Sommarsolståndet och Midsommar sammanfaller. Urgamla och inte så gamla traditioner vecklar ut sitt skådespel över landskap och landskap: Familj, mat, vänner, snaps, sånger, dans, blommor och kärleksmagi.
Själv är jag ensam genom den ljusaste dagen och det är fantastiskt. Inget att planera och förhålla mig till mer än mina egna impulser. Och ljuset. Och Visionerna. Jag dedikerar denna tid och denna dag till det som jag har kommit att kalla Mirakelsfären.
Mirakelsfär. Det låter fånigt jag vet. Det finns en poäng med det. Mirakel handlar om det till synes omöjliga, det oväntade; små händelser och stora som är inte borde hända men händer ändå. Jag måste öva mig i att inte sätta upp begränsningar, att inte komma ivägen för mig själv, att förvänta mig det omöjliga. Det är så vid vidgar vår ide om vad som är möjligt, det är så vi får verkliga visioner, det är så vi skapar revolutioner, såväl privata som offentliga. Ingen revolution har någonsin skapats av någon som tror att världen som den är, är världen som den måste vara.
Verkligheten innehåller nog med praktiska detaljer och tunga arbetsdagar som det är. Vi behöver inte skapa begränsningar redan innan visionerna knappast blivit födda. Ibland måste vi tänka stort och ljust. Då ger vi liv till revolutionerande tider. Därför är jag i Mirakelsfären, med Madonnor och Alver och Poeter som också tycker om att vistas här. Och visionerar i Midsommarljuset. Övar mig i gränslöshet. Övar mig i att kliva ur vägen för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar