Mer LIV

Lilith tar form - att lära känna sin Demon

Att Se - med nya ögon

(Foton: Trädhuset, Creekside, Virginia)

LIV

(Foton: Verandan Trädhuset, Creekside, Virginia)

Rundagar på Österlen i Augusti

Jag har blivit inbjuden att hålla tre fristående kursdagar om Runor på Österlen sista helgen i Augusti, i vackra studion Prins Vit och Svarta Räven. 

Runorna vibrerar av urgammal kraft. Du har nyckeln till deras magi inom Dig själv. Du är välkommen till tre, fristående, unika endagarskurser om runorna och hur de kan användas för att väcka din kreativitet och skaparglädje. Du lär känna de nordiska tecknen i Utharken, för att på magisk väg förstärka olika aspekter av Ditt skapande. Kursdagarna byggs kring runmagi för transformation genom sagoberättande, ceremonier, övningar och ledda meditationer.

Kurserna är fristående, men kan med fördel kombineras

Specialpris om du väljer alla tre är 3000 kr.

Att väcka kreativiteten och frigöra resurser för skapandet

Fredagen den 28:e augusti

Från Urrunans begynnelse i Ginnungagap till Hagelrunans skärskådande blick, leds Du för att lära känna och använda runor för att finna inspiration, visdom och skapandets kraft. Du lär också känna Thursrunan, Asarunan, Vagnsrunan, Fackelrunan, Glädjerunan och Gåvorunan; för ordets flöde, inspirationens flamma, och kontakten med små gröna andar och stora gudar för hjälp på vägen. 

I kursen ingår moment som:

⦁ Att väcka den inre elden

⦁ Offra till de gamla gudarna för inspirationens gåva

⦁ En ceremoni för skapandets glädje

Att odla uthålligheten och våga möta inre motstånd  

Lördagen den 29:e augusti

Från Nödrunan som hjälper oss möta den krassa verkligheten, till Tyrrunan då vi reser oss som andliga krigare, leds Du för att lära känna runor som kan stödja Dig vid inre motstånd, och som hjälper Dig odla den uthållighet som krävs för skapandet. Du lär också känna Isrunan, Årsrunan, Klipprunan, Idegransrunan, Älgrunan och Solrunan; för att få redskap att närma Dig mäktiga allierade från stenar, växt - och djurriket, liksom våga den nödvändiga vandringen ner i underjorden.  

I kusen ingår moment som:

⦁ Att lära om årets magiska cykler

⦁ Ta kontakt med djur- och växtrikets allierade

⦁ Göra en shamansk resa till underjorden

Att nå ut med sitt skapande

Söndagen den 30:e augusti

Från Björkrunans sirliga skönhet till Färrunans rikedom, leds du för att lära känna runor som kan ge Dig själv och dina skapelser lyskraft. Du lär känna Hästrunan, Människorunan, Vattenrunan, Ingrunan, Odalrunan och Dagasrunan som kommer med potential för positiva partnerskap, god kontakt med platser och att våga se dig själv och ditt skapande i ett nytt ljus.

I kursen ingår moment som:

⦁ Sia kring Din sociala situation

⦁ Djupmeditiation kring magiska partnerskap

⦁ Göra en ceremoni för Din kreativa lyskraft

Kostnad:  1200 kr/dag. 3000 kr/tre dagar. Vegetarisk och ekologisk lunch och fika ingår, med inslag från Linas egen trädgård.

Innehar F-skattesedel.

Kontakt: för anmälan och betalningsvillkor till Sofia Axelsson, via:

haxdansen@gmail.com

Anmälan senast 12:e augusti 

Betalning senast 14:e augusti.

Undervattensblommor

Ibland behöver vi gå tillbaka. Tillbaka till andra tider, tidigare tider, när vi var barn, tonåringar och unga vuxna. 

Så många av oss har varit tvugna att skala av bitar av oss själva för att överleva - eller helt enkelt bara för att göra livet lättare för oss i stunden - . De flesta av oss har minnen av händelser och kommentarer som begränsade oss.

Förra sommaren tittade jag på brillianta Anna Odells smärtsamt obehagliga Återträffen. Filmen var så träffande att den stannade kvar i den grad att jag fortfarande ser scener från den för mitt inre öga. Det Odell fångar framför allt, är den gruppdynamik som regerar så starkt under skoltiden. Och som fortsätter att hålla oss i sitt grepp långt efteråt. De som varit på riktiga återträffar med sina tidiager klasskamrater kan berätta hur vuxna människor: med familjer, arbeten och massor av erfarenhet, under loppet av minuter faller tillbaka i den roll de hade i skolan: ledare, ledarens lojala undersåte, den åtråvärda, den roliga, överslätaren, den märkliga, utbölingen. 

Det är få som inte lämnat några av sina finaste, mest unika sidor längst vägen, eller dragit på sig mönster som hindrar spontanitet och utveckling. Även till synes positiva roller som tagits på längst vägen kräver offer. Men när vi är vuxna, och kanske lite smartare, när vi förstår andras motiv och tillkortakommanden bättre, då kan vi gå och hämta det vi lämnade.

Det är inte en intellektuell resa, så mycket som emotionell resa, och kanske mest av allt en själslig resa. Gömt men inte glömt. Det kräver inte fem års terapi. Det kräver inte ens hjälp av en utbildad psykolog. Men det kräver en sak: att vi står ut med att simma genom den mängd av känslor som möter oss längst vägen. Det är nämligen enda vägen dit.

Allt vi behöver göra är att gå tillbaka till de där stunderna som skaver. Prata med dem som var involverade och klargör vad som faktiskt hände, be om ursäkt eller säg ifrån, beroende på situation. Be sen att få tillbaka det du lämnade. Det kan ges i form av en symbol, eller i en känsla av energi. Du kan bli förvånad när du ser vad som legat där och väntat på dig: en upplyst undervattensblomma, helt unik och bara din. Prova. Alltid lär du dig något. Kanske får du till och med en gåva du längtat efter.

(Foto: Undervattensblomma, verandan i Trädhuset, Creekside, Virginia)

Ormgåva

Ormen: transformation, medicin, djupa drömmar, energi, slingrande längst ryggraden, Världsträdets familiare, uppåt och nedåt: uppåt är nedåt, nedåt är upp.

M har fortsatt att stöta på ormen, längre in i trädgården där han nästan trampade på den två gånger och vid ett tillfälle råkade ta tag i dess svans när han skulle dra upp ogräs.

"Du måste sluta terrorisera den stackaren. Den kommer att bli helt traumatiserad", sa jag.

"Det är inte med flit", svarade M.

Men jag undrar. För vi söker upp den medicin som vi behöver; snubblar över den, grabbar tag i den av misstag, tills den lämnar en bit hos oss som vi har längtat efter.

Ormen verkar inte ha tagit särskilt illa vid sig. För igår kväll lämnade han ett perfekt skinn till oss som gåva, närmare en meter långt med allt intakt inklusive formen av ett perfekt huvud med runda cirklar där ögonen suttit. Skinnet ligger nu på en hedersplats på altaret. 

Ormen: att lämna bakom sig, att bli större, att stiga in i sin kraft, att läka, att hela. Att göra skuggorna till sina bästa allierade.

Kärlek på burk

Sommartid, rik tid, kärlekstid

Rosa, ljus, guld, vatten: med doftande kaprifol

Kärlek i glas

Snäckor från vita stränder, i Mexico hand i hand, snäckor från bröllopsresa på Outer Banks

Kärlek på burk

Skade: klarhet och fokus

Klarhet. Fokus. 
Bergkristallen drar samman, intensifierar, och skickar ut.
Skades sten.
Is fångad i mineral.
Använd den för att komma längre.

Freja är en av de gudinnor som bestämt att hon vill ge mig och Dig chansen till ett möte med henne under en dag i sommar. 

Saga: sitt vid rinnande vatten

Sökkvabäck: Saga skådar.

Låter det flöda.

Sitt vid rinnande vatten och Se.

Se klart på det du har omkring Dig.

Bakom Dig.

Framför Dig.

Skönhet överallt, med Sagas blick.

Saga är en av de gudinnor som bestämt att hon vill ge mig och Dig chansen till ett möte med henne under en dag i sommar. 

Freja: mod och styrka

Freja: mod och styrka.

Dra gränser för att skydda det du älskar.

Älska djupt.

Så djupt att du förstår att även Du,

ibland behöver få vara ifred.

Freja är en av de gudinnor som bestämt att hon vill ge mig och Dig chansen till ett möte med henne under en dag i sommar. 

Vildrosor, eldflugor och svarta ormar

Att tolka sin omgivning symboliskt är ett fint sätt att gå djupare in i verkligheten, och se världarna på många nivåer simultant. Som en VarDags visionsresa, där allt omkring oss har många lager av mening. Att vara på en ny plats ger en ny dimension till denna praktik. Eller så är det nya jag ser och upplever, just en symbol för allt annat nytt som pågår. I Virginia rusar livskraften vidare. Det ena djuret efter det andra gör sin vår och sommarentré, vissa växter är uppenbara drottningar under vissa perioder.

Just nu blommar vildrosorna. Delikata, överflödande, vita och sött doftande, pryder de sin plats runt huset, på promenader och till och med i skålar inne i hemmet. Välbekant skönhet men i en annorlunda form än jag är van vid.

En helt ny bekantskap, som jag med barnslig förtjusning njuter av på kvällarna, är eldflugorna. Sprakande fyrverkeri bland träden får min själ att flyga och utbrista små 'aaaah' och 'ooooooh'. Som om jag gått i barndom. En ny sorts barndom i en vuxen kropp. För M är eldflugorna speciella men hemvana. Så jag upplever också hans liv. Hans barndom, med eldflugor i glasburkar som glimmar genom natten och släpps ut på morgonen igen.

Sen är det såklart ormarna som gjort sig påminda. Inget paradis är komplett utan en passande reflektion för våra skuggsidor, som också är vår potential för utveckling. Jag gick på en lång promenad häromdagen. Förbi utsikten över de nu grönklädda bergen, ner i en svacka, och plötsligt låg en smal, svart orm mitt över vägen. Som om den väntade på mig. Med stor respekt gick jag runt den och fortsatte min vandring. På natten drömde jag att jag låg på gräsbeklädd mark och en hel grupp av dessa smala, svarta ormar passerade förbi mig, pressade sina smidiga kroppar mot min. Jag var rädd såklart. Men en kvinna stod nära intill och pratade lugnt med mig, "Låt dem bara passera, och rör dig inte", sa hon. "Det är snart över". Och i en blink var de borta. Nästa dag kommer jag ut från huset och på marken ligger en meterlång, glänsande svart orm. Jag vet att denna art inte bara är ofarlig, utan även nyttig, då den tar skadedjur och håller giftormar borta. "Titta!" säger jag till M som råkar vara i närheten. Ormen är medveten om oss båda. Med respekt ser vi henne långsamt och värdigt glida fram till vedhögen, där hon hittar en ingång och bosätter sig. En ormväktare precis vid husetssydvästra hörn.

Just dessa tre allierade är en kraftfull triad som influerar våra liv i denna stund. "Vad betyder denna kombination för oss?", frågar jag M, som i sedvanlig Magikerstil tar en stund att plocka ihop trådarna.
"Ormarna är för att vi ska kunna möta våra rädslor och kliva djupare in i vår personliga kraft," säger han sen. "Eldflugorna står för fantasier som blir verklighet, och vildrosorna är här för att påminna oss om att ta vara på livets sötma."

Precis.

Livet är en visionsresa. Visionerna och livet föder mer.

Ett altare är en berättelse

Ett altare är en berättelse. En historia som ger mening och mod. Ett huvudaltare kan vara som en hel bok, varje del ett kapitel, vävd samman till en helhet.

Många människor bygger altare utan att veta om det. Samlar minnesstenar i en hög, hyllar makter med värdefulla små ting, fyller krukor med sand och gömmer en skatt däri. Jag tycker om att höra berättelserna - ibland komplexa och långa, ibland enkla och rättframma - när någon håller en till synes enkel sak i sin hand och berättar varför just den fått en hedrad plats.

Det finns mycket texter skrivna om altare, ibland hörs sägas att det ska vara si eller så.

Det ska det inte.

Altaret är en kommunikationscentral, sammanstrålande trådar mellan den som bygger altaret och krafterna., mellan djupa drömmar och den vardagliga verkligheten. En plats att hylla det vi vill hylla, inom som utom.

I Trädhuset har vi varit utan ett huvudaltare i några månader på grund av ommöblering. Häromdagen byggde jag och M ett nytt huvudaltare tillsammans på verandan. Det blev en lång, involverad berättelse om vänskapen till gamla krafter och till nya allierade, om sommar och kreativitet, om liv och död, inkorporerade kunskaper och påbörjade drömmar.

Det skapade en balans vi inte riktigt visste att vi saknade. Lade planer och prestationer på plats. Öppnade upp klarare kommunikationskanaler mellan oss och vännerna vi har omkring oss. Vävde en gemensam saga för just oss två.

Så mycket kan ett altare betyda. Utan regler men med klar intention. En berättelse där allt är myt, och myten är verkligheten vi lever i.

(Foto: Sommaraltare, Trädhuset, Creek side, Virginia)

Kreativt kaos, det är sommar, allt är nu

Tulpanträden blommar. Diskreta flammor i det gröna.

Verandan förändras. Berikas. Igen. Björnbärsblommor, växande och ljus regerar.

Persiljan väntar på att få ta plats. Allt vill vara med. Allt växande vill hyllas.

Nya vänner växer fram. Vill vara med. Vill ta form. Kreativiteten är kaotisk. Perfekt formerad utom kontroll.

Om Gudinnetro

På svenska Pagan Federation's sida  snubblade jag över en text om Gudinnetro skriven av ... mig själv. Eftersom jag har en tendens att glömma vad jag skriver, var jag tvungen att läsa. "Det här förklarar jag ju riktigt bra", tänkte jag ödmjukt. Så jag bestämde mig för att publicera den på min egen blogg. Innan jag hinner glömma att jag skrivit den.

Gudinnetro

Gudinnetro är en trosform sprungen ur en feministiskt inspirerad gren av nyhedendomen med rötterna dels i de feministiska rörelserna under 70-talet och dels i dåvarande paganska grupper. Dess största falang torde vara Diansk wicca, nämd efter den romerska mångudinnan Diana, känd för sin självständighet. Diansk wicca grundades av Zsuzsanna Budapest tidigt 70-tal. Andra viktiga förgrundsgestalter inom Gudinnetron är Marija Gimbuta och Starhawk. Gudinnetron handlar om att lyfta Gudinnan som en skapande aktiv kraft och stärka kvinnor i sitt andliga utövande. Rörelsen är också social och politisk i den bemärkelse att den arbetat och arbetar för en syn på “det kvinnliga” som är bemäktigande för kvinnor världen över. Den största spridningen finns i Europa, USA, Australien och Nya Zeeland, men idag hittar vi Gudinnetro på många platser världen över.

Många utövare av Gudinnetron utgår från att allt finns i Gudinnan. Trosformen behöver därmed inte vara dualistisk, som exemplevis traditionell wicca, där Guden och Gudinnan ses som motpoler mellan vilket allt föds. Den är inte heller en kopia av de linjära religionernas monoteistiska patriarkala gud. Gudinnetron betonar det egalitära och mångfald i alla livets aspekter. Gudinnetroende förnekar sällan gudarna, men ser dem ofta som komplement till Gudinnan och inte som hennes partner för skapandet av en helhet. Den icke-dualistiska delen av Gudinnetron verkar vara det som för många är svårast att förstå. Vi lever i en värld som ofta är uppdelat mellan manligt och kvinnligt i vårt symbolspråk där alla motsatspar associeras med den ena eller det andra. Det manliga ses exempelvist som aktivt, utåtriktad, som dag och sol, under det att det kvinnliga ses passivt, inåtriktat, och som natt och måne. Balans uppnås utifrån denna utgångspunkt genom att män utvecklar sin kvinnliga sidor och vice versa. Gudinnetron bryter ofta helt med denna diktomi genom att förutsätta att alla sidor finns i alla människor naturligt och att den dualistiska associationen i sig är problematisk.

Gudinnetron är nära associerad med eco-feminismen, där arbetet att återställa ekosystemet och naturen ses som en del av återställandet av kvinnans status. Många Gudinnetroende gör en stark koppling mellan Moder Jord och kvinnans födande krafter. Vissa Gudinnetroende varnar dock för att denna koppling återigen kan binda idén om kvinnan i inflexibla former. Precis som alla nyhedniska inriktningar är Gudinnetron under ständig utveckling och förfinas efter hand för att innefatta en fruktbar andlighet för såväl gamla som nya generationer utövare.

Rörelsen är ofta eklektisk och innefattar gudinnor från hela världen, men kan ha lokala varianter med fokus på de gudinnor som så att säga tillhör platsen där andligheten utövas. Så har vi i norden ett ökat intresse för de nordiska gudinnorna. Gudinnefestivaler, Gudinnekonferenser, Gudinnekoserter, Gudinneutställningar, särskilda föreningar och samfund har och har haft ett stort inflytande, precis som i alla rörelser. Till exempel Glastonbury Goddess conference i Storbrittanien har dragit kvinnor och män från hela världen i sina veckolånga årliga Gudinnefirande i slutet på varje sommar i närmare tjugo år. Det är omöjligt att nämna alla som har bidragit till en levande Gudinnetro i  Sverige, men ett litet axplock är Tealogerna som idag förvaltar Birgitta Onsells utställning Tusen år av tysnad, Stockholms Gudinnetempel grundat av Elin Hejll Guest och Gröna Gudinnetemplet grundat av Lola Ravenstar. Ett relativt nytt tillskott är Svenska Gudinnekonferensen som startade sommaren 2013. Många kvinnor och män arbetar med att lyfta och hylla Gudinnan i alla hennes former som en levande kraft.

Vår i Virginia

Allt är annorlunda. Det är annorlunda att väckas av våren i Virginia - västerländska Amazonia - än i finstämda, försiktiga Sverige. Ingen skillnad i skönhet. Den är lika stor. Bara skillnad i annorlundahet.

Aldrig har det stått så klart för mig hur mycket jag påverkas av den plats jag är. Att resa är en sak, men att stanna på en plats och se säsongerna skifta är något helt annat. Aldrig har jag upplevt så tydligt hur växterna och djuren och platsens andar kryper in under huden och gör mina dagar.

Våren här är explosiv. Nästan galen i sin intensitet. Mycket är större än vad jag är van, färgerna klarare. Klargula monarkfjärilar och neonrosa asaleabuskar blir nästan komiska i sin bjärthet när de kommer sig samman. Dogwood träd blommar med femtaliga och fyrataliga blomblad, Red bud träd regerar, jag hittar klockformade blommor jag aldrig sett förrut på grenar och stjälkar, tulpanträdens knoppar sväller mörkgröna och vårdar sina kommande färger. M såg en en och en halv meter lång brunorm som hastade över vägen häromveckan, och över fältet flyger ett par vitbröstade rovfåglar jag ännu inte lärt mig namnet på.

Vissa saker är mycket små. Kolibrierna har hittat mataren med sockervatten i äppelträdet. Fåglarna rör sig så fort att de förefaller animerade. Det går inte att uppfatta vingslagen. Pilsnabbt dyker de upp, och lika fort är de borta. Lönnen släpper frön på ljusrosa vingar, en dryg centimeters långa älvvingar. På marken i hästhagen växer de minsta violer jag någonsin sett. Om de är violer. Mycker står kvar att identifiera.

Allt går fort, äppelträden har nästan blommat ut. Persikoblommorna likaså.

Känner mig som Alice i Underlandet. Lär mig ett nytt språk, Inte bara namngivningsleken från biologiböckerna, utan också Devorna och Naturandarnas språk på Virginiska.

(Foto: ännu icke identifierade klockor, Creekside lane, Virginia)

Morgon i Trädhuset

Morgon i Trädhuset. Dagen vaknar efter att världen har sköljts ren under hela natten. Varningar för översvämningar rör sig i media, men det verkar överdrivet denna dag av överväldigande skönhet. Fåglarna sjunger och det gör bäcken också. Jag planterar kinesiska lyktor i krukor och traskar ner till landet för att se om något av gårdagens planteringar finns kvar (i Dr Martens kängor, då jag glömde mina sneakers ute inatt och de dryper av vatten). Det gör de: spenat och ruccola med oväntad motståndskraft till ihärdigt slagregn.

Ormar, skalbaggar, småkryp och oknytt är på väg in, när vintern rasat ut. Jag snubblar runt i mina Dr Martens kängor och är inte alls särskilt helig. Eller så är vi alla det. Frön, mögel och luftandar om vartannat.

Jag sänder en tanke till den NyAndliga världens växande olater att presentera sitt liv i vita kläder och meditationstips, med hemmagjord organisk getost som ett måste på köksbordet, leende sprinklad med basilika från en naturligt rustik kruka; ett nytt sorts ouppnåeligt ideal, inte ens uppnått av dem som presenterar det, annat än i facebook form. Lovar mig själv och världen att aldrig falla för detta. Allt måste få finnas med. Bitande knott och gamla sår, emotionella handikapp och pinsamma ögonblick. Våren är som en enda stor karneval. Inte som ett mittuppslag i Damernas. Allt är heligt. Och ingen är heligare än någon annan.

(Foto: Verandan, Trädhuset, Creekside lane, Virginia)

Häxor, Väsen och tidningen Nära

I sommar kommer jag hem, och får då leka med både Väsen och Häxor. Kursdagen Möt Väsen i Häxans värld, med Linda Braekhus är ett sånt tillfälle. Då kan du också leka med oss:

Möt Väsen i Häxans värld

den 23 Augusti 2015, med Linda Braekhus och Sofia Axelsson

Den som är extra nyfiken på Linda Braekhus har väl inte missat att tidningen Nära har ett repotage om henne i det nummer som kom ut idag, skriven av Eta Christensson. Trevlig läsning.

Vattenandar

Vattenandar, vatten faller

När vi stiger uppåt. Renande, stigande. De sjunger

Och vattnet är fullt av ljus

(Foton: Crabtree Falls, Virginia)

Locka sol, locka älvor

Gryningsblommor, solstrålar, våren skakar oss milt. Vi vaknar. Dricker sol, varje morgon.

Solskott, småskott, solblommor, rosenknopp. Våren växer oss med kraft. 

Solkristaller, älvlockare, knoppar och kvistar. Äpple och prismor lockar vårälvor i mängd.

(Foton: vårfiranden på verandan Trädhuset, Creekside, Virginia)

En hälsning från Trädhuset och dess invånare

(Foto: Verandan, Trädhuset, Creekside, Virginia)

Möt Väsen i Häxans värld - ny chans i sommar

Möt Väsen i Häxans värld

den 23 Augusti 2015, med Linda Braekhus och Sofia Axelsson
(Denna kurs är nu fullbokad)

Ett nytt tillfälle att uppleva förra årets succékurs, 

Möt Väsen i Häxans värld 

i sällskap med häxorna Linda Braekhus och Sofia Axelsson. 

Häxan samarbetar med alla olika former av andar och denna dag fokuseras kring dem som kallas väsen: Människans allierade sen urminnes tider.

Genom övningar, meditationer och skogsvandring; genom sånger, berättande och trumresa, får du hjälp att närma dig tomtar, troll, alver, älvor och alla andra vackra varelser som lever i skog, mark, stenar och vatten. Deltagarna får en chans att ge sig ut på okända stigar, möta nya verkligheter och binda nya vänskapsband. 

Linda och Sofia är båda vana kursledare, och att få dela med sig av den magiska verklighet de lever i är något av det bästa de vet. 

I kursen ingår moment som:

· Kunskap om skogens och markens väsen

· Renande och öppnande övningar

· Transresa genom andesång

· Mellanvärldsresa i translik vandring

· Intuitive trumresa

Sagt om tidigare kurser med Linda och Sofia:

Ingela Tillgren, kursdeltagare 2014

"Två fantastiska häxor, ett slående koncept i underbar miljö, 

en dag jag aldrig glömmer."

Signe Månson, kursdeltagare 2013

"En häftig upplevelse under två dagar ute i skogen, 

där man kommer till insikter och (kanske) gör upp med det förflutna." 

I Naturtro.se kan du också läsa Eta Christensens fina text om hur hon upplevde kursdagen Möt Väsen i Häxans värld.

Några praktiska ting

Tid: 10-17, 23:e Augusti 2015

Plats: Lords Dalkulla Ängalänga. Bontofta 1902, 273 56 Brösarp.

Det blir paus för fika och mat som ni själv tagit med.

Kläder efter väder eftersom vi kommer att vara utomhus, men tak över huvudet finns vid behov. 

Kursen startar vid minst 6 deltagare och det finns plats för max 12 deltagare.

Din insats är: 950:- som betalas i två delar. 200:- bokningsavgift som garanterar dig en plats och 750:- som ska vara betalat senast den 6/8. Bokningsavgiften behålls som administrationsavgift vid avbokning.

Innehar F-skattesedel.

Boka plats hos haxanshus@gmail.com eller haxdansen@gmail.com så skickar vi all information du kan tänkas behöva. Samma mail för alla tänkbara frågor.

Välkomna till en dag som inte liknar något annat!

 www.haxanshus.n.nu

hexdansen.blogspot.se

Allt är heligt

Allt är heligt

träden är heliga, din tånagel är helig
bergen är heliga, mitt hjärta är heligt
fantasin är helig, kaffet är heligt
och fåglarna alla, liksom majskornen i deras näbbar

Palo Santon är helig, salvian är helig
kristallerna är heliga
bädden är helig,
liksom det rostiga hönsnätet jag kommunicerar med

Glaset som mumlar är heligt
hörseln är helig
dina ord är heliga;
alla påverkar de universums gång

Den här morgonen är helig
(vad som helst kan hända)
när kvällen kommer är den helig
vi upplöses i purpur och midnattsblå dimmor

Och blir del av Allt, delar Allt

Och så något för VindAndarna

Det är ju ändå vår

Jord och sol och hjortarnas återkomst

Igår var en tung dag. Eller trött snarare, mitt i det svidande vackra vårvädret fanns ingen lust eller energi kvar för något. Larvade fram sådär som man kan göra, utan någon särkild inspiration, fixade något här och sen något där. Men hjärtat var inte med, och inte kroppen heller. För mycket på listan, för lite vilja och driv.

Sen bestämde jag mig för att skärpa mig. Det kan jag göra för det mesta, även om det är lite smärtsamt, och kräver vissa personliga tricks och en och annan gammal välbeprövad kliché. I det här fallet:

• Ett steg i taget
• Det viktigaste först
• Om du inte vet vad du ska göra kan du alltid städa ett hörn
• Magi fungerar alltid även om du inte vet varför, eller hur

Så jag bestämde mig för att tvätta ett av de elva nätfönstren på verandan, som förmodligen inte blivit tvättade på åratal. Det tog ett antal svarta tvättvatten med bikarbonat och vinäger, avslutat med tillägg av cederolja för andligt renande (och möjligen en viss avskräckande effekt för allmänt oknytt i form av småkryp). Jag avslutade med att hänga upp två kristallglober som jag fått av M. Inspirerad av de keltiska solsystrarna Aine och Graine bad jag om Jord och Sol, om fertilitet och ett och annat glittrigt mirakel. 

På kvällen invaderades fältet utanför av hjortar. Jag och M räknade och räknade de vårrusiga, runtspringande, betande vännerna och kom till slut fram till att det var arton stycken. Så många har vi aldrig sett här förrut. När de gjorde språng och stod på bakbenen suckade vi samfällt och konstaterade: Jord och Sol, ett steg i taget, magi fungerar och det finns många små mirakel i världen.

(Jord och Sol glob: Trädhuset, Creek side, Virginia)

Visheten och visheten i samtal med varandra

(Foto: Kloka fåglar, Nellysford, Virginia)

Att dansa med spöken

Att dansa med spöken
är också en dans

Inombords och runt knuten,
vill de synas,
när gistna lås brytas

De växer sig stora och ropar högt
när de glöms, när de göms

Dansar lätt, lättare på foten än så,
varje steg på en tuva,
mellan rummen som står

och väntar, på att beträdas

Rädsla är bara känslor i sken
dom är räddare
lite medlidande om jag får be

i skuggorna ett glimmande alvöga,
en muttrande vän, ovan vid rytmerna

Att dansa med spöken
skuggorna virvlar, händer varandra hittar

Dansar lätt, lättare på foten än då

Till promenadens lov

Började dagen med en tvåtimmarspromenad efter frukost. Fick sällskap första biten av M som bestämde sig för att gå till jobbet. Vilket var ett bra beslut. Snön låg mjuk, men bäcken skvalade bredvid oss. Och snön glittrade som den bara gör ibland, när det går att se alla regnbågens färger i kristallerna. Som ett enda stort Naturen disco. Mama Gaia går retro till discokulornas tid. Jag hör små, små alver sjunga, stenhöga av vinterns vackraste i kombination med tidiga vårskrik.

Jag har tagit med mig fyra kreativa knutar som behöver trasslas upp. Ibland är en lång promenad den bästa medicinen för att få tag i undflyende trådar. När jag kommer tillräckligt högt upp för att se Blå bergen bulla upp sig, slutar jag tänka och bara går. Det är alltid då det händer.

På vägen hem har jag två upptrasslade knutar och en ett par oväntade uppslag som jag inte sökt efter, men tacksamt tar emot. Sista biten följs jag av mängder av fåglar, som rödbröstade flyger de fram och tillbaka över vägen. Väl tillbaka i Trädhuset offrar jag fågelfrön bakom huset till kreativitetens andar. Sen är det dags att ta mig an FjärilsDemonen, websidetexter och en och annan planering inför sommarens aktiviteter.

FjärilsDemonen

Han är blod

(kaffefärgade pappersvingar med rött bläck)

min FjärilsDemon, FågelBracka, All-makt-till-mig Man

(den vackra röda kardinalen jagar bort alla andra fåglar från de bästa träden,

bara för att han kan)

Något nytt att lära känna

en ovan TestosteronBomb

närmar mig det okända

i papper och metall

(Foton: detaljer Fjärilsdemonen, Trädhuset, Creek side, Virginia)

VinterVit

VinterVit:

klarhet, kyla, coolhet, fokus, obönhörlig, svärdspets, knivskarp, kristall, mönster, analys, prisma, Se, benknotor, inpå benen, benhård, micro, macro, datorer, program, programmera, uppdatera, återställa, rensa, renhet, utrymme, energi, frost, lager, ovanpå, fri

att gå säkrare ...

(Foto: Fältet, Creek side lane, Virginia)

DrömVäktaren tar form

Hon tar form. Får liv. DrömVäktaren.

Hon tar oss till djupare vatten. Eller friskare om så behövs. Får oss andas lugnare i natten, vakar över blodomlopp och andarnas rörelser.

Hon påminner mig om alla stränder jag varit: hur vågorna vaggar sinnena till ro, hur vi driver mellan världar till rytmen av bruset, hur tidvattnet drar i våra kroppar och löser upp gränserna mellan.

Jag är den som tar dig i handen, drar ner dig i djupen, leder vägen i mörkret, skyddar dig från trycket, tar dig upp till ytan i takt med avkomprimeringens lagar.

Drömmen är som att resa, att gå på en strand utan hus, att simma utan kompass, att flyga utan land i sikte. DrömVäktaren vakar. Hon har kartan över havsbottnarna. Och himlarna. Hon finner vägarna mellan vågorna. Vet hur man räknar sandkornen. Och jag vet, jag vet. Jag vet hur vågorna låter där denna livsresa tar slut.

(Foton: DrömVäktaren detaljer, Trädhuset, Creek side lane, Virginia, 
samt Progreso strand, Mexiko, från 2014)

Kärleken väckte oss mitt i natten

Kärleken väckte oss mitt i natten
"Hur kom du hit?", viskar du
"Jag reste över haven", viskar hon
"genom underjorden, genom lavan. Jag hittar alltid fram till slut."

"Var var du, när världarna föll?" viskar du
"Vad spelar det för roll", svarar hon (och rycker på axlarna)
"Jag var upptagen med dem som behövde mig mest. Jag är här nu."

Sen fnittrar hon, som bara Kärleken kan fnittra

Kärleken låter sitt ansikte lysa mot dig, och visar dig nåd
Kärleken vänder sitt ansikte mot dig, och ger dig frid

Oavsett religion
eller andlighet
eller biologiska förklaringsmodeller

Hon bryr sig inte ett skvatt, vem du är, eller var du kommer från

"Jag är här nu", viskar hon
när morgonen vaknar,

"Natt som dag,
dag som natt."

Allt är relationer

Allt är relationer. Vi finns till som en vävpunkt i mitten av trådar som sträcker sig i alla riktningar i världen. I vårt moderna samhälle finns ofta en fixering vid våra mänskliga relationer. Och inte ens dom är sedda som lika mycket värda, utan vissa är utvalda till ett ständigt analyserande och stötande och blötande. Som föräldrar och barn. I vår barndom ska alla svar finnas om varför vi är si eller så. I våra barn ska vi finna livets mening och se oss själva i framtidsversioner. Sen kommer Relationen, den romantiska, som kan rädda oss eller sänka oss. En omöjlig uppgift, eller ogenomtänkt makt, att ge till någon annan. Kanske, om populärpsykologin är särdeles öppensinnad, kan vår position i syskonskaran ge oss insikter om vår personlighets styrkor och svagheter, liksom vilka vänner vi väljer. Men dessa relationer, hur viktiga de än är, är en sån liten del av allt vi är bundna till.

Våra trådar sträcker sig långt utöver våra mänskliga band. Vi är bundna till solen och månen, till träden, bergen och haven. Till allt som lever i världen. Till allt som har själ. Vilket är det mesta. Och där finns ett annat sorts samband, en mångfaldskälla till energi och kunskap. I dessa relationer finns frihet, djup kunskap och samband. Träd kräver mycket lite tillbaka när vi umgås med dem. Berg pulserar långsamma tankar som ger perspektiv långt utöver om mamma råkade uppmuntra oss vid rätt tillfälle, om pappa var närvarande, eller om vår partner förstår absolut allt vi säger.

Allt är relationer. Även vänner som aldrig tänkt en mänsklig tanke. Dessa relationer, sedda i deras vidaste mening, är öppna kanaler till stora själar. Vi har alla vad som krävs för att tala med våra allierade i alla världar. Ibland svarar dom. Ibland är dom tysta, och det är ju också ganska så trevligt. För det pratas mycket som det är i den mänskliga sfären. Ofta ger de nya perspektiv, och just det vi behöver i stunden. Blå berg eller fruktträden i trädgården. Glöm inte alla relationer bortom de mänskliga, även om de inte är lika påstridiga. Eller kanske just därför.

(Foto: Blå bergen, Appalacherna, Virginia)

Viktoria, Grå Norna av det Förflutna

Hon kom. Hon ville ha form. Mycket bestämt lotsade hon mig genom skapandeprocessen.
"Du får aldrig sälja mig", sa hon, redan som rostigt hönsnät, "men jag ska stanna hos er så länge ni vill".

Jag kallar henne för Viktoria. Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. En gång hade hon en regnbåge över pannan och en mäktig röst. Men sorgen kom, efter ouppmärksamheten, och hon sjönk, till en plats där bara dom grå bor.

Vi återupplivar hennes minnen. Hennes kraft är oförminskad. Liksom hennes vilja.

"Du får lämna mig ifred nu", säger jag, sittandes med redigeringsarbete, men distraherad av horn som växer och tynger ner mitt huvud. "Du får lämna mig ifred för en stund, sen ska du få min fulla uppmärksamhet". Hon accepterar.

Jag kallar henne Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. Vi letar djupt. Och skapar varandra.

(Foton: Viktoria i Söderfönster, Trädhuset, Creek side, Virginia)

Ljuset kommer tillbaka

(Foto: Söderfönster, Creek side, Virginia)

Kärleken till hjortar

Ofta, när jag sitter på trappen i skymningen, eller under stjärnorna som skymtar under tulpanträdens kronor, rör sig hjortarna i skuggorna på fältet. I mörkrets skiftningar ter dig sig i det närmaste eteriska, flytandes ut och in i blickfältet. Ett smalt huvud med spetsade öron lyfts åt mitt håll, den vita svansen lyfts när de vänder sig bort, självlysande i mörkret.

Ibland kommer de så nära som fem meter från mig. När de står så där, framför grinden till den inhängade trädgården, tror jag att de kommit för min skull. För att påminna mig och mitt hjärta om naturens innersta ande som verkar bo i dem. Det kan ju jag tro. Betydligt mer troligt är att grinden, som har ett enkelt handtag av trä och som misstänkt ofta har öppnats på natten, fortfarande är en port till några kvarlämnade, vissnade grönkålsblad.

Vad bryr jag mig om det? De rör sig som jordiska andar framför mig i natten. De rör upp något i mitt hjärta, lämnar delikata hovavtryck vid hjärtklaffarna. Grönkålslängtan blandar sig med pälslängtan. Jord med ande. Hjärtat är centrum. Alltid påminner de mig om att hjärtat måste vara centrum jag utgår ifrån.

(Foto: Den inte så hemliga trädgården, Creek side lane, Virginia)

Avundsjuka - den mest slipade av vägvisare

Avundsjuka är en strålkastare, rakt in i vår själs mörkaste skrymslen och vrår. När vi hittat dess närande nervtråd vill säga. Innan dess får den oss oftast att plocka fram de mest oattraktiva drag: iskall kritik, fördömanden och tjocka offerkoftan krampaktigt fasthållen över bröstet.

Vi kan få allt, men inte nödvändigtvis på samma gång. Vi måste välja i stunden. Mer tid betyder ofta (men inte alltid) mindre pengar, äkta närhet kräver att vi ger upp del av vår perfekt arrangerade persona, trygghet att vi ger upp en del av vår självstädighet, eller vice versa. Vi förstår allt det där. Ändå är det lätt att tappa bort sig i dom där nödvändiga valen. Lätt att tro att vi förväntas klara allt. Och att alla andra faktiskt gör det. Jag rekommenderar att lyssna på avundsjukan. Den skär igenom alla tradiga ursäkter och pekar direkt på vad vi mest behöver med ett stort självlysande pekfinger.

Vilka människor får dig att hamna i ett hopplöst mörker av: "Om jag bara var som hon, då skulle jag kunna ...", eller i ett smärtsamt tandgnisslande av: "Om jag hade samma förutsättningar som honom, då skulle jag också ...", oftast med en mycket vag bild av vad hans förutsättningar varit och är.

För flera år sedan fanns liten en grupp kvinnor i min bekantskapskrets yttersta kant. Jag kände dem inte särskilt väl, visste mycket lite om deras val, kval och hjärtan. Men jag visste med absolut säkerhet att jag inte tyckte om dem. På något sätt visste jag också att den uppmärksamhet de fick - de var roliga, självsäkra, snygga och utåtriktade - var helt oförtjänt. Det retade mig att de tog sina roller som skribenter, illustratörer och konstärer på blodigt allvar och visade upp sina skapelser närhelst de fick chansen. Jag kunde då inte förstå att jag var skrikande avundsjuk, med mina berättelser liggande i byrålådorna och en omfattande feghet inför att vara mer om mig och kring mig med mitt skapande. Istället växte vampyrtänderna ut bara jag hörde talas om dem.

Jag kallar dem fortfarande mina fylgjor, alla dessa år senare. Högst mänskliga beskyddare och vägvisare med arketypiska drag. För utan dem hade jag kanske missat, att jag då längtade allra mest efter att skriva och skapa och att ta mig själv och mina alster på mer allvar. Vara mer om mig och kring mig med mitt skapande.

Vilka framgångsrika, duktiga människor får din missunsamhet och illvilja att oväntat välla fram? När vaknar det gröna monstret hos dig? Var uppmärksam. Och ärlig. Dra in gaddarna en stund och fråga dig själv: Vad är det som hen är och gör, som jag djupt inombords längtar efter? Svaren kan vara förvånande. Och mycket viktiga.

En liten alv i kristall

(Foto: taget på verandan i Trädhuset, Creek side lane, Virginia)

Bortom sorlet

Jag har ingen tv här i Trädhuset vid vägs ände. Vår internetleverantör tar betalt utifrån användning, så jag undviker film och nyheter över internet. Jag och M pratar mycket. Men när han arbetar pratar jag oftast inte med någon. Ibland läser jag favorittidningar på nätet, men intresset har varit svalt på det senaste. Jag upplever att jag läser samma röster med samma åsikter och minimala förändringar i omständigheter. Min kommunikation med omvärlden består av sporadiska mail, ibland facebook och ett och annat Skypesamtal. Det blir mycket plats i huvudet över när strömmen av andras intryck och åsikter sinar av till en droppe här och var.

Det känns som om jag lärt mig mer om mig själv och min plats i världen dessa dryga tre månader i Trädhuset, än jag lärt mig under hela mitt liv. Det kan vara tidpunkten i mitt liv, eller livssituationen, men jag tror framförallt att det är stillheten. Bristen på sorl.

Tyst är det inte: fåglarna hörs väl, liksom ekorrarna som hoppar i vissna löv. Brist på intryck allmänt är det inte heller: allt rör sig: solen över trädtopparna, stearinljusets låga, molnen över himlen. Det är inte heller brist på att ta del i andras historier och tankar. Jag läser. När skrivande, skapande, pappersarbete och Trädhuset själv har fått sitt, läser jag noveller och romaner av Isabelle Allende och Margaret Atwood, läser om Georgia O'Keffe och om arketyper. Men böckerna skiljer sig från åsiktsflödet, från bollandet av idéer och lösa tankar. De är skrivna för att hålla i längden, berättandet i sig är själva konstarten.

Det bubblar upp saker i detta bristtillstånd. Som visar sig vara en källa av allt annat än brist. Vissa insikter är inte vackra, men om jag sitter med dem följs de alltid av insikter klara och hårda som glas. Obönhörliga, men ärliga, och därför oersättliga. Åtminstone för mig.

Bortom sorlet. Precis så, precis så ... jag förstår.

Form

Det händer att vissa eteriska varelser vill ha en fysisk form, en passande plats att bo i. Behornad och hemlighetsfull har en av dessa viskat i mina öron. Hon kommer från skogen, men har lovat att bo på vår veranda så länge vi vill.

M hittade en rulle hönsnät som låg i skogen som han tog hem till mig. Jag har gjort massa till paper mache av vatten och mjöl. Varelsen säger att hon vill ha kläder, så en ratad underkjol har färgats med grankvistar, ek och några stora blåbär. Jag blandade ut bläck i vatten och hällde över tyget.

Under dagen har hon börjat ta form. Första lagret paper maché torkar över nätformen, band hänger från hennes horn. Tyg till kjolar hänger på tork. Skogsvarelsen har redan liv. Jag ser fram emot att se vad hon säger åt mig att göra härnäst.

(Foto: Skapande av skogsvarelse pågår, Creek side lane, Virginia)