Rikta den där slangbellan någonannanstans

Sssccccccccchhhhhhhhhhhhh

nu föds vi

inga höga ljus, inga snabba svängar
håll den där upprörda tanken en stund
"rikta den där slangbellan någon annanstans"

Inte nu, inte nu

Stäng av den där maskinen
och det där skriet
fuktiga outvecklade vingar är så hemskt känsliga

du vet

Virvlande vatten, turkosa hav
droppar och alvers tal

är allt jag klarar av

(som vet precis när hinnan spricker,
liksom värdet av det som är flödar)

Sssssssccccccccccchhhhhhhhhh

Vi föds nu

"Var vänlig visa hänsyn"

i alla själars väntrum

(Foton - Detaljer från Glastonbury Gudinnefestival 2011)

No single event

No single event can awaken within us
a stranger totally unknown to us
To live is to be slowly born

- Antoine de Saint-Exupery

Jag söker något

Jag söker något. Jag vet inte vad det är. En del av mig själv som söker sig tillbaka nu när luften kallnar?
Kanske följde hon av kärlek med min Kärlek till hans nya stad och spatserar förundrad på Prags förunderliga gator. Eller är det tolvåringen som galopperar i marginalen letandes en väg in, på Hästen - hennes bästa vän - och med friheten som fana. Eller tonåringen så vild och allvarlig,
med skrivandets längtan tatuerat på sin hud. Tappade jag något, som nu gör sig hörd i tystnaden, bland musiken, i kvällens vattenritualer?
Jag söker något, bland gulnande löv och fallande regn. Ett minne från ett annat liv,
eller en saga jag ännu inte mött?
Jag skulle kunna ringa mina vänner, självlysande, fulla av goda råd och tröst. Men jag behöver inga råd, och ingen tröst. Jag behöver bara hitta ... titta ... rimmar på ...
Är vad om helst en ledtråd?

En särdeles vidunderlig romans, en alldeles ovanligt äventyrlig själ, ett minne av taggar och flortunt papper, en ton som väcker allt. Något är på väg in. Det jag söker.

Ordets makt

Idag använder jag Ordets makt.
Och färgernas makt,
och rörelsens,
och sångens,
och tankarnas,
och känslornas,

kort sagt

jag lever och tar ansvar för vad jag sänder ut.

Älvan i fönstret

Hon tittade på mig genom fönstret. Och jag tittade tillbaks. Om jag haft för bråttom - sprungit vidare mot självutvecklande workshops med duktighetsfanan högt vajjande över mitt huvud - hade jag missat henne. Till och med i ett skyltfönster, fångad för evigt av en konstnär som uppenbarligen tagit sig tiden att titta, till och med där hade jag missat henne. Om jag inte spatserat runt i Drömtiden där det lilla är stort och det stora litet. Länge tittade vi på varandra, hon fångad i ett särskilt ögonblick, statyettens förebild sedan länge någon annanstans.
Jag hade inte en tanke på att gå in i butiken och köpa henne. Det här var inget jag behövde äga. Bara något jag behövde komma ihåg. Så jag tog ett foto. För att påminna mig - och kanske dig - om hennes existens.
Älvan själv och hennes systrar finns överallt där vi minst anar. Om vi tittar. Om vi ibland vandrar runt utan mål men med massor av mening. Hon väntar nyfiket. Tills hon tröttnar och plötsligt är någonannanstans. Det är upp till oss att sträcka oss tillräckligt långt utanför våra ramar för att hitta henne, för att upptäcka, för att se.

Den bästa Tiden

En flod av Tid ligger bakom mig. Sommartid, sommarlov, barndomstid. Och en flod av Tid ligger framför mig. Jag är hemma.

(Klockor i Trädgården där jag bott)

En liten men viktig sväng har jag åkt till Glastonbury Goddess festival, men annars har jag mest varit hemmavid, och ändå känns det som om jag varit ute på en mycket lång resa. Mitt sinne har vilat, jag har stängt av det mesta.

(Fynd från Glstonbury torkar i vinden utanför mitt fönster)

En del av mig trodde att jag skulle skapa mycket under sommaren när jag hade så mycket tid. Men det har jag inte gjort. Åtminstone inte på det sätt där resultatet är synligt och konkret. Mitt sinne har velat sväva än hit och än dit, utan någon styrning och utan prestationskrav.
Av alla saker jag upptäckt i denna flod av tid är att saker kommit till mig med minsta möjliga ansträngning och på de mest oväntade sätt. Som om mina egenutlagda ödestrådar inte gjort annat än väntat på att jag ska stanna upp så att de kan komma ifatt och lägga mina önskningar i mitt knä. Floden har också varit proppfull med Stunder, Samtal, Funderingar, Sittande, Gående och Varande.

(Del av altare på Glastonbury Goddess festival - årets element var Vatten)

Nu har jag haft mina allra första mjukstartsträffar på jobbet, men känner inte att jag kommer att lämna den här kreativa tidsfloden. Den är här för att stanna, parallellt med saker som behöver göras för att hålla livet i god form. Sjöjungfrun har fått smak för Drömtidens hav, men kan ibland gå upp på land för att ordna ett och annat. Som vi alla vet, finns den mänskliga kärleken och relationerna ovanför vattenytan - och dem vill jag inte vara utan. Men H.C Andersen hade fel, en sjöjungfru måste inte gå på knivar eller förlora sin röst för kärleks skull. Med ålderns rätt och lite mod lär vi oss navigera mellan världar.
Jag är hemma. Och jag är åter vid datorn. Nu längtar fingrarna efter att sätt tankar och funderingar på pränt. Jag är hemma. Och bredvid mig flyter Tidsfloden, Drömfloden, Kreativitetsfloden. Må den flyta länge än.