, attractive way.

The restaurang Manana has managed splendidly. Sited Downtown on the corner of calle Mariposa and Avenue Guerrero the interior is a celebration to strong colours and mexican motives in a fresh and spacey way. Lovely service in a creative mix between spanish and english, food served is mexican inspired dishes complemented with vegetarian alternatives. Food is as colourful as interior. Breakfast fruitsallads to live for.

There is also wellfilled second hand bookstore with leftover books in all languages for a reasonble price, including quite some in swedish. I just finished Anne Rice Blood and Gold witch happened to be the one book in the vampire series I had not read.

Thanks Manana for all the lovely meals and a great time.

Waters

Chairs for curious, trying the land of sand, before sliding back to the green

Bird of might, Pelican, carrying nourishment for soul in its beak

Cenote, holy water hole, underworld nourishing, foundation for pyramids

nourishing Underworld

nourishing life

and life

 

waters

waters

(from Sisla, Progreso, Chitzen itza, Dzibilchaltun and Isla Mujeres, Mexico)

Colors

 

Yellow, Merida Mexico

 

Multi, Isla Mujeres Mexico 

 

Red, Merida Mexico

 

Red table, Isla Mujeres Mexico

 Red table and Stars

Purple, Tulum Mexico

Travelling Deeper - into My Heart

 

The way there, Merida, Mexico

 

All you need, Merida, Mexico

 Palm and sky, Merida, Mexico

Mexican faery garden, towards Cancun

Swamp and truck, towards Cancun

Love Letter from Mexico City

 

 Thousands of gods in one place.

of what do they speak at night?

we listen closely, sneak along

museums walkers by birthright

The city is sinking

built on a lake

swamp of sacrifices

She craves her tole in concrete weight

In the secret house of Frida

open to All

new expressions open

floating from the blue walls

On the pyramids I ponder

the Sun and the Moon

but mostly I pray to the Rainbow

and the Jaguar god of old

The city is sinking 

and so am I

as you must in a cradle of creation

melting together blood and lust

with high tempered dreams

of what we might become

Love Letter from the Sea, Tijuana, Mexico

Waves crashing leading me to sleep, taking me deep, to the deep
Sea
worlds to explore beneath
Touching the edges beyond life and death:
heavy cold hides fierce heated rage
Lost sailors souls float from the cracks,
leaking wounds under tons of weight:
pressing through drops dense as oil, leaden heavy
Water stones
No light, no love, nothing but devouring need
and passions unspoken, longings to feed
Shame and guilt and countless fears
Who can count that which no one sees?
Fishes, riches, all will end
we dance on the edge, dance on the edge
No breathe, no lungs, no oxygen here. But still, yet still
you can hear:
a thrilling tone, a cry, a shriek - hearts exploding,
a tone for kills. That tone I carry between my teeth
as they urge me forward, urge me to swim:
slithering bodies, glistening skins, scales and fins, scales and fins ...
My catch wrapped closely. They make love to me:
in salt and waves and sand beneath
All will die, but we are alive
Heaving bodies under starlit skies.

(Foto: Tijuana Playas, Mexico, fullmåne)

Kreativ vila i Världsträdet vid Havet

Det är dags. Flugen över det stora blå till den Amerikanska kontinenten. Mottagen av delfiner som dansade i havet vid Tijuana Playas, Mexico. Nya världar, nya äventyr. För att kunna lyssna så intensivt som platsen förtjänar, lyssna på havet inom och utom, tar jag nu en 

Paus

i mitt bloggskrivande.

Tills den kallar på mig igen:

Lev väl, simma lugnt och var alltid i Världsträdets mitt.

(Betongkonst Tijuana Playas, Mexico. Konstnär okänd)

Färunan - en förklaring

I den sista runan finns en känsla av fullbordan, att ha allt och sakna inget. Här finns tacksamhet som flödar över, för skörd i alla dess former: för familj, vänner, mat på bordet, tak över huvudet, allt inom räckhåll.

Det är framförallt en materiell runa, som kan användas för att dra till sig pengar och tillgångar. Den kommer därför också med en utmaning. Det materiella kan glimma och glittra som alvskatter, men när dagen gryr förvandlas de ofta till löv och mossa. Runans utmaning är att tillåta sig rikedom utan att bli girig och vilja ha mer. Att njuta av stunden utan att försöka kontrollera flödet utifrån rädsla att inte ha nog.

Fä eller boskap var en gång den största rikedom som tänkas kan. Den som hade boskap hade mjölk och kött även när vintern bet. Djurhållning kräver kunskap och hårt arbete. Det är rikedom som resultat av den långa vandringen genom runraden, genom misslyckanden och insikter, förlust och framgång men framförallt av ihärdighet och trofasthet. Plötsligt inser vi att det vi bett om är här, att det vi arbetat mot är något vi nått fram till. Den står därför även för slutet på en cykel, något som tagits så långt det kan tas. För den perfekta tidpunkten att räkna sina tillgångar och framgångar, göra bokslut och bestämma sig för nästa steg.

I fullbordan finns också avslut. Mättnad blir fort övermättnad. Runan ställer frågan vad du verkligen behöver, vad som har tagits så långt som det kan tas. Den som bemästrar runornas kunskaper vet också när det är dags att släppa taget. Njut av festen men gör något annat dagen efter. Den som är rik är inte rädd att hitta nya vägar. Hon delar också med sig utan att be om något tillbaka. Ge en del av din lön till någon utan hem och pengar när lönen kommer. Laga en middag till en vän som är trött och behöver lite omvårdnad. Spendera en dag och arbeta ideellt för något du tror på. Och glöm inte att hälla en del av mjödet på marken när bägaren flödar över.

Jag placerar Färunan ovanför mitt huvud, som en krona. En manifestation av det som varit, det som är och det som kommer.

Färunan - bilder från en resa

På ängen betar en flock med välmående kor, pälsarna är blanka och juvren är stinna. En flicka mjölkar dem en efter en med vana händer och mjölken strömmar ner i hinken fet och skummande. Hon lutar sitt huvud mot kons mage, skopar en munfull av den vita rika vätskan direkt till sin mun, smakar på sötman som reflekteras i stjärnorna om natten.

Familjen är samlad, bordet är rikt, dukat med blommor och ljus, fångat och samlat, rätter tillredda med omsorg, kryddor från fjärran länder. Var och en runt bordet har bidragit på sitt sätt, var och en bidrar med sin skönhet, sin humor, sin personlighet. Solen går ner med gyllene strålar, månen går upp med milt ljus. Här finns tid för snapsar och sånger. Precis nu fattas inget. Ingen plats är bättre i världen.

Han hittar en skatt i den mjuka mossan, under en gren, bredvid en tall. Länge har den lockat, långt har han gått, men nu ligger den där och glimmar och glittrar, guld och stenar av dyrbar sort. En alv skrattar till nära hans öra. Försiktigt biter han i ett mynt, men känner bara torr bark mellan sina tänder. En alvskatt är en alvskatt är en alvskatt.

Människan ser sig om i rummet. Ett hem så fullt av omsorg, varje kurva smekt, varje färg vald, varje sak fylld med mening. Det är fullbordat, det är dags. Resväskan är full, börsen likaså. Hon sveper blicken över hemmet en sista gång innan hon lyfter resväskan, går ut genom dörren och låser med dubbla lås.

Dagas runan - en förklaring

Dagasrunan är just det, runan som säger "det dagas". Den handlar om morgonen, om ljuset när den nya tiden dallrar full av löften, om den nästan extatiska känslan när ljus transformation inträder, stunden då vi kryper ut ur puppan och andas frisk luft, förväntansfulla inför flygturen.

Det är inte perfektion i bemärkelsen störst och vackrast. Här har vi snarare möjligheten att skapa vad vi vill utifrån ett ljust och lätt tillstånd. Vår perfektion är inom räckhåll, den som är unik för oss och inte behöver jämföras med någon annans bild av perfektionen. Resultatet av detta blir kreativ mångfald.

Det gränslösa tillståndet av Dagas är nästan pubertal i sin sanslösa frihet. Jungfrulig i sin enkelriktade fokus på det vi vill och har framför oss. Ändå är vi långt fram i runraden, nästan hela vägen fram till slutet. Och just där finns möjligheten att börja på nytt, som en lekfull del av Alltet. Precis som en gammal människa som skalar av sig världens förväntningar och mer och mer återgår till det unga, till det som verkligen räknas, till barnet, till det hon kommit att se som de bästa delarna av henne själv och världen.

Dagas är också en transruna. En runa för att resa obegränsat i alla världarna, i vårt sinne. Runan som visar oss att tanken för oss var som helst och vadhelst vår tanke når det påverkar vi och det påverkas vi av.

Jag placerar Dagas i kronchakrat, den plats där vi påminns om att vi är delar av allt och kan resa vart vi vill, när vi vill och börja om på nytt.

Dagasrunan - bilder från en resa

Gryningsljuset börjar som en brytning i luften. Dallrande luftkristaller som reflekterar det som komma skall. Försiktigt först, en skiftning, men sen allt tydligare, ljuset växer över landskapet. Till sist kommer solstrålarna, de allra första, starkt gula, kaskader av aprikos, inget ljust är som detta: som gryningsljuset. Varje dag samma mirakel. Samma skönhet som sköljer över världen.

Puppan spricker. Från dess inre syns en varelse skapt av delikata lemmar och vingar. Fjärilen tar sig ut från puppan, vecklar ut vingarna och låter dem torka i luften. Väntans tider i den mörka, trygga puppan är över. Hennes dagar är gjorda för att flyga, att para sig och dansa i solen.  Intensiva och gyllene ligger de framför henne att upplevas till fullo.

Balder vandrar i gudarnas trädgårdar. Gudinnor och gudar sitter uppflugna i träden och spionerar på honom. De suckar och beundrar: den stolta näsan, de stora själsfulla ögonen, de vackert böjda ögonbrynen, hans haklinje, halsens vithet, de raka axlarna ... ren perfektion i gudaform. Och trots att de som tittar är olika som dag och natt, som krig och fred ser det samma sak - skönhet i sin mest upphöjda form, så som det passar dem var och en. Hur det går till vet ingen, men det är del av Balders mysterium, den vackraste guden.

Människan har förstått mer om sin egen uppbyggnad. Hur hon kan sträckas ut i olika verkligheter, hur hon kan lossa sig själv från sin kropp och ge sig iväg på äventyr i ändlösa universa. En dag kommer hon att inte tillbaka. En dag kommer hon välja att resa vidare för evigt. Men inte idag. Idag upptäcker hon bara njutningen att vara gränslös. Tills en dag, en dag, då hon ska få sväva iväg utan att återvända ...

Odalrunan - en förklaring

Ingen äger en plats. Men vi kan lära känna en plats precis som vi lär känna en människa. Börja varje ceremoni med att prata med platsen. Såväl inomhus som utomhus. Platser i naturen är inte annorlunda än vardagsrum och kök. Medvetna varelser bor här. Det finns etikett att följa och hänsyn att ta. Tassa försiktigt och varvarsam med såväl liten som stor.

Alla platser passar inte att sejda på. Eller att slå på stora trumman. Vissa platser kräver låga röster, vissa platser tål och gläds åt extas. Hälsa och fråga. De gamla folken som bor där vet. Alverna har aldrig slutat ha kontakt med landet i dess andliga mening. De är sammanbundna och del av landet. Det är också dom som ligger begravda där, också dem kan vi tala med. De har all kunskap vi kan behöva om vår relation till platsen, att all natur är helig, att vi måste ha en relation till landskapet som är respektfull vare sig vi nyss kommit till en plats eller bott där i generationer.

Platsen är där vi börjar. Den plats vi spenderar mest tid i är ofta vårt hem. Om vårt hem inte är heligt och ärat blir inte vårt liv det heller. Bygg ett altare. Väv in det du själv vill ha runt dig där du bor i samarbete med det som redan finns.

Jag placerar Odal i fötterna för att påminna om att vi alltid står på jorden. För att binda oss till det ställe där vi är och öppna oss för både gamla och nya minnen.

Odalrunan - bilder från en resa

Landskapet skiftar och böljar. Jorden, vattnet, vinden och solen har vävt och mejslat i eviga tider. Sen kom rötter och grenar. Och kroppar, tänder och klor. Tankar och händer. Landskapet formas, bit för bit, stort som smått.

En besviken alv ser människor gå förbi utan att hälsa jorden. En rådare ropar för döva öron, ett troll sitter still på stenen och undrar över brutna löften. Många släkten har levt på jorden, många lever här än. Det finns människor som minns, men många har glömt. Banden mellan de gamla folken, banden mellan människan och marken.

Där jag är, är mitten på världen. På varje plats kommer släkten och släkten samman. Precis på denna punkt trampade en mammuts väldiga steg, rullade en ormbunke upp sig och spred sina frön, klappade en späd hand klanens första tama varg. Platsen är alltid utgångspunkten.

Hon hälsar platsen, går genom smäckra stammar som vore de portaler. De är portaler. Lägger gåvor på mossklädd sten som vore det ett altare. Det är ett altare. Lyssnar på vinden i träden som vore det musikinstrument. Det är musikintrument. Världen är stor för den som ser.

Människan stannar till vid hemmets altare. Ett av dem alla. Hon plockar ett visset blad, drar handen över statyettens glänsade huvud. Detta är hemmets altare. Hon viskar tacksamhetsord till platsen hon bor på, till marken, andarna, djupen nedan och himlen ovan. Människan vet att varje plats måste respekteras. Platsen är början på resan. Tryggheten grunden för frihet.

(foto: Lisbeth Jönsson)