Hagelstormen slår mot hög som låg lika. Smådjur gömmer sig i hålor under det att växter och blad slits i bitar. Korna råmar och trängs oroligt under vindskyddet. Människor rusar inomhus. Ta skydd, ta skydd! Är gudarna vreda? Vem har glömt att blota? Håller taket från himmelsisen?
Häxan bränner en brasa på gården. Lågorna flammar högt i natten och hon slänger in andra brännbara ting bland kottar och grenar: kvitton, brev, räkningar, minneslistor. "Nu var det gjort", mumlar häxan och skickar in ännu en bunte med gamla papper i elden. "Och det, och det, och det också" muttrar hon och fortsätter mata elden. Också små tygbitar slängs i. "Passar in längre", mumlar häxan. Och träbitar med runor på. "Nu är det slut med det", sjunger hon. Lättare och lättare rör hon sig runt elden och sjunger allt högre. "Bränna rent och bränna bort, bränna rent och bränna bort".
I grottan sitter viskvinnan stilla. Utanför rör det sig mycket fort. Vindarna blåser hårt och alla verkar skrika åt varandra. Så kvinnan väntar. Är tyst. Vilar i mörkret. Väntar tills tiden är den rätta att kliva fram igen. I tystnaden finner hon mönstren och axeln som allt snurrar kring.
I den unga tonåringen föds en stor längtan. Världen har tappa sin glans och tonåringen vänder sig inåt - vill ha något annat, något nytt, något som är sant och kanske kan delas med en annan. Vad eller vem vet inte tonåringen än, bara att det finns där och väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar