Den 20e April, Alternativmässa i Häxans hus

Förr eller senare kommer det bli dags att komma upp till ytan igen efter Restid, Drömtid, Skapartid, Skrivtid, Ingen tid och inga tider att passa. Inte än, inte än.... men

Den 20:e April är jag hemma i Sverige, och befinner mig i Henset utanför Hörby, för då har Häxans hus en alternativmässa. Med mig har jag en bunte böcker Nordiska gudinnor, VarDagsmagi för dagen kvinnor, som jag gärna berättar om, liksom information om sommarens endagars och halvdagarskurser, och kanske något annat. Framför allt kommer jag att vara i gott sällskap: Förutom Linda Häxans hus ägare Linda Braekhus och hennes fina grejer kommer vännen och smyckeskonstären Majjsan visa sina alviska smycken, goda saker finns från Torplyckans skafferi och SanktaSignes Regndroppsterapi presenteras. Och mycket annat. Ser fram emot en bra dag.

( Foto: Mia Freden, från Dzibilchaltun, Yucatan, Mexico)

IxChel: Mayan Goddess of Moon, Birth, Rain, Medicine and Release

 

 IxChel prayer: rainclouds gather at her jaguar claws. Let go, bring it through, give it over to release. Fertile earth shivers at her the touch of her jaguar paws. Everything grows in the jungle heat

 IxChel invokation: I am IxChel energy flows through me, I let go of everything I don't need. I wrap the rainbow around me, and know all medicine

IxChel said to me: Never doubt. Love everything

(Fotography: Mia Freden. Statue on Isla Mujeres, Yucatan, Mexico. Sculptor: Reynaldo Bolio)

Pearl in Yucantan, Manana on Isla Mujeres

On Isla Mujeres mythological home of Ixchel, goddess of moon, birth and medicine, there are white sands, turquoise waters, turtles and many, many tourists. The narrow streets chosen for consumerism is a battleground for creating attention to trinkets, food and drink. It is a tricky thing then, to create respect for native culture and the modern touch visitors on the island crave in a tasteful, attractive way.

The restaurang Manana has managed splendidly. Sited Downtown on the corner of calle Mariposa and Avenue Guerrero the interior is a celebration to strong colours and mexican motives in a fresh and spacey way. Lovely service in a creative mix between spanish and english, food served is mexican inspired dishes complemented with vegetarian alternatives. Food is as colourful as interior. Breakfast fruitsallads to live for.

There is also wellfilled second hand bookstore with leftover books in all languages for a reasonble price, including quite some in swedish. I just finished Anne Rice Blood and Gold witch happened to be the one book in the vampire series I had not read.

Thanks Manana for all the lovely meals and a great time.

Waters

Chairs for curious, trying the land of sand, before sliding back to the green

Bird of might, Pelican, carrying nourishment for soul in its beak

Cenote, holy water hole, underworld nourishing, foundation for pyramids

nourishing Underworld

nourishing life

and life

 

waters

waters

(from Sisla, Progreso, Chitzen itza, Dzibilchaltun and Isla Mujeres, Mexico)

Colors

 

Yellow, Merida Mexico

 

Multi, Isla Mujeres Mexico 

 

Red, Merida Mexico

 

Red table, Isla Mujeres Mexico

 Red table and Stars

Purple, Tulum Mexico

Travelling Deeper - into My Heart

 

The way there, Merida, Mexico

 

All you need, Merida, Mexico

 Palm and sky, Merida, Mexico

Mexican faery garden, towards Cancun

Swamp and truck, towards Cancun

Love Letter from Mexico City

 

 Thousands of gods in one place.

of what do they speak at night?

we listen closely, sneak along

museums walkers by birthright

The city is sinking

built on a lake

swamp of sacrifices

She craves her tole in concrete weight

In the secret house of Frida

open to All

new expressions open

floating from the blue walls

On the pyramids I ponder

the Sun and the Moon

but mostly I pray to the Rainbow

and the Jaguar god of old

The city is sinking 

and so am I

as you must in a cradle of creation

melting together blood and lust

with high tempered dreams

of what we might become

Love Letter from the Sea, Tijuana, Mexico

Waves crashing leading me to sleep, taking me deep, to the deep
Sea
worlds to explore beneath
Touching the edges beyond life and death:
heavy cold hides fierce heated rage
Lost sailors souls float from the cracks,
leaking wounds under tons of weight:
pressing through drops dense as oil, leaden heavy
Water stones
No light, no love, nothing but devouring need
and passions unspoken, longings to feed
Shame and guilt and countless fears
Who can count that which no one sees?
Fishes, riches, all will end
we dance on the edge, dance on the edge
No breathe, no lungs, no oxygen here. But still, yet still
you can hear:
a thrilling tone, a cry, a shriek - hearts exploding,
a tone for kills. That tone I carry between my teeth
as they urge me forward, urge me to swim:
slithering bodies, glistening skins, scales and fins, scales and fins ...
My catch wrapped closely. They make love to me:
in salt and waves and sand beneath
All will die, but we are alive
Heaving bodies under starlit skies.

(Foto: Tijuana Playas, Mexico, fullmåne)

Kreativ vila i Världsträdet vid Havet

Det är dags. Flugen över det stora blå till den Amerikanska kontinenten. Mottagen av delfiner som dansade i havet vid Tijuana Playas, Mexico. Nya världar, nya äventyr. För att kunna lyssna så intensivt som platsen förtjänar, lyssna på havet inom och utom, tar jag nu en 

Paus

i mitt bloggskrivande.

Tills den kallar på mig igen:

Lev väl, simma lugnt och var alltid i Världsträdets mitt.

(Betongkonst Tijuana Playas, Mexico. Konstnär okänd)

Färunan - en förklaring

I den sista runan finns en känsla av fullbordan, att ha allt och sakna inget. Här finns tacksamhet som flödar över, för skörd i alla dess former: för familj, vänner, mat på bordet, tak över huvudet, allt inom räckhåll.

Det är framförallt en materiell runa, som kan användas för att dra till sig pengar och tillgångar. Den kommer därför också med en utmaning. Det materiella kan glimma och glittra som alvskatter, men när dagen gryr förvandlas de ofta till löv och mossa. Runans utmaning är att tillåta sig rikedom utan att bli girig och vilja ha mer. Att njuta av stunden utan att försöka kontrollera flödet utifrån rädsla att inte ha nog.

Fä eller boskap var en gång den största rikedom som tänkas kan. Den som hade boskap hade mjölk och kött även när vintern bet. Djurhållning kräver kunskap och hårt arbete. Det är rikedom som resultat av den långa vandringen genom runraden, genom misslyckanden och insikter, förlust och framgång men framförallt av ihärdighet och trofasthet. Plötsligt inser vi att det vi bett om är här, att det vi arbetat mot är något vi nått fram till. Den står därför även för slutet på en cykel, något som tagits så långt det kan tas. För den perfekta tidpunkten att räkna sina tillgångar och framgångar, göra bokslut och bestämma sig för nästa steg.

I fullbordan finns också avslut. Mättnad blir fort övermättnad. Runan ställer frågan vad du verkligen behöver, vad som har tagits så långt som det kan tas. Den som bemästrar runornas kunskaper vet också när det är dags att släppa taget. Njut av festen men gör något annat dagen efter. Den som är rik är inte rädd att hitta nya vägar. Hon delar också med sig utan att be om något tillbaka. Ge en del av din lön till någon utan hem och pengar när lönen kommer. Laga en middag till en vän som är trött och behöver lite omvårdnad. Spendera en dag och arbeta ideellt för något du tror på. Och glöm inte att hälla en del av mjödet på marken när bägaren flödar över.

Jag placerar Färunan ovanför mitt huvud, som en krona. En manifestation av det som varit, det som är och det som kommer.

Färunan - bilder från en resa

På ängen betar en flock med välmående kor, pälsarna är blanka och juvren är stinna. En flicka mjölkar dem en efter en med vana händer och mjölken strömmar ner i hinken fet och skummande. Hon lutar sitt huvud mot kons mage, skopar en munfull av den vita rika vätskan direkt till sin mun, smakar på sötman som reflekteras i stjärnorna om natten.

Familjen är samlad, bordet är rikt, dukat med blommor och ljus, fångat och samlat, rätter tillredda med omsorg, kryddor från fjärran länder. Var och en runt bordet har bidragit på sitt sätt, var och en bidrar med sin skönhet, sin humor, sin personlighet. Solen går ner med gyllene strålar, månen går upp med milt ljus. Här finns tid för snapsar och sånger. Precis nu fattas inget. Ingen plats är bättre i världen.

Han hittar en skatt i den mjuka mossan, under en gren, bredvid en tall. Länge har den lockat, långt har han gått, men nu ligger den där och glimmar och glittrar, guld och stenar av dyrbar sort. En alv skrattar till nära hans öra. Försiktigt biter han i ett mynt, men känner bara torr bark mellan sina tänder. En alvskatt är en alvskatt är en alvskatt.

Människan ser sig om i rummet. Ett hem så fullt av omsorg, varje kurva smekt, varje färg vald, varje sak fylld med mening. Det är fullbordat, det är dags. Resväskan är full, börsen likaså. Hon sveper blicken över hemmet en sista gång innan hon lyfter resväskan, går ut genom dörren och låser med dubbla lås.

Dagas runan - en förklaring

Dagasrunan är just det, runan som säger "det dagas". Den handlar om morgonen, om ljuset när den nya tiden dallrar full av löften, om den nästan extatiska känslan när ljus transformation inträder, stunden då vi kryper ut ur puppan och andas frisk luft, förväntansfulla inför flygturen.

Det är inte perfektion i bemärkelsen störst och vackrast. Här har vi snarare möjligheten att skapa vad vi vill utifrån ett ljust och lätt tillstånd. Vår perfektion är inom räckhåll, den som är unik för oss och inte behöver jämföras med någon annans bild av perfektionen. Resultatet av detta blir kreativ mångfald.

Det gränslösa tillståndet av Dagas är nästan pubertal i sin sanslösa frihet. Jungfrulig i sin enkelriktade fokus på det vi vill och har framför oss. Ändå är vi långt fram i runraden, nästan hela vägen fram till slutet. Och just där finns möjligheten att börja på nytt, som en lekfull del av Alltet. Precis som en gammal människa som skalar av sig världens förväntningar och mer och mer återgår till det unga, till det som verkligen räknas, till barnet, till det hon kommit att se som de bästa delarna av henne själv och världen.

Dagas är också en transruna. En runa för att resa obegränsat i alla världarna, i vårt sinne. Runan som visar oss att tanken för oss var som helst och vadhelst vår tanke når det påverkar vi och det påverkas vi av.

Jag placerar Dagas i kronchakrat, den plats där vi påminns om att vi är delar av allt och kan resa vart vi vill, när vi vill och börja om på nytt.

Dagasrunan - bilder från en resa

Gryningsljuset börjar som en brytning i luften. Dallrande luftkristaller som reflekterar det som komma skall. Försiktigt först, en skiftning, men sen allt tydligare, ljuset växer över landskapet. Till sist kommer solstrålarna, de allra första, starkt gula, kaskader av aprikos, inget ljust är som detta: som gryningsljuset. Varje dag samma mirakel. Samma skönhet som sköljer över världen.

Puppan spricker. Från dess inre syns en varelse skapt av delikata lemmar och vingar. Fjärilen tar sig ut från puppan, vecklar ut vingarna och låter dem torka i luften. Väntans tider i den mörka, trygga puppan är över. Hennes dagar är gjorda för att flyga, att para sig och dansa i solen.  Intensiva och gyllene ligger de framför henne att upplevas till fullo.

Balder vandrar i gudarnas trädgårdar. Gudinnor och gudar sitter uppflugna i träden och spionerar på honom. De suckar och beundrar: den stolta näsan, de stora själsfulla ögonen, de vackert böjda ögonbrynen, hans haklinje, halsens vithet, de raka axlarna ... ren perfektion i gudaform. Och trots att de som tittar är olika som dag och natt, som krig och fred ser det samma sak - skönhet i sin mest upphöjda form, så som det passar dem var och en. Hur det går till vet ingen, men det är del av Balders mysterium, den vackraste guden.

Människan har förstått mer om sin egen uppbyggnad. Hur hon kan sträckas ut i olika verkligheter, hur hon kan lossa sig själv från sin kropp och ge sig iväg på äventyr i ändlösa universa. En dag kommer hon att inte tillbaka. En dag kommer hon välja att resa vidare för evigt. Men inte idag. Idag upptäcker hon bara njutningen att vara gränslös. Tills en dag, en dag, då hon ska få sväva iväg utan att återvända ...

Odalrunan - en förklaring

Ingen äger en plats. Men vi kan lära känna en plats precis som vi lär känna en människa. Börja varje ceremoni med att prata med platsen. Såväl inomhus som utomhus. Platser i naturen är inte annorlunda än vardagsrum och kök. Medvetna varelser bor här. Det finns etikett att följa och hänsyn att ta. Tassa försiktigt och varvarsam med såväl liten som stor.

Alla platser passar inte att sejda på. Eller att slå på stora trumman. Vissa platser kräver låga röster, vissa platser tål och gläds åt extas. Hälsa och fråga. De gamla folken som bor där vet. Alverna har aldrig slutat ha kontakt med landet i dess andliga mening. De är sammanbundna och del av landet. Det är också dom som ligger begravda där, också dem kan vi tala med. De har all kunskap vi kan behöva om vår relation till platsen, att all natur är helig, att vi måste ha en relation till landskapet som är respektfull vare sig vi nyss kommit till en plats eller bott där i generationer.

Platsen är där vi börjar. Den plats vi spenderar mest tid i är ofta vårt hem. Om vårt hem inte är heligt och ärat blir inte vårt liv det heller. Bygg ett altare. Väv in det du själv vill ha runt dig där du bor i samarbete med det som redan finns.

Jag placerar Odal i fötterna för att påminna om att vi alltid står på jorden. För att binda oss till det ställe där vi är och öppna oss för både gamla och nya minnen.

Odalrunan - bilder från en resa

Landskapet skiftar och böljar. Jorden, vattnet, vinden och solen har vävt och mejslat i eviga tider. Sen kom rötter och grenar. Och kroppar, tänder och klor. Tankar och händer. Landskapet formas, bit för bit, stort som smått.

En besviken alv ser människor gå förbi utan att hälsa jorden. En rådare ropar för döva öron, ett troll sitter still på stenen och undrar över brutna löften. Många släkten har levt på jorden, många lever här än. Det finns människor som minns, men många har glömt. Banden mellan de gamla folken, banden mellan människan och marken.

Där jag är, är mitten på världen. På varje plats kommer släkten och släkten samman. Precis på denna punkt trampade en mammuts väldiga steg, rullade en ormbunke upp sig och spred sina frön, klappade en späd hand klanens första tama varg. Platsen är alltid utgångspunkten.

Hon hälsar platsen, går genom smäckra stammar som vore de portaler. De är portaler. Lägger gåvor på mossklädd sten som vore det ett altare. Det är ett altare. Lyssnar på vinden i träden som vore det musikinstrument. Det är musikintrument. Världen är stor för den som ser.

Människan stannar till vid hemmets altare. Ett av dem alla. Hon plockar ett visset blad, drar handen över statyettens glänsade huvud. Detta är hemmets altare. Hon viskar tacksamhetsord till platsen hon bor på, till marken, andarna, djupen nedan och himlen ovan. Människan vet att varje plats måste respekteras. Platsen är början på resan. Tryggheten grunden för frihet.

(foto: Lisbeth Jönsson)

Ingrunan - en förklaring

De gamla fertilitetsgudarna ger oss manna och njuting. Ing o Frej trampar fram med sviktande klövar på hård jord som mjuk mossa, och sprider guldgul livskraft vart de går. Ingrunan handlar om sensuell och sexuell energi i dess vidaste bemärkelse. Den som väcker livslust och gör så det spritter i kroppen.

Ingrunan är som skapt av honung, nektar och bärnsten, nära sammanslingrat med surrande bin, ståndare, pistiller, kärlek och sex. Det är själva njutningen som är huvudfåran, manifesterad i en mångfald former där gränserna mellan varelser upplöses, precis som biet flyger från blomma till blomma med mångfald av färger och former, är vi del av den mångsexuella jorden och väljer vilka fält av liv vi möter och delar liv med. Runan ber oss vara del av mångfalden och av alla de möjligheter den ger oss, att inte missunna oss något på grund av gamla trånga ramar. Fertilitetsgudarna är inte pryda.

Ingrunan ses ibland som fröet. Men också som ingången. Den är både hopsamling och öppning. En stunds vibrerande vila i fullödighet. Sammandragningen innan explosionen. Den brukar därför ses som både avslut och början, i begreppens mest postitiva bemärkelse. Det finns all anledning att känna sig nöjd och bara vara en stund när denna runa dyker upp.

Med denna runa är det alltid vår. Här finns lust och kreativitet, med stora möjligheter att pollinera det vi vill ska växa.

Jag placerar Ingrunan i de erogena zonerna. Upp till var och en var de anser sig ha sina. Detta kan också variera med tiden, vilket är som det ska vara. Inför livslusten bör vi vara öppensinnade och känna efter vad som behövs.

Ingrunan - bilder ur en resa

Hans hovar trampar lätt mellan rot och sten på stigen och han sänker huvudet för att inte fastna med den stora hjortkronan i trädens grenar, stryker sina händer kärleksfullt mot gamla stammar. Trots att han rör sig försiktigt vänder de sig alla mot honom då han kommer till gläntan: djur, småfolk och skogsrået själv. De har känt honom komma. Han går fram till skogens fru och sveper in henne i sin famn, skogsråt ler ljuvt och visar sina vassa tänder innan hon blundar och lutar huvudet mot hans bröst. Hjärtat slår taktfast därinne. Det gröna hjärtat.

Ett litet sällskap av människovarelser kommer till gläntan. De häller honung i den murkna stubben, honung och mjölk. De små gröna kommer springande och hivar upp munfullar med sina slanka händer. Runtom surrar humlor, slår sig ner på de lila, gula och röda blommorna och sträcker ut sina tungor för att fånga den söta nektaren . Människorna som offrat i gläntan slickar själva honung från fingrarna, från varandras fingrar, de vet inte längre vem som är vem, vart gränserna går mellan dem och de gröna, mellan den ena och de andra. De njuter av varandra och jorden surrar av liv.

Öppningen i trädet har en välbekant form,  en skåra fuktig av saven som stiger. Sav som blir kåda som glänser. Kåda som blir bärnsten, Frejaguld, skogsråguld, Hjortkungsguld, kärleksguld.

Människan sitter vid fönstret och njuter av solen. Hon för det fina porslinet mot läpparna och dricker sitt te som är sött och friskt av honung och citron. Något är klart. Det finns tid att samla kraft. För denna kloka människa finns bara ett sätt - att dricka livets söta. Solen skiner in genom fönstret och kastar solfläckar över kvinnans vackra, rynkiga händer.

Systrar vakar över djupa sjöar

Systrar vakar över djupa sjöar. En blödde näckrosor röda. De andra sjunger för henne än. Från sjö till sjö till tjärn.

Näckrosens blad, vita som renhet, röda som synd. Vackra vilket som. Men stjälken är tjock och rötterna går djupt ner i dyn. Ur dyn växer renhet som synd lika.

Systrarna sjunger för dem och henne. Från sjö till sjö till tjärn. ...

Hon svarar

(foto: Johanna Lindberg)

Sjörunan - en förklaring

Sjörunan gör oss perseptiva och öppnar upp oss för inkommande energier av andligt och drömskt slag. Den ger oss rytmen, för oss närmare de kosmiska energier och det kosmiska havet.

Romantiken finns här - och romantiken är en pulserande livskraft - så mycket större än de fåniga heteronormativa, tvåsamhetsmönster vi ständigt matas med socialt och kulturellt. Här pratar vi istället om den romantiska sidan inom oss, som både fördjupar oss och binder oss samman med omvärlden. Som gör livet innerligare, djupare, mer sensuellt och erotiskt.

Runan gör symbolerna omkring oss tydliga, stärker våra band till drömvärlden och triggar vår fantasi. Vi upplever världen i flera lager, det som finns över ytan, under ytan och djupt i det svarta.

Vi ser hur de olika lagren reflekteras i varandra. Vad kommer först, drömmen eller den vakna verkligheten?

Hav, sjö, vattenfall och vatten; runan betyder många men liknande saker i olika språk och tolkningar, men vattnet är den sammanhållande faktorn. Detta element står bland annat för den andliga och känslomässiga kommunikationen, den som går direkt från en del av en varelse till en annan. Från hjärta till hjärta, sköte till sköte, öga till öga, cell till cell. Vi förstärker denna förmåga när vi är vid havet, badar i en insjö, står i regnet och plaskar i badkaret.

Jag placerar Sjörunan i hjärtat, centrum för energikroppen, sätet för känslan och  kärleken. Den plats där vi vet bortom ord att vi alla är del av samma kropp och samma ande. Du kan också visualisera sjörunor i blodet, som stärker ditt flöde och dina djupa drömmar.

Sjörunan - bilder från en resa

Rans döttrar sjunger. Tumlar i havsvågorna med sälskinnslena kroppar och fjällbeströdda länder. Sången hakar fast sina krokar djupt inne i dem som hör, redo att dra fram de mest märkliga fiskar, undervattniskt vackra och blinda monster samma. För den som lyssnar är det njutningsfullt på gränsen till smärtsamt. Närmar sig, vill höra mer, förstå mer. Men Rans döttrar bryr sig inte. De sjunger för sin egen skull, och för att havets rytmer ska fortsätta.

Sjörået står på kanten till den becksvarta tjärnen, fötterna är smala, liksom händerna och huden så blek att det stöter mot blått, håret är svart som tjärnen. Sjörået vakar över det som finns i tjärnen, där träd och starkt lysande stjärnor speglar en exakt kopia på vattenytan. Under ytan finns tusen hemligheter och massor av liv.

Vita näckrosor lyser vita mot det svarta vattnet. Sjörået smeker kronbladen och ser genom vattnet hur den långa stjälken går djupt ner i vattnet, ända till den dyiga bottnen. Hon drömmer om en syster vid ett annat vatten, vars blod färgat näckrosorna röda. Drömmer om vitt och rött, syster och syster, ande och blod; det går nästan inte att skilja på handens vita fingrar och näckrosens kronblad.

En människa som levt länge blir mer och mer transparant. Den fysiska tröttheten som kommer med tiden kompenseras med öppnandet för andens röst, och erfarenheten som lärt henne att följa rytmerna. Energi sparas genom att bölja fram snarare än driva sin vilja igenom.

Labyrintens mitt

Resan inåt har redan börjat. Sökandet efter en ny röst, en lättare ton och en djupare klang. ... kanske. Eller helt enkelt bara någon fräsch form av inspiration.

Det är ungerfär sex veckor tills jag åker och sätter mig i ett sammanhang där inga andra krav finns än att få i mig föda, känna in platsen och höra av mig till min familj och mina vänner någon gång mellan varven för att tala om att jag lever. 

Med allt det fina jag har kring mig härhemma känns det märkligt att säga att det jag längtar mest efter är att få vara ifred. Men det är sant. Väl där - med hemmet i ryggsäcken och havet som bästa vännen - kommer jag att mer än något sjunka in i att få vara ifred. 

Inte för att jag inte älskar världen i dess mest myllrande och levande form - men för att det är dags. Efter år av projektarbeten, skrivande, hållandes i häxcirklar, publicerande och ett ständigt kommunicerande utåt ... är det snart dags att gå inåt i labyrinten. Inte bara för tre dagar på svartmåne eller en kväll med sterinljus, utan för den tid som krävs: veckor, månader, år ...

Det är en söt form av VarDagsmagi att när jag var på Blå Jungfrun med min bror och fina brors familj sprang jag runt i de yttre delarna av labyrinten och kunde för mitt liv inte lista ut hur jag skulle komma in till mitten. Ja, inte genom att springa iallafall är ett hett tips till mig själv. 

Mitten på labyrinten drar. Längtan till vila drar. Behovet av ickegörande drar. Resan har redan börjat. 

Magikervandring

När det varit många röster, många beslut, mycket som rör sig. Då är det bra att ta på sig de bekvämaste skorna, sätta upp håret i en knut och ge sig ut på vägarna. Bara plånboken och nycklarna med. Låsa hemmet bakom sig. Köpa sig något att äta och dricka på vägen. Och bara gå, gå och gå.

Rosie Björkman skriver i Häxans tarot om de magiker som anser att minnena ligger lagrade på baksidan av vaderna. När du går virvlar de upp och du renar dig själv därmed. Jag gör det, och renar mig också med solen, vinden, havet och jorden. Tills inget finns kvar mer än det faktum att jag existerar här och nu. Tillsammans med elementen och dem som vill leka på ett sätt som inte kräver.

Resten skiter jag i. Nu går jag.

Människorunan - en förklaring

Människorunan handlar om människans plats i världen. Vem hon är och vilka val hon tar. Därmed handlar den om samspelet mellan klanen, samhället och världen hon bor i och hennes egna etiska förhållningssätt. 

Människan i byn, i samhället, i staden har sin roll och sin status delvis utifrån vad hon åstadkommit, men än mer utifrån vad andra anser att hennes insatser är värda. Kvinnan som inte får söner, mannen som anses lat därför att han vill vara hemma med sin familj hellre än arbeta, barnet som får skäll då hon inte sitter still. Alla kan dömmas utifrån de samhällen och kulturer de verkar inom. Att förstå dessa är en del av att vara människa. Att våga gå utanför dessa när hjärtat säger så är en del av att vara en etisk människa. Något mer än ett resultat av flocken.

Vi är våra val i mycket högra grad än att bara göra "rätt" enligt rådande normer. Jag är trogen mot min man (fast jag har aldrig djupare tänkt på eller diskuterat äktenskapets förutsättningar), jag går till mitt jobb varje dag (fast jag har aldrig djupare funderat på vad mitt arbete innebär för andra) jag stjäl inte (men jag konsumerar mer än jordens resurser klarar av) Sociala regler och traditioner är till del skapta för att vi ska kunna fungera tillsammans. Tyvärr skapas de också utifrån maktbegär och kontrollbehov. Det är vår uppgift att se vad som är vad och agera därefter. Den självständiga etiken blir allt viktigare i en allt mer komplicerad värld. Men vi har heller aldrig varit så välinformerade och haft så bra förutsättningar att göra etiska val.  

Allt vi gör måste ses i sitt sammanhang. Runan handlar om orsak och verkan. Varje val du gör som påverkar andra påverkar också dig själv. Vad du köper, säger, till och med vad du tänker. Alla dina handlingar blir en del av ditt fält, din sfär och skapar dig i varje stund; om du bidrar till barnarbete, miljöförstöring, men också om du bidrar till att barn får gå i skola eller omställningen till ekologisk odling. Allt vi gör har konsekvenser. 

Runan handlar om Identitet och om att se vilka vi är, vad vi fått med oss socialt och vad vi verkligen valt. Jag placerar människorunan i tredje ögat. Därifrån hjälper den oss att se oss själva och våra roller klarare, att skala dom rädslor vi behöver för att vara etiskt högstående men samtidigt hitta en plats i den värld vi lever i.

(Båda foton som illustrerar Människorunan är tagna vid Soltemplet utanför Cusco, Peru)

Människorunan - bilder från en resa

Precis som många andra varelser placerar människan sig i centrum av tillvaron. Mitt i världsträdet Yggdrasil, ligger Midgård, människornas rike. Ovanför människan bor gudarna och andra upphöjda varelser, under dem död och djup, och runtom allierade eller fiender beroende på komplicerade relationer skapade under många generationer. De flesta människor beter sig och tänker som om hon är världens mitt, olika folkslag benämner sig som "Folket" eller "Människan" för att visa att dom är utvalda och speciella. Överallt är hon den som allt annat ska cirkla kring. Det är en nödvändig position då vi måste se världen från den plats vi befinner oss, men det är också barnets position.

Tre syskon i en annan tid visar var sin bild av människans plats i världen:

En syster åstadkommer mycket litet. Hon blir omhuldad och bortskämd, blir bortgift med den mest lämplige make, får guld och silver i bröllopsgåva. Hon är hyllad och beundrad. Men inte ens hennes skönhet är hennes egen. Den är ett resultat av doftande bad, oljor och andras kvicka fingrar som gör dyrbara frisyrer och sinnrika sminkningar. Hon tänker aldrig på om livet kunde vara annorlunda eller om hon är lycklig. 

En syster vägrade gifta sig med den som utsetts till henne, eller göra något av det som förväntas av henne. Familjen förskjuter henne och hon förlorar all den status hennes namn kunde gett. Hon får ingenting gratis, men väljer sina uppgifter och sitt sammanhang genom kamp. Hon vet att hennes vänner och älskare väljer henne för hennes egen skull. Hennes arbete känns meningsfullt och viktigt. Hon är till synes utstött men lever i bister tillfredställelse. Och ibland, när elden sprakar i grottan där hon lever, och den valda familjen somnat runt henne, då njuter hon helhjärtat och värmen sprider sig från mage till tår och hårbotten. 

Brodern är yngst och försöker med näbbar och klor skapa sig en plats, göra sig beundrad och omtyckt. Men han väljer ständigt fel och föräldrarna suckar, liksom vännerna, liksom den tredje frun. Trots alla sina försök sitter han vid fönstret på kvällarna och ser ut över staden han så gärna vill tillhöra med en allt starkare känsla av isolering. Han vill vara kung, men är knappast hågkommen av någon. 

¤ ¤ ¤ ¤ ¤

Den gamla har varit med länge, är på gränsen till vis. Hon inser att hennes plats i tillvaron har förutsatts av vem hom är, vad hon fötts till, vem hon setts som men i lika hög grad av hennes val. Med ålderns rätt inser hon också att skillnaden inte är så stor som det först verkar. Efterhand har hon valt sina sociala situationer, valt vad hon visat upp och vem hon blivit sedd som. Inom ramen för världens förutsättningar just nu har hon ibland varit modig och ibland feg, ibland äventyrlig och ibland praktisk. I sin helhet är hon nöjd, då hjärtats val väger över, fått ta allt större plats och definerar vem hon är.

Att resa över havet

Jag är på väg in i en ny värld. På en resa, som går över vattnen, till ett annat land. Men mest av allt är jag på väg mot ett annat tillstånd. En plats jag velat vara länge. En plats där kreativiteten, skrivandet och magin är de styrande krafterna; rytmerna jag följer. I ett halvår ska jag få bo där, drivas av inget annat än skapandets impulser.

Jag åker om två månader. Fram till dess avslutar jag ett jobb, njuter av svensk sommar, umgås med familj och vänner. Det är något med den nya världen som är på väg att födas som förstärker världen jag tillfälligt lämnar. Som om två ägg kläcks på samma gång. Som om allt måste upplevas än mer, därför att jag inte vet när jag har det igen.

När jag bosätter mig i Mexico har jag all tid i världen att skriva, eller bara drömma om berättelser som sköljs upp från havet. Till att börja med kommer jag att bo nära det stora vida blå. Och det är passande, för viljan att skapa är som en vattenvirvel som vill dra mig ut mot det okända.

Jag vill skriva om det här på bloggen. Att låta sig dras med ut i okända hav. Texter om kreativitet och att tappa sig själv, om djup under mig och friheten. En plats där urgamla berättelser och alldeles nya får samsas likaväl som runor och Madonnor. Det drar redan, så jag börjar nu. Det finns gott om sjöjungfrur som sjunger högt i haven intill såväl Malmö som Tijuana.

(foto - stenstranden på Blå Jungfrun)

När kärleken steg upp som solen

När kärleken steg upp som solen 

kände hon ingen rädsla,

hon sprang mot den.

Händerna öppna, ögonen slutna. 

Armarna brett utsträckta

som för att fånga

dess brinnande sfär

- Sally Wheeler

Till ensamhetens lov

Ensamheten är en stor Gåva. Utan den skulle jag aldrig hitta de stora tankarna, eller ha uppmärksamheten att göra de små justeringar som krävs för att vara en fungerande Häxa, en någorlunda bra MedMänniska, en så fritt tänkande varelse som möjligt.

Om vi bara är i rusandet, ständigt har andra omkring oss, relaterar och reagerar blir inte mycket plats för det inre livet. Inte mycket plats för reflektion, renande och läkande.

Jag har fått tre dagar i tystnad. Med avbrott för några långa mail, några korta chattkommentarer och en vinkväll med god vän. Man hinner tänka mycket sådana dagar, när man vaknar till sig själv och somnar till sig själv. Men bäst av allt är ändå att ibland inte tänka alls, utan vara helt och fullt i görandet - mäta upp kaffe, dricka kaffe, borsta håret, tända ljus, göra några yogaövningar, sova middag - med ett huvud som är så tomt så det är fullt enbart av vitt ljus. Airhead - i ordets bästa betydelse.

Ensamheten läker, tystnaden lägger sig som balsam runt själen, friheten ökar för varje sekund. Jag unnar mig själv denna underbara Gåva. Dessa dagar, så är jag redo för resten sen.

Hästrunan - en förklaring

Det finns gott om storslagna hästar i den nordiska myten: Odens åttafotade Sleipner, Skinfaxe, Rimfaxe, Arvaker och Allsvin för att nämna ett fåtal. Hästarna är med och skapar de stora skeendena som dygsrytm och solens förflyttning över himlen. Hästar i myten har egennamn, är kända och omtalade som gudar och hjältar. Vi behöver bara föreställa oss dessa varelser löpa över jord och himmel, med ryttare på ryggen eller vagn bakom sig, och vi förstår också Hästrunans alla kvaliteér: fart, förflyttning, kraft, intensiteten, manifestation och inte minst partnerskap.

Den som varit vän med en häst känner partnerskapets välsignelse i grunden. Det gör också den som haft en danspartner som lockar fram rytmen, en vän som får orden att strömma, en kollega som både får dig att känna dig värdefull men ändå tar vissa arbetsuppgifter på sitt bord utan knot. Som funnit den välsignade platsen då tilliten infinner sig, då dina muskler balaserar och ger stadga till ett halvt ton muskler under dig, då ett lyssnande öra i rätt ögonblick drar fram tankar du inte visste du hade, då två helt olika varelsers rörelse blir en ny rörelse. Det viktigaste i partnerskapet sker i utrymmet emellan. Emellan är den heliga plats där Hästrunans kvalitéer manifesterar sig som en tredje kraft: nya former och energier, bara möjliga i denna unika kombination, i detta unika samarbete.  

Denna kraft kan inte uppstå från enbart krav, men inte heller om vi offrar oss och tar alla uppgifter på oss själva. Partnerskapet är framför allt frihetstörstande. Hur stora kan vi vara och samtidigt skapa något tillsammmans? När vi begränsar andra utifrån vad vi förväntar oss av dem, binder dem i roller av att vara man, kvinna, gammal, smart eller dum, och samtidigt hetsar på enbart utifrån våra egna behov är det som att driva på en häst med sporrar och samtidigt dra i tyglarna. För att Hästrunans kvaliteer ska komma till sin rätt krävs mogna partners som förstår att ge och ta. En häst kan vara en bra partner men inte en lojal hund. Dåligt hästmannaskap skapar någon som sparkar,biter eller vägrar framför hinder. Den som sällan får samarbeten att fungera kanske behöver titta på sitt eget förhållningssätt. Hästrunan har svaren, men kräver ärlig självinsikt. 

Jag placerar Hästrunan i halschakrat och i de stora pulserande musklerna. För njutningen i rörelsen, kommunikationen och manifestationen. Och för det som föds när vi vågar ge oss själva och andra plats att vara sig själva.

(foto - Johanna Lindberg)

Magiska Midsommar - tid att visionera

Sommarsolståndet och Midsommar sammanfaller. Urgamla och inte så gamla traditioner vecklar ut sitt skådespel över landskap och landskap: Familj, mat, vänner, snaps, sånger, dans, blommor och kärleksmagi.

Själv är jag ensam genom den ljusaste dagen och det är fantastiskt. Inget att planera och förhålla mig till mer än mina egna impulser. Och ljuset. Och Visionerna. Jag dedikerar denna tid och denna dag till det som jag har kommit att kalla Mirakelsfären.

Mirakelsfär. Det låter fånigt jag vet. Det finns en poäng med det. Mirakel handlar om det till synes omöjliga, det oväntade; små händelser och stora som är inte borde hända men händer ändå. Jag måste öva mig i att inte sätta upp begränsningar, att inte komma ivägen för mig själv, att förvänta mig det omöjliga. Det är så vid vidgar vår ide om vad som är möjligt, det är så vi får verkliga visioner, det är så vi skapar revolutioner, såväl privata som offentliga. Ingen revolution har någonsin skapats av någon som tror att världen som den är, är världen som den måste vara.

Verkligheten innehåller nog med praktiska detaljer och tunga arbetsdagar som det är. Vi behöver inte skapa begränsningar redan innan visionerna knappast blivit födda. Ibland måste vi tänka stort och ljust. Då ger vi liv till revolutionerande tider. Därför är jag i Mirakelsfären, med Madonnor och Alver och Poeter som också tycker om att vistas här. Och visionerar i Midsommarljuset. Övar mig i gränslöshet. Övar mig i att kliva ur vägen för mig själv.

Hästrunan - bilder ur en resa

Sleipners hovar snuddar knappast jorden där han gallopperar fram, jordskockor och grästtuvor yr. Oden sjunker ner i sadeln för att följa med som följer man ett hav som böljar, låter hästens väldiga muskelrörelser fortplanta sig i hans egna, stödjer det animaliska sinnet med sin egen fokuserade vilja, känner Sleipner svara med att höja sina hovar ytterliggare, trampa ifrån med än mer spänst för varje steg. Oden lutar sitt huvud bakåt och skrattar, av ren glädje över hästens styrka och spänst. Sleipner frustar till svar, njuter av att vara sedd och beundrad.

Valkyriornas hästar är ett med sina ryttarinnor där de springer genom luften, över grantoppar och tall, över hedar och fält. Stilla står paren sedan- hästar och rytarinnor - när de vakar över kriget på slätten. Valkyriorna ser vilka som är redo att gå vidare och vilka som fortfarande vill vara kvar i livet. De krigare som söker döden slänger de upp framför sig i sadeln och rider mot Valhall eller Folkvang, helt enligt guda och människopaktens komplicerade regler. 

Hästflickan vet det, troget ansvarig för trogen vän. Dansaren vet det, som för sin partner över dansgolvet medveten om sina stegs påverkan på hennes. Seglaren vet det, som styr sin segelbåt och känner hur denne samspelar med elementen. De vet att samarbetet handlar om att inte störa den andres rytm, att hitta en rytm och ett rörelsemöster som båda kan följa, som skapar utrymme mellan, som stöttar snarare än håller tillbaka. Och hästflickan leder modigt det halvt ton tunga djuret från hagen, dansaren håller tillbaka sina steg för att ge rymd åt sin partners, seglaren vänder seglet och njuter då vinden tar tag. 

Människan inser sin begränsning när hon möter någon som är mer än hon själv. Människan som kämpat så hårt för att hitta sin självständighet och sin plats i världen förstår plötsligt att två samspelande parter är mer mycket mer än summan av två. Det tar stor mognad att som hel kunna möta en annan och skapa något nytt. Hon är redo.

(Foto - Johanna Lindberg)