Jag har länge velat lära mig spanska. Jag har försökt - inte en, inte två, utan tre gånger, utan att det riktigt har fastnat. I höstens känsla av att allt är möjligt och det finns tid för vad vi än vill, plockade jag hem klassisk Spansk språkkurs på skiva och en bok för snäppet över nybörjare.
Det finns sorg här. Kanske över resor som inte blev av, utbildningar jag aldrig läste, eller kanske, kanske över att jag inte var sådär brilliant och begåvad som jag önskade vara. Jag hejdar mig vid rörelsen mot skolböckerna, mot Spansk språkkurs Grund - lyssna härma lär
Jag var aldrig en av de där eleverna som kammade in femmor utan att knappast öppna böckerna. Det finns alltid en eller ett par i varje klass. Under det att jag slet mig blodig för att böja verben, komma ihåg floderna, förstå poängen med varför vi skulle lära oss just detta, och detta. Men jag kunde andra saker. Jag ifrågasatte inlärningsmetoder, läroutbud och skolans prioriteringar långt innan jag kunde stava till maktanalys och tolkningsföreträde. Det ställde till mer problem än det gav fördelar. Och trots att jag med tiden förstått att jag var inne på något viktigt har jag någonstans närt drömmen om att vara fem, eller sex eller sjuspråkig och glida runt i världen med mitt knivskarpa intellekt i pressad kostym och bara vara ... djävligt lyckad. Icke ifrågasättbar. Ovanför pöbeln av slitvargar.
Men jag är en slitvarg. Så jag hejdar mig. Och undrar varför jag vill lära mig - och på vems villkor?
Sen klappar jag den snart 40-åriga kvinnan på kinden och ger ett heligt löfte. Den här gången lär jag mig av den viktigaste anledningen. Utifrån min kärlek till språket, till kommunikationen, till människans underbara förmåga att skapa melodier av ord - mening och förståelse av poesi och adjektiv. Den här gången ska jag börja med att lyssna - helt förutsättningslöst - på de vackraste representanterna för Spanskan, dom som har melodin och poesin i blodet. Jag lyssnar på Lhasa, och på hennes systrar och bröder. För att jag vill, och kan, och inte av någon annan anledning.
Den här bloggen handlar om att leva ett magiskt liv, att vara kreativ och skapa varje stund. Den handlar om att skriva, för orden är ett av magikerns verktyg. Den handlar om att vara en ständig nomad, om att våga vara den du är. Häxkonst, andar, äventyrslusta och kärleken är mina allierade. Målet är frihet. Frihet från samhällets begränsningar och konventioner. Den nordiska häxan dansar vidare. Just nu är hon i Virgina, där lianer och ormar föder mer liv.
2 kommentarer:
Åh, spanska är så vackert! Min äldsta döttrars biologiska far är chilenare och under mina sena tonår/tidiga tjugoår var spanska en del av min vardag. Idag har jag tappat det mesta men känner ändå en fascination när jag hör språket, fattar en del och tom ibland tänker meningar på spanska...
Sen ler jag igenkännande över sorgen och ifrågasättande och kanske över att min bild av dig fortfarande är den där briljanta kvinnan som kan och vet allt...;) <3
Då kanske vi ska skriva ngn mening på Spaska i varje mail framöver ;) gärna med översättning - ibland tror jag man ska fundera över vad man känner sorg över och försöka hitta kärnan - där är jag nu - och tack! men stava till briljant kunde jag inte .......... ;)
Skicka en kommentar