Den vita älgkon självlyser i månen och stjärnornas sken. Där hennes hovar trampat följer fylgjor av alla de slag, starka väsen fulla av ljus, kvinnliga drag och drag från skogens alla djur: lodjurstassar, igelkottstaggar, fågelvingar och morrhår parat med vakna ögon och vita händer. De följer älgkon, en sällsam parad där gränserna mellan människa och djur, människa och väsen luckras upp och öppnar upp för kraften och ljuset att strömma in.
Regnbågsbron välver sig över himlen, binder samman himmel och jord. Där värld möter värld vaktar Heimdal, med luren nära till hands, och valkyrior rider längst Bifrost, klädda i silver och vitaste läder. Avslappnade men redo vakar de, öronen spetsade om Heimdalls lur ljuder och de behövs för att skydda det som är heligt.
Över tröskeln går hon, och skymtar en vit gestalt. Minnesbilder flödar över henne, fylgjan som står vid sängkanten då hon föds, vid sängkanten när hon föder och vid alla viktiga vägskäl. Minnesbilderna blir framtidsbilder för fylgjan kommer vara där när hon lämnar jordelivet likaså. Alltid där och vakar, och visar vägen, och beskyddar. Inte bara för henne, utan för hennes barn, och för deras barn. Fylgjan ler och förvandlas sedan från en stående gestalt till ett djur, stryker sig mot kvinnans ben och försvinner. Men borta är hon inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar