Mot nya tider

Vi går mot årets slut. Mörkret sluter sig allt tätare omkring oss och samtidigt anar vi något nytt runt knuten. Snön kommer till vissa delar av landet och lyser upp. Vi som bor för långt söderut denna vinter får än så länge nöja oss med tusen juleljus. För vi behöver allt ljus vi kan få. Särskilt den sort som påminner oss om ljuset inom oss, som fladdrar och förbereder sig för att födas på nytt.
De flesta traditioner som skapats kring denna tid är logiska i ett solfattigt och kallt land. Varma drycker, hettande kryddor, allt som glittrar och glimmar, överflöd av Sunnas alla färger: vitt, rött och guld. Det som värmer oss och det som lyser upp vår värld kan vi nästan inte få för mycket av. Samtidigt ger vi näring till det embryo av den nya tiden som finns inombords. När Sunna vänder åter och året föds befinner vi oss i de tusen möjligheternas tillstånd. Vilken identitet vill vi föda fram, vad vill vi ha mer av, behöver vi mod, kärlek, styrka, tålamod eller fantasi? Precis som vi varje ny dag har chansen att börja om på nytt i liten skala, ger det nya året oss möjlighet att börja i en något större skala.
Redan nu kan vi ge vårt årsembryo det ljus och värme som behövs för god tillväxt. Du behöver inte veta precis vad du vill ha. Du kan bara i lugn och ro fylla din värld med ljus och värme. Häng upp en julkula till och njut av den som den solsymbol det är, drick massor av glögg, beströ en gren med glitter och häng symboler i den som är viktiga för dig. Öppna ditt hjärta för det nya året, för ditt nya jag, för alla möjligheter som är på in gång. Och se till att göra vägen dit riktigt riktigt ljus och doftande.

Hels afton lämnar jag i Hels famn

Det har varit en lång Hels afton för mig. Liksom för många kamrater har jag förstått. Mörkermåne i Skorpionen följt av Hels afton och hela Underjorden häver sig under våra fötter och talar och talar.
För mig är en högtid aldrig en dag utan en period. Perioden i sin tur är organisk, eftersom olika högtider kräver olika mycket uppmärksamhet olika år. Nu känner jag dock att högtiden släpper sitt grepp och ebbar ut. Det är med viss lättnad. Jag är redo att gå vidare.
Det har varit en bra tid, lugn och stilla. Mest har jag varit alldeles själv. Gått ut och gått, tagit tag i gamla syprojekt och sytt för hand, samlat, tagit vara på och gjort mig av med om vartannat. Det mesta har dock skett under ytan, och jag har inte riktigt ord för vad som hänt. Vet bara att jag vilat, kommunicerat med de döda, med dåtiden och det omedvetna och lämnat mycket bakom mig. Kvar har jag några guldtrådar att väva vidare på. Resten ligger och förmultnar som det ska göra.
Guldtrådarna glimmar trollskt: märgen, det viktigaste, mina heligaste drömmar och innerligaste kreativa projekt. Resten lämnar jag i Hels famn. Hon vet vad det kan användas till.

Höstens konstnärliga ådra

Jag gör kollage - vardagsrumsgolvet är fullt av bilder och jag klipper, passar ihop, väljer och vrakar, klipper bort och slänger överblivna bitar. Länge tänkte jag mina kollage som en sorts icke-konst. Det var inte mina målningar, mina foton, mina texter jag använde - utan andras. Men jag tycker om att klippa ut bilder, spara broschyrer, använda gamla fina we'moon kalendrar, för annars blir ju bilderna bara liggande. Nu får det nytt liv, ett nytt sammanhang, som kanske betyder något. Och ju mer jag tänker på hur det är att hålla ögonen öppna, samla in, sätta samman, skapa sammanhang ... desto mer tänker jag att det kanske är en sorts konst ändå. Det är hur som helst en kreativ handling. Som passar den rådande högtiden.
För vad passar bättre till Höstdagjämningen än att glädjas åt över vad vi samlat ihop, sätta in det i meningsfulla sammanhang och kassera resten. Jag har absolut ingenting inplanerat denna högtid, annat än att umgås med mig själv och Nornorna, städa, skapa och lyssna. Redan ser jag vissa saker klarare, och jag fylls av lättnad. Jag behöver inte göra så, jag kan göra så istället ... ödet breder ut sig framför mina ögon, ödet jag själv skapar. Som kollage av de finaste och mest intressanta bilderna jag hittat.