Det finns gott om storslagna hästar i den nordiska myten: Odens åttafotade Sleipner, Skinfaxe, Rimfaxe, Arvaker och Allsvin för att nämna ett fåtal. Hästarna är med och skapar de stora skeendena som dygsrytm och solens förflyttning över himlen. Hästar i myten har egennamn, är kända och omtalade som gudar och hjältar. Vi behöver bara föreställa oss dessa varelser löpa över jord och himmel, med ryttare på ryggen eller vagn bakom sig, och vi förstår också Hästrunans alla kvaliteér: fart, förflyttning, kraft, intensiteten, manifestation och inte minst partnerskap.
Den som varit vän med en häst känner partnerskapets välsignelse i grunden. Det gör också den som haft en danspartner som lockar fram rytmen, en vän som får orden att strömma, en kollega som både får dig att känna dig värdefull men ändå tar vissa arbetsuppgifter på sitt bord utan knot. Som funnit den välsignade platsen då tilliten infinner sig, då dina muskler balaserar och ger stadga till ett halvt ton muskler under dig, då ett lyssnande öra i rätt ögonblick drar fram tankar du inte visste du hade, då två helt olika varelsers rörelse blir en ny rörelse. Det viktigaste i partnerskapet sker i utrymmet emellan. Emellan är den heliga plats där Hästrunans kvalitéer manifesterar sig som en tredje kraft: nya former och energier, bara möjliga i denna unika kombination, i detta unika samarbete.
Denna kraft kan inte uppstå från enbart krav, men inte heller om vi offrar oss och tar alla uppgifter på oss själva. Partnerskapet är framför allt frihetstörstande. Hur stora kan vi vara och samtidigt skapa något tillsammmans? När vi begränsar andra utifrån vad vi förväntar oss av dem, binder dem i roller av att vara man, kvinna, gammal, smart eller dum, och samtidigt hetsar på enbart utifrån våra egna behov är det som att driva på en häst med sporrar och samtidigt dra i tyglarna. För att Hästrunans kvaliteer ska komma till sin rätt krävs mogna partners som förstår att ge och ta. En häst kan vara en bra partner men inte en lojal hund. Dåligt hästmannaskap skapar någon som sparkar,biter eller vägrar framför hinder. Den som sällan får samarbeten att fungera kanske behöver titta på sitt eget förhållningssätt. Hästrunan har svaren, men kräver ärlig självinsikt.
Jag placerar Hästrunan i halschakrat och i de stora pulserande musklerna. För njutningen i rörelsen, kommunikationen och manifestationen. Och för det som föds när vi vågar ge oss själva och andra plats att vara sig själva.
(foto - Johanna Lindberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar