Sunnas ansikte lyser på oss. Solens strålar värmer trötta och nedkylda kroppar. Leende väcker hon cellerna i allt levande, får dom att pirra till, vakna och minnas vilka dom är. Från små skott till starka hedningar, vi vänder alla vårt ansikte mot henne och dricker solljus: vaknar till liv och sträcker på oss, sträcker oss upp mot henne.
Sunnas vagn åker över himlavalvet och lyser upp allt som är. Världarnas alla former, dess mångfald, dess myriader av ansikten. Och ju mer hon lyser desto tydligare syns också de levandes själar, anden i allt som lever. Gräset sträcker sig mot henne, ödlor solbadar på varma stenar, gamla ekar knirrar i sina väldiga stammar, och lanskapet är fullt av surrande liv.
Du går i skogen, den är grön och välkomnande, solljus silar ner mellan grenarna. Du kommer till en glänta där stigen delar sig, en går rakt fram och ser trevlig och framkomlig ut, en annan svänger av och är krokigare med stenar och grenar mitt i vägen. Men just den stigen är full av solfläckar i ett mönster du bara måste läsa. Just den stigen vill du gå.
Människan har skapat sig en plats, klarat många utmaningar, lärt sig överlevnad och gränsdragningar, nu är det dags att välja från själen, att välja ett liv med gott om manna. En stig där själens behov sammanstrålar med de praktiska valen. Det är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar