Krigaren är ståtlig att skåda, kliver ut över himlavalvet, stjärnor dansar över bröstet, strålar lyser från pannan. Ser klart, står stadigt. Lyssnar stilla, går rakt. Tittar dig i ögonen och undrar: När ska du tala om det som du vet? Hur står du upp för rättvisa i världen?
Svärdet sägs vara en gåva från de uråldriga bergen, smitt i den djupaste håla av bergstrollet själv, givet ur handen av urberget. Därför minns svärdet de äldsta lagarna och vägrar svingas för mindre än dem. Därför mattas aldrig dess klinga, utan skär genom allt som hindrar krigarens väg ... krigaren och alla andra krigare .. små som stora, unga som gamla som söker sig mot sin andes väg ...
Fenris är väldig och vacker och fri. Runt hans hals hänger fjättern som dvärgarna smitt, men Fenris har sen länge slitigt sig fri. Han minns en man som fick offra sin hand för att trä fjättern över Fenris nacke. Brutet förtroende, brutet kontrakt och det var kostnaden. En krigare med en hand, en krigare utan sköldhand. En krigare med blottat hjärta, om än numer vis. Krigaren och ulven respekterar varandra nu, båda ger plats för den andre.
Människan har tagit ett beslut. Ett beslut om hur hon kommer att agera i en situation där någon far illa. Det kommer inte att göra henne populär bland alla. Det finns gott om prestige och maktspel kring alla orättvisor. Hon har varit med länge nog att veta att det är så. Men hon har tänkt över det och tvekar inte. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” som Jonatan Lejonhjärta säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar