Asarnas runa - bilder från en resa

Asaruna, luftruna, livsruna. Som vid ett djupt andetag forsar Asarunans kraft in i vårt liv. Här är några scener från min resa på denna runa.

Aldrig är det så lätt att andas, så klart och friskt att dra ner luft i lungorna som efter stormen. När marken är renpiskad och själva varandet rensköljt. Vindarna har mojnat och smeker kinden. Himlen är hög och man kan se hur långt som helst. Då vibrerar Asarunan inom och utom.

Efter skrik och stönande är det alldeles tyst vid barnsängen. Den trötta modern, oroliga fadern, den trygga men spända barnmorskan: alla väntar de på den nyfödde. Sen kommer det - Skriket, och alla i rummet drar ett samfällt andetag. Det finns skrik, det finns andetag, det finns liv. Vilt fäktar den nyfödda med knutna små röda händer och protesterar mot denna förändring av ordning. Från ett liv till ett annat, från vätska till luft. Föräldrarna och barnmorskan andas lugnt nu. Alla hälsar med kärlek de inte ens visste, hälsar den nya varelsen på jorden.

Jag är stam och bark. Orörlig, vindbruten och blöt efter att ha guppat omkring på de stora haven. Nu ligger jag på stranden och kan inget annat göra. Guden böjer sig ned och blåser liv i mitt trä, som blir kropp, som blir lemmar, som kan röra sig och ställa sig upp. Jag står framför guden. Han är gammal och trött. Trött av år utan åkallan, trött av att ha gett från sig själv. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, kysser hans torra läppar och blåser liv in hans mun. Han tar emot, vitaliseras, föryngras. Vi vet båda detta enkla. Att allt som är vid liv är gudomligt. Allt som har liv kan ge liv. Vi ger liv till varandra.