Porten till Alvrike är öppen. Varje träd lyser med sitt ljus, varje växt omges av sin färg och mellan dem glittrar varelser i snabba rörelser. Vi går i detta rike, fnittrande, förvirrade, svaga i benen. Borde vi gå? Är det dags att åka hem? En vit hand griper tag i en arm, en flock av förförelse motar en ann. Vi dansar till dagen gryr.
Sitter vid stranden, vid den låga tallen nära strandkanten. Doften är frisk och salt och söt. Dricker doft med fladdrande näsborrar. Så ljudet, det underbara. Skrikande måsar och vågorna som ger gensvar i mitt blod, i mina safter, i kroppens varma längtan. Sen naturens varma svar: glänsande fjäll, runda bröst, rörelse skön av vatten och salt. Kom hit syster och lek!
Äpplet doftar friskt, som vatten och syre. Jag smeker det med min näsas vingar, tar en tugga, det krispiga ljudet gör mig döv för allt annat och saften som fyller min mun bedövar mig av njutning. Jag sluter ögonen och låter smaken sprida sig i munnen, kittla i nervtrådarna, sprida sig i kroppen som manna. När jag öppnar ögonen är fruktköttet vitt och rosa, saftigt och sprött. Och många tuggor finns kvar, liksom dofter, ljud och smaksensationer.
Barnet drar sin nalle intill, borrar in huvudet i nallens mage och rullar själv ihop sig till en boll av välbehag. En mammahand drar upp täcket över barnet och tyst lämnar hon rummet. Men barnet är inte ensamt. Porten till alvrike är vidöppen. Och barnet ler förtjust i det välsignade ögonblicket mellan vakenhet och sömn.
1 kommentar:
Helt underbart!! Skriver av detta och bevarar i min bok. Wynja råkar ju vara "min" runa ;) Kram
Skicka en kommentar