Ibland förändrar sig grundförutsättningarna för vårt liv och vi hänger med: stöttar, plockar, slipar, packar ihop, pratar, planerar, skickar brev och sorterar. Sen finns det inte så många lådor kvar, eller behov att fylla, eller ens jobb att göra. Köksgolvet är vackert körsbärsrött, det hänger små buntar med örter i taket och lådorna står på vinden. Min sambo är på plats i sin nya skola, min bästa vän har hälsat på och åkt, min familj är påhälsad och trygg. Först kände jag mig ensam. Sen insåg jag ett sugande behov att få vara just ensam.
Det är någonting med hösten som förstorar det där behovet av att få gå in i en tyngre värld, kanske en större värld, men en värld utan för mycket prat och påtryckningar. En värld fylld av fuktig mylla och mångfaldens berättelser.
Jag minns när jag som yngre hängde över böcker, frotterade mig i dem, bar dem med mig när jag åt, badade, åkte buss och fikade, alltid i berättelsens värld. Gärna i de långa, vindlande berättelserna som fortsätter i ständigt nya delar. Någonstans på vägen dök också de intelligenta och fantastiska tv-serierna upp, med en kvalité som andades nytänkande och fördjupning.
Ofta kom lusten att skriva egna berättelser parallellt, som om de växer ur samma fåra, viljan att berätta och bli berättad för.
Nu är jag där: med lusten att berätta och bli berättad för. Och jag behöver inspirationen att gå djupare, hjälpen att knäcka dom där tankeäggen som ligger under huden och väntar. Men jag har plöjt dom tv-serier som intresserar mig, läst mina favoritförfattare och har inte nys om någon särskild film jag vill se. För det är känsligt. Fel berättelser skapar enbart leda och den djupa ensamheten blir grå och desperat.
Någonting i luften påminde mig om Six feet under, en tv-serie som uppslukade mig under en tid då livet var tungt. Den dysfunktionella Californiska familjen av begravnings-entreprenörer var precis den motvikt jag behövde till min egen låsta livssituation. Sinnessjukdom, livsångest och närhet till döden var manna för mitt slitna psyke. Precis nu, när livet är rikt, men behovet av djup och ro drar i mig ville jag prova serien igen. Efter ett avsnitt inser jag att det är helt rätt i tiden. Det här är den berättelse jag behöver - jag frotterar mig i den och hoppas att den ska stödja mig i vägen mot mina egna berättelser. En historia vilar mot en annans. Ett berättande sjuder i det skarpa ljuset av den första riktigt intelligenta tv-serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar