Beskyddad

Om Inspiration

Oden satt surandes på sin tron. Allt hade han prövat och ingenting fungerade. Han hade lyssnat på Völvornas sång, språkat med Saga vid Sökkvabäck, skickat Hugin och Munin långväga kring och lyssnat på deras tjatter. Men han kände sig fortfarande lika andefattig, lika uttråkad och torr. Nu flaxade korparna runt hans huvud tills han irriterat slog ut mot dem. De flydde skränande och från Hugins vinge släppte en fjäder. Sakta singlade den nedåt i en spiral, och Oden följde den med blicken; runt, runt flöt fjädern genom luften, som en orm genom jordens innanmäte. Något lystes upp i Odens enda öga.
Munin! ropade han. Berätta om jättarnas dryck, den du hörde talas om av fåglarna i Utgård.
Korpen blängde misstänksamt på honom och vägrade komma nära. Istället satt han kvar på takbjälken, men berättade ändå vad han hört av en grupp sparvar i Utgårds förmak. Omigen fick Odin höra om drycken som jättarna älskade, som gav gnista och inspiration till den som drack, varav det bästa bryggdes av Gunnlög, jättedottern med det svarta håret.
Oden hoppade upp från tronen och slet åt sig hatten och vandringsstaven.
- Kom nu Gugnir, sa han och klappade den slitna staven, dags att vandra en stycke igen.
Det var länge sen Oden varit ute på vandringsstråk, och det piggade upp honom. Barn lekte med segelbåtar av vass i en damm, askträden susade och sjöng, en ung kvinna vallade getter och en äldre kvinna spann lin under en björk och såg nog så förnöjd ut. Så länge hade han litat på Hugin och Munins betraktelse att han glömt att det var annorlunda att se och dofta med eget öga och egna näsborrar.
- Hmm, sa Oden till sig själv, vilket han alltid gjorde då han påmindes om något han redan visste. Vägen till Utgård är lång och Oden fick sova många nätter under stjärnorna. Men det bekom honom inte. Vandringen var mycket bättre än att sitta på en tron och gå i salar fulla med skrävlande krigare dagarna i ända.
Slutligen kom han fram till platsen Munin berättat om, och han språkade själv med sparvarna som på sparvars sätt var beskäftigt behjälpliga och visade Oden en spricka i en jordfast sten. Oden förvandlade sig till en orm och slingrade sig in i sprickan och nedåt tills han hamnade i Gunnlögs boning.
Jättinnan satt på sängkanten och var vacker på jättinnors vis: hon hade sjok av ramsvart hår lindat runt kroppen, guldringar i både öron och näsa, men framför allt en kropp så voluminös och muskulös att den kunde blivit för mycket för en vanlig man. Men Oden var ingen vanlig man och han kände hur safterna flöt till av hennes åsyn. Han förvandlade sig raskt från orm till den vackraste av män.
Om Gunnlög blev förvånad över uppdykandet visade hon det inte. Men glad blev hon och det visade hon desto bättre. Tillsammans red de genom natten och så fort Odens krafter tröt bjöd Gunnlög på det beryktade mjödet. Genast flöt blodet snabbare i Odens ådror, poesi dunstade från hans porer, lusten fyllde honom och han galdrade och älskade natten lång. När tunnan bara var bottenfylld föll de i sömn.
I gryningen reste sig Oden försiktigt och samlade ihop det som var kvar av mjödet i sitt vattenskinn. Gunnlög tittade på honom med ett slött öga när han smög iväg. När hon en stund senare hörde en örn skria ovanför sin underjordiska boning log hon snett. De var roliga gudarna, med sin tro att allt var ändligt och behövde stjälas. Imorgon skulle hon brygga mer mjöd. Men nu behövde hon verkligen vila. Nöjd föll hon i sömn och genomlevde natten ännu en gång i drömmarnas rike. Snart skulle huvudvärken ta henne, det var hon van vid. Och den efterverkningen skulle också Oden upptäcka. Oden döpte mjödet till Odrörrir, men jättedottern benämnde det på sitt sätt, och i det namnet finns mjödets ursprung bundet.

(Text: Oden och Jättinnans mjöd ur skrivprojektet Nordiska gudinnor; en häxas tolkning. Bild: Asarunan från bildprojektet Runor.)

Sjung för Jorden

Vi kan tala med Jorden, om vi talar på rätt frekvens.
Vi kan sjunga och trumma vid stående stenar och i gamla lundar.
Vi kan hålla en ton och offra vårt blod - men vi offrar ingen annans.
Sjung för havet som sväller,
för solen som stormar, för jorden som skälver.
Skapa rytm, en melodi, en sång som får Henne
att lystra, att fnittra och gunga.
Det är inte över förrän den feta Damen sjunger.
Jag är fet av kraft, och sjunger gärna,
låter Jorden byta skepnad till musik och sång.

Små Goda Figurer på Utställning

Astrid Möller ställer just nu ut sina fina, små lerfigurer.
Plats - Smedjan i Trollenäs; Annelis Glas och Keramik;
öppentider fre 12 - 18
i helgen 12 - 16 lö och sö.

Snart på var hednings altare.
Väl värt att se för den som är i krokarna!

SvartmåneBjörn

Till fullmåne arbetade jag och några kamrater på var sitt håll med kraftdjur. Hela dagen följdes jag av en björn. Mig vetandes har jag ingen koppling till den stora lufsaren, men tänkte sen att kvinnor över landet som arbetar med månmagi mycket väl kan aktivera björnar både här och var. En saga kom också denna dag. Men det var mer en svartmånesaga, än en fullmånesaga, så jag publicerar den nu, när månen är mörk och tiden tickar långsamt.

Völvan och Björnen

Det finns dom som känner stillhetens och tystnadens villkor: Skadi är en, Hel en annan. Det finns dom som vet varför kylan tränger genom märgen och varför isen drar allt samman: Nornorna vet, liksom Pertra och dom små i jorden. En till vet, och det är Völvan, som kan tala med dom alla.
När hösten faller och månen är svart går Völvan till den jordfasta stenen framför grottan, bakom lunden. Hon har manteln över axlarna och huvan gömmer ansiktet. Hon lämnar blommor och bär framför grottan, eller runor och ben om nöden kräver. Inne i grottan finns bara kraniet kvar av den väldiga björn som levde där.
Völvan sätter sig på stenen och väntar. I skymningen kommer andebjörnen, ställer sig på bakbenen och ryter så att Völvan vibrerar ända in i benen; vrålen skakar loss henne från kroppen; hon lyfter och sätter sig på björnens rygg.
Tillsammans springer de genom rymderna. Ingen värme eller tröst når dem, inga ljud, inga toner, ingen röst. Tyst, kall och stjärnbeströdd är den väg som är deras. Men de ser allt, de ser allt, de ser allt - så berättas det om Völvan och björnen.

(Völvan och Björnen är del i skrivprojektet Nordiska gudinnor - en Häxas tolkning.)

Väven

Av silver väver vi Väven
när sinnet är klart och hjärtat fullt
Vi väver av nålar av guld
som vi funnit i fuktig mull
Vid vävens kant skäller räven
visar vägen
visar vägen
av silver väver vi Väven
när sinnet är klart
och hjärtat är fullt

Ord i Silver

Igår upplevde jag det märkliga att få se ord jag skrivit bli återupprepade intryckta i ett silverhjärta som hängde runt halsen på en Vän. Det var smickrande och rörande men framförallt tankeväckande.
Om man tänker sig att alla ord vi säger med gott syfte blir inskrivna i silver, eller någon annan ädel metall; då vore vi nog mycket vördnasfulla inför hur vi använder dom. Och om vi tänker alla ord som vi fräser ur oss i irritation och ilska som inbankade i järn och stål; då skulle vi var mycket försiktiga med vad vi låter ramla ur våra munnar.
Jag tänker att det fungerar så i den andliga dimensionen. Att allt vi säger står kvar som inmejslade bokstäver runt omkring oss, som vi ser med tredje ögat och läser om och om igen. Det är viktigt då att tänka över om vi bankar in hårda ord i järn, eller trycker in mjuka ord i ett silverhjärta att hänga om halsen.

Min Granne som Älskade Blommor

I fredags natt dräptes eller mördades min granne som bodde i lägenheten mitt över från vår. Det är tomt därinne, och polisens 'utredning pågår' skylt har plockats ner.
Jag har inget som helst intresse att helgonförklara dom nyligen döda. Min granne var en alkoholiserad man i övre medelåldern som för några år sedan brukade bråka med sin exfru så att väggarna skakade. På senare år var hans relation med henne i det närmaste harmonisk. De diskuterade hårt och högljutt, men jag lärde mig med tiden att det oftast var bara diskussioner. Ibland var jag skitirriterad för att de rökte så mycket i trappuppgången att det letade sig in i vår hall.
Vi pratade knapphändigt, då hans svenska var klart begränsad. Vår kommunikation bestod mestadels av nickningar och gester. De senaste åren har jag lekt hustomte på vår lilla gård och han hängde på. Ibland hjälpte han mig att vattna och häromdagen rensade han den där rabatten som jag gått och tittat på men inte orkat. Han talade om för mig att han grävt ner lökar så att det kunde komma upp blommor nästa år.
En kväll när jasminen blommade kom han ut i trädgården och plockade några stycken. Han log brett och sa med inlevelse och polsk brytning,
- Jag älskar blommor.
Idag fick jag äntligen ett bra tillfälle att göra det jag ville för min granne. Utanför hans fönster har jag ställt en glasburk med vita rosor, tänt några gravljus och rosenrökelse. När altaret gjort sitt ska jag plantera en liten vit samling blommor som är hans. För att han var min medhustomte, och för att han hjälpte mig att vattna. Men framförallt för att han på stapplande svenska tog sig tiden att med eftertryck berätta för mig att han älskade blommor.
Det är tomt i fönstret i lägenheten brevid. Jag behöver inte längre reta mig på cigarettrök som letar sig in i hallen. Rökelsen luktar bättre, men det är onödigt tomt. Sådär tomt som bara oväntat död är. Jag har ingen som kommer att hjälpa mig att vattna mer. Jag hoppas att han tycker om sina vita rosor. Och att han fortsätter att älska blommor var han än är.

Älskade Vänner

Älskade Vänner.
Älskade kämpande, kreativa, fantastiska, starka, svaga, söker-efter-svar, försöker-bli-en-bättre-varelse, trallande, skrattande, förbannade, levande, döende, livsviktiga, tramsande, poetiska, sjungande, fnittrande, roliga, arga, förbittrade, nu-djävlar-ska-ingen-någonsin-sätta-sig-på-mig-igen Vänner.
Jag älskar er.
Ni är fantastiska.
All denna styrka, denna värme, denna kraft, denna surrande, burrande, samlande, söta, blöta, emotionella, vibrerande närvaro.
Var kommer den ifrån? Vad kan den inte åstakomma?
Ni som bär Drömmen om en bättre värld i era armar som vore den skör glasbubbla. Ni som dra urkraft direkt ur jorden och slungar den i ansiktet på den som behöver. Ni som vaknar på morgonen och tänker: Idag ska jag fanimej- fixa-så-barnen-får-den-vård-dom-behöver, kräva-att-socialtanten/läkaren/försäkringssnubben/kronofogden-förklarar situationen-för-mig-på-ett-sätt-jag-förstår, se-till-att-mormor-inte-behöver-ta-så-många-mediciner-som-hon-uppenbarligen-mår-så-dåligt-av. Och sen skriver en artikel om det hela, för dom som inte vågar göra samma sak.
Ni som vaknar med en darrande rädsla att inte hinna, inte göra bra nog, inte duga, inte få vara med den här gången heller. Men som ändå stiger upp, kokar ert kaffe och öppnar hjärtat mot solen. Det går nog. Det löser sig. Om jag gör på det här sättet? ...
Ni som försöker, som fortsätter, som ger det bästa ni har. Som lever, andas, fortsätter rensa skräpet samhället så generöst öst över er livet igenom. Som lever, andas och fortsätter rensa i världen runt er.
Jag älskar er.
Ni är fantastiska.
Och när natten faller far jag kacklandes runt på min kvast och strör stjärnljus bara för er. Bara för er.
Håll huvudet högt. Fortsätt. Världen behöver er.

Toppen Sida för Miljönördar

Intelligent och informativt om hur vi kan ställa om samhället så att det blir hållbart. Förnybart.nu
är värt att kolla in. Och så kan man skriva på upprop om enerighanteringen i Sverige. Och det vill man ju.

I Fullmånens Sken Ska Jag Minnas

Ibland måste vi gömma oss för att bevaras
ibland gömmer vi oss så väl att vi snaras
Påminn mig och dom under jorden
så ska jag påminna dig om dom glömda orden

När jag låg i havet svepte strömmarna
mina tankar rena
När du gömde dig i stenen
svalnade det heta hjärtat hela

Minns vem jag var,
Jag hämtar det du lämnat kvar

Sjung med välkända toner
våra namn, våra löften, vårt kall
I fullmånens sken ska jag minnas
allt vi bliva skall

(bild: Under vatten av mig)

Astrid och Keramikfigurerna

Var och varannan kvinna jag känner har en av Astrid Möllers figurer på sitt altare, eller i sitt sovrum, eller i sin trädgård. Små damseller med spindelnät över kroppen som bär ljus och rökelse, mystiska djur i förvandling, fåglar som är drakar som föder världen. Med Astrids keramik sätts fantasin i rullning. Och vi har något att vila ögonen på under ceremonin och vid kvällsstunden då vi samtalar med krafterna. Ibland håller figurerna det vi aktar mest: en kristall, ett ljus, rykande salvia. Och tänk, allt detta sprider Astrid till mig och många, många magiutövande nyhednakamrater bara genom att göra något hon verkligen tycker om. Det finns en livsvisdom här, och den är inte så liten ;)

(foton på två av Astrids figurer taget av henne själv)

Om Platserna Vi Arbetar på

När vi arbetar magiskt i skog och mark måste vi vara rädda om platsen. Det finns gott om varelser som bor där; inte bara djur, kryp och växter vi kan se, utan också småfolk och stora folk, väsen och andar. De hör samman med marken, med stenarna och träden. De kan vakta portar till andra världar, eller balansera små kosmos i handen. Vi måste vara rädda om dem och visa vår uppmärksamhet.
Hjärtat har den viktigaste födan, och om vi tassar försiktigt och öppnar det fjärde chakrat kommer vi långt. Men småfolk gillar också sött och glitter, eller socker och gull som Trädkvinnan brukar säga. Så vi lägger små högar med kanderat socker, nötter och russin på stenarna. Vi sjunger sånger om träden, blommorna och vinden. Vi bygger ett altare för att visa att vi respekterar platsens alla delar. Och vi lyssnar noga på dess innevånare.
Sejda ska vi inte göra hur som helst, för sejdkraften är stark och kan slita sönder fina trådar i Väven. Inte heller botekonst, eller andra magiska akter som transformerr bör utföras utan att fråga markens innevånare,
Får vi? Vid vilken tidpunkt passar det bäst? Finns det åtgärder vi kan göra för att skydda er eller oss?
Ibland kan vi behöva väcka en plats långsamt innan vi utför någon magisk akt. Att tända gravljus och sjunga mjuka sånger är ett sätt, att vandra där och uppmärksamma varje liten planta och barr ett annat. Hur vi än gör bör vi komma ihåg att vi går från våra hem rakt in i någon annans vardagsrum. Vi beter oss som gäster, för det är vad vi är. Svårare än så är det inte.
(foto: Willenda Höijer, från Sommarsolståndet)

Fullmånelöfte i Halvtid.

Fullmånelöften var att leva helt efter mina impulser, med de enda undantagen av att gå till jobbet och göra vad jag ska, samt stå för dom träffar jag redan bestämt. Så hur går det då, detta mystiska i vuxenvärlden, att leva efter impuls och infall, som om jag hamnat i något barnsligt sommarlovstillstånd?
- Jo tack bra, är svaret.
Mycket bra till och med.
Det har tagit lite dividerande med mig själv. Vill jag verkligen det? Borde jag inte se till att ta mig iväg någonstans den här dagen jag är ledig? Osv. Men övning ger färdighet. Nu börjar jag bli riktigt skicklig på att följa minsta motståndets lag: vila vid minsta trötthet, hoppa på projekt vid första glada tanke, äta när jag är hungrig, skita i vad som blir gjort och inte, vägra planera. Som resultat har jag märkt några intressanta saker:

• Oplanerade dagar blir sällsynt långa. På ett nästan magiskt sätt så fortsätter dom och fortsätter från det ena till det andra. Jag tror att inrutningen förminskar tiden, men om vi tar bort inrutningen kan tiden sträckas ut och välla över alla kanter.
• Jag får väldigt mycket gjort. Naturligtvis tar man med detta löfte risken att mycket blir liggande i ett månvarv (vilket inte vore någon stor katastrof i och för sig), men snarare gör jag mer än vanligt. För jag känner verkligen för att göra många saker, både kreativa och praktiska. Och massor av små ting som blivit liggande till sen, röjs av sådär i farten.
• Jag avskyr att träna disciplinerat, men älskar att röra på mig. Nog misstänkte jag att styrketräning och joggande skulle väljas bort vid första bästa tillfälle, men jag hade inte fattat att hela mitt jag vill cykla, dansa och yoga. Så det är ingen hemlighet vilka träningsformer som kommer att gälla även efter detta månvarv. Kanske skulle jag anmäla mig till den där afrikanska dansen som så många systrar har tjatat om?
• Det mesta som jag fyller mitt liv med gillar jag verkligen och har inte behov av så mycket mer. Men när saker görs spontant blir de intensivare: maten blir godare, sällskapet sötare, upptäcktsfärden per cykel mer spännande och sexet sexigare.

Det är sommar och jag är mitt inne i världens bästa fullmånelöfte. Jag skulle gärna rekommendera det, men orkar inte riskera alla invändningar: Det låter ju bra, men jag måste faktiskt det och det. Så jag njuter istället av det helt egocentriskt. Och om någon skulle bli inspirerad så är det inte mitt fel.

Sommarsolståndet och Svartmåne

En riktig härlig övergång önskar jag alla därute. Kom ihåg att det är den längsta och ljusaste dagen, den kortaste och mest energifyllda natten och svartmåne på samma gång. Vem vet vilka krafter som sätts i rörelse; runt oss såväl som i oss. Lycka till och Gudinnans välsignelse över stora som små.
(bild: del av kollage till en klansyster)

Det är Moderns tid, och Krigarinnans

Det är Moderns tid och Krigarinnans. Att Gudinnan återtar sin förlorade status är en bild av kvinnans återinträde i samhällets alla delar. Kvinnors engagemang behövs i världen. Men inte med ständigt strömmande bröst att nära världen, utan för att förändra det som inte fungerar, att rena det som måste renas, att fördela det som bör fördelas. Kvinnor måste bli krigare för det som berör dem; vare sig det handlar om kvinnors rättigheter, miljöarbete, arbete för barns villkor, kamp för sexuell frigörelse för alla eller att föda världen. Med nyhedendomen följer idén att allt hör samman. Vilket vi än väljer av ovanstående område, har det positiv inverkan på dom andra på lång sikt. Vi kan inte göra allt. Därför måste vi känna vad som ligger nära våra hjärtan och låta det styra vägen.
Ibland är det viktigaste arbetet som Gudinnans krigare är att läka oss själva. Om vi är trasiga, sjuka och utslitna av världens och våra egna krav kan vi inte göra mycket nytta. Vissa kvinnor – ganska många kvinnor – har lärt sig att alltid sätta sig själva i sista rummet. Det gör självläkning till den största kampen. Förmågan att ge sig själv den tid och den näring som behövs att bli hel. Så titta noga på dom där kvinnorna som verkar göra så mycket bra, som är så starka och engagerade. Se om du inte hittar spår av sår och taggar över huden. De har redan ridigt över öknen för att söka rätt salva, redan vandrat i Hels domäner för att hitta rätt formel, redan krävt sin tid och sin läkestund. De kan ha krävt år och år av läkande. Inspireras av det, inte av deras förmåga som du tror dig sakna. Om du behöver, gör det du också, ta all tid som krävs. Ingen tillgång är så stor för en krigare än hennes hälsa och styrka.
Finn Krigarinnan och gör det som krävs. Läk dig själv. Läk sen världen. Det är rätt ordning. Den enda ordningen.

(Bild: del av kollage till en Klansyster)

Ekologi i det som och Nära och det som är Fjärran

Av många skäl - men mest för att det ligger i luften - har det samlas texter i min hjärna om vår närmiljö, om miljöhänsyn som börjar i trädgården och siktar på globala hänsyn som klimat och mänsklighetens framtid. Vissa av dessa texter är pragmatiska, vissa esoteriska, de flesta både och; för ingenting är så andligt som att gräva med fingrarna i jorden eller känna Moder Jords rörelser när man vilar pannan mot en av Ales stenar. Det får bli en serie; om egocentritet som den bästa motorn att skapa vilja att förändra mot en hållbar utveckling, om att adoptera platser att beskydda, om riskerna med ekologisk fåfänga mm.
För att kicka av denna serie som blir återkommande under sommaren vill jag börja med att rikta blicken mot den olyckliga situation som kan uppstå när olika miljöhänsyn hamnar i konflikt med varandra. På den vackra Linderösåsen i Skåne finns planer på en vindkraftsanläggning som kommer att förstöra landskapet för boende såväl som besökare. Att i ett län som till största del består av av kust och öppna landskap planera vindkraft i just detta område är, för att använda dagens största underdrift, inte särskilt genomtänkt.
Den som precis som jag vill hjälpa till att förhindra dessa planer kan gå in på bevaralinderodsasen.se. Läs också mer om vad klansyster Willenda skrivit om saken här. Mitt coven Månsystrars klan har nu adopterat denna sak som sin egen.
Jag vill också tipsa om att ett intressant program om just klachande miljöhänsyn på Klotet P1 13.20 idag. Själv får jag lyssna på det senare. För idag ska jag ta på mig himmelsblå och orange turban och ta sommarens jungfrutur med cykeln, ta mig ut ur Staden och njuta av gröna fält och blå himmel.

TheActofSeeing

Vi är nära Vändpunkten, den högsta punkten, den mesta energin. Dagarna är ljusa och långa. Sakta öppnas porten till Alvriket. Vid sommarsolståndet kan vi se rakt in, och kanske känna deras fingrar dra över våra kinder, höra fnittret och sången. Att se dit in kan bli verklighet med tillräckligt mycket energi och förutsättningslöshet. Med rätt förutsättningar och intention. Magikerns sätt, de gamlas sätt, att bära Seendet som en en fjäril på handen, som blir en drake, som blir en fjäril, som blir en drake ...
(bild: del av kollage till en Vän)

Munai-ki en Upplysande Sunnadag

Vännen med dom helande händerna var här större delen av Sunnas dag och initierade mig Munay-ki. Munay-ki kommer från språket quecha och betyder jag älskar dig, eller var den du är. Det är nio invigningsriter från Peru, översatta och introducerade till väst av representanter från peruanskt ursprungsfolk i samarbete med den medicinske antropologen och mystikern Alberto Villoldo och organisationen Four Winds society.
Jag har arbetat med Alberto Villoldos texter en stor del av våren, och nu var det dags för hands på. Det var en kraftfull men ändå subtil upplevelse. Det var uppenbart att saker hände i mitt energisystem. Samtidigt kändes det självklart. Som om jag och Syster har gjort det här förut, som om jag blev påmind om något, som om saker äntligen lades på plats i mitt system.
Därför blev steget inte sräkilt långt för en fornnordiskt inriktad häxa att arbeta med gamla, andliga tekniker från Peru. Det är något allmänmäskligt över dessa riter, över hela idésystemet så långt jag förstått det. Och framför allt, så långt jag upplevt det. Något jag känner igen, av den del av självet som inte sitter fast i tid och rum.
Så känner jag mig annorlunda idag, uppfylld av gudomlig frid och sällhet? Ja, jag känner mig annorlunda, men inte riktigt på det sättet. Jag känner mig framför allt klar. Nyvaken, förutsättningslös och kristallklar. Inte över vad jag ska göra med resten av mitt liv, men över Nuet, över Världen, över min plats i den. Små dilemman jag skjutit upp ter sig ganska plötsligt enkla att lösa. Det kan hända att jag måste ta i lite på en plats, såra någon tillfälligt på en annan. Men alternativet att skjuta upp saker, eller ducka undan ter sig som en avlägsen möjlighet.
Så jag tar den här klarheten med mig och vandrar ut för att köpa stora krukor och jord. Att förfina den lilla innergården utanför är ett bra, praktiskt och i allra högsta grad andligt arbete. En bra manifestation, ett tack till Skapelsen att jag får vara här som MedSkapare till världarna.

Vem Lämnade Dig

Vem lämnade Dig ensam,
om inte Du

fågeln som flög från ditt bröst
bristen på värme och tröst
ordet som aldrig blev sagt
kortet som aldrig blev lagt

Vem lämnade Dig ensam
om inte Du

Om Saga den som Ser

Saga är tempererad och balanserad. Saga betyder "den som Ser". Och hon ser, både framåt, bakåt och åt sidorna. Hon är knivseggen på vilken jag balanserar: när jag ser orättvisorna men väljer att inte ge dem legitimitet genom att fixera mig vid dem. Hon är vattendroppen jag följer med blicken, när jag ser en fiende av allas frihet, men väljer att inte göra honom till min fiende, utan tittar efter honom i mitt hjärta och möter honom där. Vem förtrycker jag, vad kontrollerar jag i missriktat syfte, i felvriden rädsla?
Hon är den som ser djupare, som inte nöjer sig med den enklaste lösningen: den lösning ger mig en tillfällig boost i mitt självförtroende, men som i längden låser positionerna. Det är inte naivitet, snarare motsatsen. Det är att ha två öppna ögon, att tvätta dem med vattnet från Sökkvabäck med jämna mellanrum.
Ständigt åker vi dit, ständigt måste vi börja om. Antingen ramlar vi in i den halvblinda dagdrömmarnas värld, eller i den lika gråstarriga apokalyptiska visionen. Ingen av dem är sann, vi lever ständigt i en värld av val, av olika möjligheter, av parallella framtider.
Saga hjälper mig att se både balansakten och äventyret. Med svärdet i sidan och på kamelens rygg över öknen, eller kallblodshästen genom ändlösa skogar, eller i vagnen genom Staden på sidenkuddar. Vilken karaktär i Sagan vill vi vara: den knarriga, klagande gubben vid brasan som förfasar sig över världens gång, den bortskämda prinsessan som lite förstår och ingenting gör, eller någon större, något klokare, någon ibland modig, och till och med fylld av
en vision att leva. En Var Dags Hjältinna eller Hjälte med skinande mynt och godis till tiggare, barn och småfolk i ena fickan och faktaboken i den andra.
Saga är blå och klarögd. I ena mungipan lurar leendet. För den som tittar noga på världen måste ha humor, eller får det i processen.

Friiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Den här veckan finns i min We'moon kalender en bild på en kvinna från vem det flyger fjärilar. Den heter Opening to grace. Nästa vecka är en bild av en kvinna i siluett som spritt, språngande naken hoppar över vågor mot en blå månbelyst himmel. Den heter helt enkelt Free.
Precis så är det.
Fri.
Två års studier är till ända. Ganska enkelt sa jag första året och en bit in på nästa. Men faktum är att heltidsstudier, jobb och en pågående bok blir mycket på en gång. De senaste två månaderna har dessutom kraven höjts rejält och jag har inte hunnit mycket annat än plugga och jobba. Så under några dagar i smattrande takt har jag lämnat in uppgifter, tentat, gjort redovisningar och så boom.
Jag är klar.
En gul ros från läraren lyser upp en annan rengnig dag. Fina klasskamrater är omkramade och e-post utbytta. Några vänner har jag fått på köpet och en säck med kunskaper. Jag tar ett glas vin och Tiden rinner till. Tid som flödat fram, två år av väl använd tid. Men framför allt tid jag får. Tid som rinner över och skapar dammar att leka i.
Fri.
Jag och Klanen brukar göra Fullmånelöften. Men den här fullmånen var det fullt upp med öppen Fullmåneceremoni, och tentor, och avslutningar. Jag gör det nu:
Tiden från Fullmåne till Fullmåne har jag en del jobbtider, och några efterlängtade sociala arrangemang. Annars: Ingenting. Mitt fullmånelöfte är att leva resten av tiden på ren Impuls. Vadhelst jag vill göra så ska jag göra det; pilla mig i naveln, stirra på molnen, dansa hela natten lång, röja på vinden. Precis vad jag vill, när jag vill. Ingen planering, inget presterande. Hjärnan tar total semester och Behoven blir vägledare. vilket dom längar efter.
Det är mitt löfte denna SunnaFullmåne.
Fri.
Fri.
Fri.

Fullmånar, andra månar och Prästinnor

(Del av kollage 1: från mig själv till mig själv)

Lördagen den 6 juni har jag och Klanen öppen Fullmåneceremoni på Ale stenar. Den som blir nyfiken läs mer Här.

(Del av kollage 2: från mig själv till mig själv)

Kattosofi

Visst är det skönt att inget ha att säga. Att inte tycka så mycket, eller vilja ändra, eller dra och slita. Utan bara vara i dom krafter som känns naturliga, på dom platser där det är lätt att andas. Inte nästa år, eller månad eller ens imorgon. Utan nu, bara nu. Det man älskar, älskar man. Dom man älskar, älskar man. Inget krångel, ingen konkurrens, inga dåliga samveten. Bara så, bara utbyte, bara nu. Livet är ganska enkelt. Sova, leva, jaga, vila, snabba resultat, inga resultat, kela, äta, sova. Livet är ganska enkelt.
(Bild: Panther av Susan Seddon Boulet)

Mörkblå ljus och blå kollage

Har varit lite irriterad ett tag: missnöjd, retlig, inte så road. Imorse kom jag på att jag saknade skrivandet. Inte det korta -släppa-på-trycket bloggskrivandet. Utan det djupgående skrivandet, där man dyket ner och simmar under dagar och nätter. Jag saknar det så mycket att jag blir stel i ena stunden och fräser över i andra. I samma ögonblick som jag tänkte det såg jag hur boken kommer att se ut. Och efter att ha fantiserat fram upplägg av citat, bilder, kapitelindelning etc kände jag hur blodet flöt fram som det skulle i kroppen. Bara en tre veckor av studier, sen får jag dyka ...
Tände ett mörkblått blockljus på mitt stora altare och ett rosa för mina vänner och min familj. Har satt dit ett kollage jag gjort till mig själv, det är också blått och där finns gott om hav och himmel, liksom en bild av Kokipello, en uggla och en räv. Det är ingen hemlighet vad som drar, men när jag tittar på bilden blir jag lugn.
Tittar på avsnitt av Xena till frukost. Precis såhär ska sagor vara: fulla med gudar och gudinnor, kvinnor som slåss, vänskaper som testas, humor, fånigheter, list, krig och kärlek.
Den kanske inte är så farlig ändå, den här väntan. Jag kan vara här och ändå se fram emot det som kommer. Bland blå ljus och den moderna sortens sagor.

Oden säger

Oden säger:
Nu är det dags. Allt som ska växa, sätt fart, sätt fart - följ det lysande, sprittande ... Tills Sommarsolståndet kan allt växa med växandets spirande kraft. Sen är det över för denna gång.

Freja säger:
Månen minskar i omfång. Det som ska avslutas, det som ska bort: låt det smälta i dagens ljus, försvinna i nattens timmar. Lätt, lätt glider det bort, och bland syreners doft försvinna.

Sunna säger:
Snart kommer min tid, nu är det min tid: kreativ, kreativ och en solprydd sköld som värnar.
Känn in, följ med, ta fart: med det som växer och det som renas.

Är det Sunnas dag, Månens dag, Tyrs dag, Odens dag, Häxans dag, Frejas dag eller Holdas? Bara notera.
Här krävs inga stora ceremonier: natten är förberedelsen, dagen ritualen; fåglarna står för sången, drakarna hummar svaren.
(Bild: Odin av Susan Seddon boulet)

Gammal Kvinna - Gammal Konst

Titta här! Fornhistorien blir som bekant bara äldre ju längre tiden går.

http://www.dn.se/kultur-noje/35000-ar-gammal-skulptur-hittad-1.865727

Tjäna pengar

Runt handleden pinglande bjällror och stenar (turkos) på band.
En sjal så tunn av rökelse doftar och färgen som rinnande brand.
Sjunger en sång: gammal text och melodi blir mera,
jag sjunger och sången formas som lera.
På väskan en drake som flyger. I fickan bilder små,
fem gånger fem centimeter: en vaksam örn, en helarkvinna och en stjänfångare med skål så blå.
Anteckningsböcker svarta, en stor,
en liten, en skugga av skuggornas bok.
Jag sjunger och Väven helar,
en sten i handen lenar.

Jag sjunger och hon jag arbetar för,
fyller i med skrattet.
En nyckel runt halsen för många portar
vilar en stund, blundar och ropar,
efter själens vänner
dom svarar och varma vindar sänder.

Och hon jag jobbar för, hon blundar och ler,
kanske hon kan känna dem, men hon behåller sin hemlighet.

Vi vilar,
vi tränar,
vi fikar,
min brukare och jag.
Ett ljus,
en vind,
ett skratt
tjänar också pengar
denna arbetsdag och arbetsnatt.
(Bild: Eden av Lindy Kehoe)

En Blomstrande, Högenergisk Tid

Det har varit Valborg, vilket blev en underbar kväll. Nu är Frejas och Skorpionens fullmåne på ingång. Någonstans mitt denna pulserande, sexiga, trädblomstrande, halvstressiga tid koncenterar jag mig på studier. Om jag har glidit genom denna intressanta utbildning hitintills så sliter jag nu mitt hår. Eller, sliter åtminstone på mina hjärnceller.

Vill passa på att tipsa om ett oerhört trevligt och välarbetat forum för Gudinnetroende som jag sjä'lv gick med i alldeles nyss:
http://kompost.ingreid.se/forum/
Med tiden kan det bli ett riktigt centrum för oss Gudinnediggare.

Väl mött
Springer vidare

Bara Jag Får Vara Här

Det regnar och blåser utanför. Det är underbart. Härinne är det storstädat, och ljusen brinner på mina altare.
Jag har saker att göra - och gör dem gärna. Bara jag får vara hemma; bara jag får vara här; på min fårskinnsfäll, när äppelblomsblad flyger i luften utanför fönstret.
Jag känner Skogsfrun nära. Varje gång jag sluter ögonen är hon där. Stark nu när saven stiger i träden.
- Kom ihåg björkbladen, viskar hon. Och jag minns hur hon visat mig de nyutsprungna, späda skottens, läkande krafter för länge sedan.
Någonting har hänt. Världarna kryper närmare varandra; mellan Midgård och Alvheim har byggts en bro i mitt hjärta. Skogsfrun står på bron. Hon är också en nyckelbärare, en väktare och en portfinnare. Jag känner hennes leende, likosm hennes huggtänder, innanför min hud.
Det blåser och regnar utanför. Jag har saker att läsa, och gör det gärna. Bara jag får vara här, på min fårskinnsfäll, i min hud.

Min Vän är Strålande Vit och Röd

Min vän är strålande vit och röd
härlig framför tio tusen.
Hans huvud är finaste guld,
hans lockar palmträdsvippor,
och svarta som korpen.
Hans ögon liknar druvor
invid vattenbäckar,
duvor som badar sig i mjölk
och sitter invid bräddfylld rand.
Hans kinder liknar
välluktsrika blomstersängar,
skrin med doftande kryddor.
Hans läppar är röda liljor,
de dryper av flytande myrra.
Hans händer är stavar av guld,
bestta med krysoliter.
Hans midja är formad av elfenben,
övertäckt med safirer.
Hans ben är pelare av vitaste marmor,
som vilar på fotstycken
av finaste guld.
Att se honom är som att se Libanon,
ståtlig är han som en ceder.
Hans mun är idel sötma,
hela hans väsen är ljuvlighet.
Sådan är min vän,
ja, sådan är min älskade,
ni Jerusalems döttrar.

Höga Visan

(bild: Påfågel av Susan Seddon)

Rött som Eld och Blod

Den RÖDA färgen är livsblod och elden i våra ådror. Det är födelsens färg, ögonblicket då barnet pressas ut ur Moderns kropp, det är livets träd som breder ut sig över Moderkakan. Det är en av ModerGudinnans färger och lyser i Frejas, Gerds och Nerthus spår.
Bland gudarna associeras den framför allt med Tor. Styrka, kraft, vilja, handling, ledarskap, och mod ligger i baschakrats nyans. Det finns något grundläggande, instinktivt och i det närmaste primitivt i rött. Många väljer den att måla runor och andra magiska tecken.
Som kärleksfärg handlar den om att sända ut lockelse och att förenas. Det är färgen för sexuella nöjen och sexuell utstrålning. En gång horans och den lösaktiga kvinnans kännetecken; nu tar vi tillbaka dess hämningslösa vibration och firar växtkraft och sexkraft simultant. Rött och grönt är traditionellt färgerna runt Valborg. En mättad kombination som kan symbolisera Guden och Gudinnan, eller Gudinnan som både Natur och Kvinna.

När Valborg Föddes

För länge sedan, när alverna gick på jorden; och bäckarna läkte sjukdomar; och människorna sjöng med fåglarna varje morgon; och haven var kristallklara, fulla av liv; och skogarna sträckte sig från öster till väster utan avbrott med breda stigar mellan väldiga stammar; då levde Gudinna mitt bland folken.
När saven steg i träden och knopparna brast hejdlöst över världen ville Gudinnan fira de safter som flödade i hennes kropp. Hon sökte upp kvinnor med mycket eld mellan sina länder och tog dem i besittning. Under det att sonen hon fött kröp in i männen som älskade bära hjortkrona och smeka fram ockrafärgade mönster på sina trummor.
Som dom älskade: man med kvinna, kvinna med kvinna, människa med alv, alv med gud, gud med gudinna. De svingade sig upp i trädtopparna, föll om varandra i dom lundar som långt senare kallades heliga, de förvandlades till voluminösa gudinnor av jord och magma, blev fingerstora irrbloss i vinden, de hade tassar och svans och sprang ifatt i natten, de slöt sina tänder kring varandras nackskinn, bockfot och krona rasslade.
Tiden gick, alverna försvann och bäckarna förgiftades. Människan glömde mycket, med detta glömde hon inte. För njutningen är stark och förnekar sig inte. Vi firar Beltane, vi firar Valborg och eldarna flammar i natten. Och när saven stiger i våra kroppar, då minns vi och öppnar våra kroppar att föra både alv och gudinna åter.

Svartmånens Dragningskraft

Det är som ett sugande svart tjärn. En kvinna viskar djupt därnere. Men för att höra henne måste jag låta mig sjunka, släppa allt och sjunka ner i det stilla, kalla, svarta. Varje månad är det samma förvåning, samma titt på kalendern för ett bekräftande av det jag redan vet. Det är svartmåne och damen i tjärnen kräver sitt.
Så jag släpper allt; studier, ärenden, planer, korrespondens och sjunker.
Hon är alltid lika glad att se mig. Hemlighetsfullt ler hon i ena mungipan, väl medveten om min nyvakna förvirring även denna gång.
- Att drömma om perfektion. Den sanna perfektionen, den som är din alldeles egna sort. Det tar tid, viskar hon. Rusa inte. Dröm om allt, dröm om inget. Men var sann. Och ta dig tid.
Jag ligger som en gravid padda på min rödrutiga pläd ute på gräsmattan, och somnar nästan i solen hållandes en liten gnistrande kristall som vore den min sista länk till livet. Inne i rummet tittar jag på trumman - den stora som ger tunga toner - som hänger på väggen och vet att den kommer ner idag. Dova, lugna jordslag vill jag ha. Jag vet inte vart jag ska resa, bara att jag reser med Jorden, med Gaia, ner i Jorden, under Jorden, och får närande, tyst svalka. Jag känner trädet i parken, den vackra hängpilen med håligheter i sin kropp, ropa att om det passar kan hon vagga mig i kvällsbrisen. Detta är vad jag kommer göra. Inte mer, inte mindre. Och någonstans vaknar frön av en perfekt sort. Som jag inte kan tänka fram med intellektet, utan som måste pressas fram ur det omedvetnas mörker.
Det är svartmåne. Det är tid att drömma.
(Bild: Eponas Wild Daughter av Brian Froud)

Audhumbla

Jag såg månhalvorna skjuta upp hur havet, drypande av vatten. Sen syntes den vita kullen de var fästa på och jag förstod att det inte var månhalvor, utan horn. Kon kom upp ur havet, med vattendroppar som levande kristall över hennes vita päls. Trots vattnet såg jag, till och med kände i mina handflator, att det var den lenaste, renaste päls som fanns i hela världen. Och de svarta ögonen var vänlighet att drunkna i. Jag jublade inom mig: Hon är hel. Hon är Hel.
Sen såg jag hur stor hon var; att träd och hus var miniatyrer i jämförelse; att klövarna skulle krossa städer; att ögonen kunde dränka miljarder människor. Vart skulle hon ta vägen? Glädjen förbyttes till skräck. Vad skulle hon äta? Så höjde hon huvudet och brölade över världen, innan hon tog de sista stegen upp på stranden. Och i vibrationerna av hennes bröl steg vetskapen i min kropp. Jag visste precis var hon skulle bo och vad hon skulle äta. Alla kvinnors kroppar väntade henne. Alla kvinnors eld beredda att göda henne.
(del av bild av Susan Seddon Boulet från Animal Spirit cards)

Våldtäktsmannen

Våldtäktsmannen kryper i buskarna
och så lite görs.
Ingen säger, men alla vet
att han är maktens bästa allierade,
deras allra mesta älskling du vet.

Hallå där

- Hallå där! sa feministen
du har ställt dig på min tå.
- Skit i det, sa mannen
i sammet och siden.
- Men för i helvete, det är ju min tå,
som tillhör min fot, som du står på.
Precis, sa mannen,
du skulle inte placerat din fot så.

Jag Lägger Mig Här

- Jag lägger mig här,
sa den trötta feministen
och somnade bland blommor och blad.
Hon snarkade en stund,
sval och nektartung
med bokträdens vakande rötter
djupt under.

- Jag vädrar morgonluft,
sa den nyvakna feministen
och tittade i trädkronorna upp;
grönt, grönt överallt
där hon vilat i bokskogens famn

Den Trötta Feministen

- Vart finns de galna kvinnorna på vinden nu?
frågar den trötta feministen
Vi är i skogen, älskling
och tro mig, vi är galna så det räcker

Hit lockar vi de unga och blonda
svärtar ner deras hår
lockar med knotiga fingrar
och kacklar så högt det går

Kom, kom in i det mörka
ja, kom du med
Här är du väl kommen
här är väl bekommet

Hit lockar vi de benlösa
de rotlösa och motståndslösa
här kan de skrika, här kan de vila
här kan de på hämndplaner fila

Komsi, komsi du sköna (åh, vad jag är ful)
- komsi komsi (så skönt, så skönt att vara sur)
till och med kylan smälter
allt smälter samman i skogens djup

Från våra bröst störtar valkyrior
vårt benläder
de mäktiga skyr
här kan de aldrig regera

Vi dyrkar ingen annan
vi dyrkar bara varandra
varandra, varandra, varandra
allt för dig älskling, kom nu

Den Gamla Sjunger

Stor i orden
men liten på jorden.
Den som lever under jorden
känner dina falska löften
och din snustorra sanningshalt
Inte konstigt alls
att du berövade henne nästan allt
men orden kunde du inte stjäla
dom går alldeles utmärkt att läsa
på närmaste stubbes bark

Klara Tankar i Fullmånens sken eller, Me, Myself and My writing

Jag insåg nyligen att jag försöker skriva om liknande saker på två bloggar. Dels här, dels på MånSystrars Klan. Trodde först att det skulle bli svårt att dela upp ämnen, men insåg ganska snabbt att det inte alls är några problem. Därför kommer Häxdansen mer och mer handla om mitt SKRIVANDE, min PERSONLIGA RESA och en del idéer om energimässiga ting som djurs, färger och veckodagars betydelser. Med högtider och fullmånecykler i bakgrunden självklart. Något annat är omöjligt för en som som mig. Det blir en sorts Me, Myself and My Writing blogg, plus lite till.

MånSystrars Klan blir för mig mer renodlad HÖGTIDSBLOGG; om de åtta högtiderna, fullmånefirande, liksom svartmånetankar. Där kommer återges CEREMONIER, och HÄXLIGT HANTVERK. Nu har jag också kommit igång med fotande, så på MånSystrars klan kommer ligga foton; av skallror och bönehalsband mm, efter hand dessa görs. Det är också naturligt att en blogg som skrivs av flera mer formas som samtal, därför kommer jag försöka alltmer lyssna på vad som tas upp av mina kamrater och spinna vidare när jag tycker det är intressant att göra så. Vi har lite roliga helt färska traditioner som fullmåneutmaningar, eller fullmånelöften och jag vill absolut se vart det tar vägen. Jag kommer också att länka ganska så friskt mellan bloggarna.

Jag börjar min nya bana med att lägga upp en saga jag skrev för flera år sedan men som häromdagen äntligen blev redigerad. Den heter Hjärtesmidaren.

(Bild: Sefportrait av Lindy Kehoe)

Ännu en Passande Färg för Våren

Jag är klädd helt i ROSA, från de gnistrande stenarna i mitt hårspänne ner till mina randiga strumpor. Rosa har varit en svårköpt färg för mig, eftersom den är så starkt associerad till fnittrig flickighet och kvinnlig mjukhet. Som så många kvinnor har jag länge värjt mig mot det kvinnliga som passivt, som mottagande och vekt. Det har varit viktigt för mig att istället framhäva det viljestarka, handlingskraftiga och aktiva. Det beror på att jag påverkats av myten om kvinnan och mannen som motsatser, där de förmodas spegla varandra från kropp till ande. Enligt patriarkal indoktrineringsmyt nummer ett är Mannen är aktiv och inträngande och Kvinnan passiv och mottagande. Så jag kämpade emot denna idioti med näbbar och klor. Men nu när jag stirrat på denna förlamande tråkiga, heteronormativa beskrivning så länge att den vittrat inför mina ögon är jag fri att frossa i superkvinnligt ROSA. Fri att undersöka vad mottagande, passiv och mjuk egentligen är för något:
Det är krigarens andra sida och magikerns förutsättning. Det är länken till krafterna hos Moder Jord, och ljuslyktorna i himmeldrottningens kappa. När vi öppnar varje por för krafterna omkring oss kan vi fyllas med styrka utan att anstränga oss. När vi är mjuka och utan skydd kan Gudinnans alla välsignelser ta oss i besittning. Vi är Gammelmors högt älskade barnbarn och älskarinnor till elementen.
ROSA är färgen för IDUN som den lekfulla jungfrun och FREJA som älskare.
Det är hjärtchakrat och kärlekens färg, givmildhet och mildhet. En snuttefilt för luggslitna egon och attraherare av vänlighet, uppmjukare av hårda kanter och romantisk igångsättare. I tiden mellan Vårdagjämning och Beltane, mellan Idun och Freja, är den nästan ett måste. Ingen är för gammal att lära sig nya sidor.

Sunna mitt i Alltihopa

Då skulle kapitlet om Sunna vara mer eller mindre klart. Med undantag för några störande mellanslag som inte fungerar som dom ska. Men det får jag fixa en annan gång.
Lite mat nu och sen iväg till en långhelg på jobbet från lördag kväll till måndag morgon. Det är tur att jag bär både kraftbälte och lyckoörhängen.

Väl mött!

Svart som Lilith, Vit som Skadi

När man skriver om färger, stenar och andra energimässiga influenser låter det lätt som om man har en ceremoniklänning i varje färg med medföljande smycken av perfekt uttänkt art. Så är inte fallet. Men med lite olikfärgade sjalar, linnen och tunikor, hemmagjorda smycken och åtminstone några ceremoniklänningar kommer man långt. Det underlättar naturligtvis om man har en grundfärg i sin garderob som går med allt. I mitt fall är den grundfärgen SVART. Svart - som egentligen är frånvaron av färg - är det ur vilket allt kommer. Det är Ginnungagapets tomhet och nattens tystnad.
Jag benämnde svart som den ultimata healingfärgen i förra posten. Att diskutera healingfärger är alltid intressant för de flesta människor starka men olika åsikter. Det kan bero på att alla färger har helande potential, men att vi favoritiserar dem vi behöver. Att jag kallar svart för den ultimata helaingfärgen beror naturligtvis på att den är det för mig.
I nattens tystnad, i födelsens grotta, när vi flyter tyngdlöst i Ginnungapet före tiden - där kan allt helas, för ingenting har riktigt påbörjats. Där är allt möjligt, och helt tryggt. Där finns ingen stress, och inga förväntningar. Jag tror att vår alltmer upplysta tillvaro, med fragmenterad sömn och upplysta nätter skadar oss in i roten. Vi behöver tystnaden och mörkret.
Svarta kläder ger sin bärare beskydd och visar på stadga och makt. Ingenting är så sexigt som en kvinna i svart kostym, för en sådan kvinna är inte rädd att visa sin koppling till Lilith. Många unga människor bär helsvart som ett slags statement gentemot det etablerade samhället. Jag tror att de följer en instinkt som säger dem att den mörka sidan av livet behöver få plats. Även goths och vampyrister bär med sig en slags klokskap i sina vackra mörka, utstyrslar.
Ibland behöver vi dock en motsats till vårt vardagsjag. Därför tar jag emellanåt på mig vita kläder - dom få jag har. Att klä sig i VITT är ett enkelt sätt att höja sin vibrationsnivå och öka omfånget på sin aura. Jag blir glad när jag ser människor i helvitt. De utstrålar bästa sortens helighet, den som säger: jag vet vem jag är, jag kommer ihåg mitt ursprung och jag vågar visa det för världen. Det finns stolthet och mod i den vita färgen, en viss sorts kaxighet som anspelar på gudomligt ursprung.
Vitt är alla färger på en gång. Det är det odelade, helheten, det som är ett, det gudomliga. Ingen färg är så renande som vit. Det är strävan uppåt, att utvecklas och att bli ung på nytt. Men det rena kan också vara kallt och oåtkomligt som snön, isen och renskrapade benknotor. Det är intet för intet som vitt är dödens färg inom många kulturer.
I fornnordisk mytolologi är Balder den gud som bäst representerar det nyfödda gudomliga, det perfekta och oförstörda. Balder kan ses antingen som Odens son, eller som Oden som återfödd. Av de kvinnliga gudarna finner vi den vita färgen bland Jungfrurna som Skadi, Idun och Saga.

Färgstark Vår - Små Knep i VarDagen

Igår gick jag till arbetet söndag morgon och visste att jag skulle vara där 24 timmar framåt. Under natten hade jag haft en släng av något irriterande, halsen sved och jag svettades floder. För att orka jobbet plockade jag fram orange kläder, inklusive en tunn orange sjal som luktar underbart gott av rökelse. Runt halsen hängde jag ett halsband av klara bergskristaller och månstenar. Eftersom det är vår och jag vill vara i tiden och fortsätta min gröna influens bar jag också ett grönt armband. Med massor av frukt i väskan för dagens fruktfasta och skivor med skön musik kunde jag vara på jobbet och ändå bli påfylld av energier som kropp och själ behövde.
Ingen färg är så återställande som ORANGE. Den varma färgen blandar det rödas hetta med det gulas glädje och tar udden av respektive färgs aggression och egocentritet. Orange brukar kallas för Gammelmors färg, och den är precis som en gammal kvinnas humoristiska vishet, brasan där sagor berättas och tryggheten i en älskad gammal pläd. Jag brukar använda orange när jag känner att livet har gått lite fort och hela jag behöver en effektiv restaurering. Den passar också bra att använda på Söndagen, Sunnas dag för att fira Solkvinnans varmare och klokare sidor.
BERGSKRISTALLEN är mästarstenen. Den förstärker och klargör allt vi arbetar med; den är också stenen för kommunikation på alla nivåer. Med hjälp av bergskristallen kan vi höja oss över småpetitesser och finna fridfullhet och klara visioner även i de mest vardagliga situationer. Den manar oss att stänga av ljudet omkring oss en stund och lyssna på det som viskas i etern. Framför allt är den vitaliserande och renande. MÅNSTENEN är kvinnlig och mjuk. Den plockar fram den lugna rytmen i oss och drar vårt sinne mot sköna drömmar och sensuella tankar.
Den GRÖNA färgen påminner oss om vår närhet till Naturen, till allt som växer och ger oss liv. Den skapar ett rofyllt sinne och påminner oss om det överflöd som finns i världen om man slappnar av och tar emot. Moder natur ligger aldrig på latsidan, och hon håller inte tillbaka sina gåvor. Allt det gröna snirklar, växer, kastar frön, skapar blommor, vissnar, multnar, börjar om på nytt; hela tiden och alltid. I förändringen ligger tryggheten.
Nu är det Månens dag och jag kan tillåta mig vara sjuk. Skräpet i kroppen är kvar och jag är trött. Men det är ju inga problem när jag har tid att vila. Kryper ner bland fårskinnsfällarna och drar täcket över huvudet. SVART är trots allt den ultimata healingfärgen. Men mer om det en annan gång.

(bild: foto och redigering Peter Hallin)

Det Stora Systerskapet

Ibland hör jag kommentarer som får mig att fundera över förväntningarna på Systerskapet. Mina egna förväntningar såväl som andras. Är Systerskapet en grupp eller ett personligt tillstånd, en filosofi eller en praktik, det personliga eller politik, något lokalt eller någonting globalt?
Jag tror att det är allt ovan, och mer.
Systerskapet är ett sätt att identifiera sig; ett tillstånd där kvinnliga relationer är centrala och viktiga. Det är en förståelse av att vi lever i en värld där kvinnor och allt som identifieras som kvinnligt värderas sämre än män och allt som identiferas som manligt. Det är också en vilja att förändra detta.
Systerskapet kan vara att verka i små covens av dianskt prästinneskap och att åka på stora kvinnoläger. Det kan också vara att främja kvinnliga artister, musiker, konstnärer och perfomers genom att lyssna på deras musik, se deras tavlor och tipsa sina vänner om dem. Systerskapet glöder när vi engagerar oss mot kvinnoförtryckande praktiker som våld i nära relation, könsstympning, och barnäktenskap. Liksom vid all kamp för aborträttigheter, trygga och hälsosamma preventinmedel, lika lön för lika arbete och jämlik representation på alla poster i samhället.
Systerskapet stärks när kvinnor berömmer varandra, klappar, uppmuntrar, sjunger för varandra, delar med sig av sina erfarenheter, läser sagor för varandra och skvallrar med kärlek. Allt arbete för Gudinnan är automatiskt ett systerligt arbete för Gudinnan lever i alla kvinnor och allt vi gör för Gudinnan gör vi för våra systrar och allt vi gör för våra systrar gör vi också för Henne.
Vi kan aldrig tvingas ut ur Systerskapet, men vi kan välja att ställa oss utanför det. Systerskap är ingenting man får eller kan kräva, det är inte något som ligger i famnen på vissa och som dom kan välja att ge eller inte. Systerskap är något varje kvinna kan välja att generera, när som helst och på det sätt hon mäktar med.
Gudinnan må ge oss förutsättningarna för våra liv. Men det är i andra kvinnors ansikten vi ser Henne. Om vi agerar för andra systrars väl utför vi Hennes handlingar. Det finns Storhet i detta, om vi väljer att se det. Och mycket hopp för världen.

(Bild: Uriel and the Eagle av Lindy Kehoe)

Efter Vårdagjämningen

Vårdagjämningen var rolig, spontan och det mesta blev annorlunda än jag tänkt, och jättebra.
Jag fick nöjet att befinna mig på den sida av magikerna som är lite flummig till mods och låter allt komma som det kommer. Vilket inte riktigt är den sida jag brukar befinna mig på. Det var skönt och jag känner mig utvilad.
Någon utrensningceremoni blev det inte under helgen, men väl nu när jag kommit hem. Har legat med monumental mensvärk stor del av dagen. Har inte haft något liknande på många år, vilket bara innebär att kroppen gjorde sin egen ceremoni. Har sovit till doften av Salvia och med tända ljus och vaknat lätt och tom.
Däremot har vi under helgen dansat, trummat, skvallrat, gonat ner oss i mjuk mossa och låtit småfolket få plats, gjort och ätit tårta, haft sagostund, lärt känna varandra bättre, burit clownnäsa, drivit med varandra, hittat smyckesben, gett varandra idéer och någonstans mitt i detta har djup magi skett utan vare sig regelrätta resor eller ceremonier.
Nu lyssnar jag på Deneans The Weaving. Har tvättat upp och lagt fram alla gröna plagg och smycken som jag har. Jag ska bära grönt för att påminna mig om att saker och ting trots allt växer av egen kraft. Drog Jara - Årsrunan - som kvartalsruna och låter nu insikten sjunka in på ett bekvämt sätt i kroppen; allt som kommer, kommer när det ska; jag arbetar, älskar, vilar skapar och äter efter behov och öppnar lugnt famnen för det när rätt tid är.
Nu har tiden tippat över till ljusets fördel, våren är verkligen här och jag känner mig så förtusättningslös som tiden kräver.

Vårdagjämning

Till helgen ska jag fira in Vårdagjämningen med häxorna i Månsystrars klan. Det blir rosa tårta i flera lager och tyllkjol. Det blir också en mer allvarlig not med att lägga av sig vinterkappan samtidigt som man lägger av sig personliga drag och sår som man för länge sedan är klar med.

Det pratas också om sejd och jag kan känna hur jag darrar till inombords av den möjligheten. Vi får se vad mer helgen bjuder på. När våren dansas in ska man nog inte planera för mycket, utan lämna öppet för överraskningar. Det landsortsförvisade barnet i mig ser framför allt fram emot att få vara utomhus och andas frisk luft.

Med viss inskränkning på sömnen har jag fått klart Idunkapitlet. Det passar bra i tiden och jag känner för att fira. Vårskriket byggs upp och byggs upp. En-klok-en sa en gång att om man vill förbli centrerad ska man se till att vara ett med naturens rytmer. Det är nog därför jag är centrerad fast jag är lite trött i ögat. Det känns som om jag är vår.

Fredagen den Trettonde

Idag är det Fredagen den Trettonde. Igen. Det är gott om Gudinnekraft detta år. Jag känner hur de djupa mysterierna rör sig, vältrar sig fram genom lera och sten. Känner årtusenden av rytmer komma närmare: oceanen rör sig i blodet, månen drar i mina emotioner, världsaxeln snurrar runt ryggkotorna.
Gudinnan rör sig långsamt. För när hon rör sig, rör sig hela värlen med Henne.
Prästinneskapet vaknar i slott och koja, blinkar yrvaket mot klockan.
Häromnatten såg jag linjer av ljus över ytan på en mörk värld. Kraftlinjer i marken, systerskapslinjer i etern, broderskapslinjer i anden.
Det är Fredag den Trettonde i avtagande måne. Dom djupa mysterierna gör sig gällande. Gudinnan rör sig i blodet.

Fullmåne i Jungfrun

En lysande fullmåne önskar jag alla jag känner - och alla som behöver Henne. Jag har firat denna dagen med att äta riktigt gott, sova i soffan och ligga kvar där för att titta på molnen och fåglarna. Lite senare ska jag sätta mig och göra en meditation. Mer om denna fullmåne finns att läsa på Månsystrars klan. Det vill säga, den grupp som föutom mig själv utgörs av mina underbara, arbetssamma, duktiga och roliga lekkamrater som skriver många kloka saker.

Tänk att man har vänner och kamrater. Vilken lyx det är.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Hon som Vaknar och Ser Framåt

Hur mycket kan man söka i sig själv? När blir det inre resandet flykt snarare än vitalisering? Jag tror att de flesta som arbetar med magi och andlighet förr eller senare ställer sig den frågan.

Jag tror svaret ligger i resultat mer än i mängd. Kanske är frågan felställd. Kanske handlar det om vad vi gör med de vi hittar på våra äventyr i Yggdrasils olika världar. Hur vi översätter resornas energi och kunskap till den värld vi lever i.

Vi kan tvingas inåt av katastrofer och depressioner. Men ibland behövs bara den där malande känslan av att allt inte står rätt till. Att det finns risk att vi missat något. Där är jag. Och därför reser jag; systematiskt besöker jag platser och liv, söker sår och spår, hittar skatter och ben, följer livtrådar bakåt och framåt. Inte därför att jag vill vältra mig i det förgångna. Tvärtom, därför att jag vill hitta den väg som leder dit jag bör gå. Och jag vill se vad jag ska ta med mig, och vad jag ska bränna.

Att vara förnöjd i sin vardag är en sak. Men man ska aldrig nöja sig. Inte om man känner att man inte riktigt gör det man ska, om man vill mer och tror att detta mer är ens livsuppgift.

Så jag reser genom Yggdrasil. Inte därför att jag måste, men därför att jag vill. Inte därför att resorna tar mig bort från den här verkligheten, utan därför att de förstärker den här verkligheten; visar mig hur jag gör det mesta av det jag har, och ännu mer av det som kommer.

Det skadar ju inte då, att det dessutom är roligt, njutbart och spännande. Om än lite skrämmande.

(bild av Susan Seddon Boulet)

Idun Tar Form

Det har tagit tid, men nu börjar skrivandet få mer utrymme. Kanske är det inte så lång tid sen sist, men i min värld känns det som en evighet jag väntat att få sätta mig med texterna om Idun. Nu är de första kapitlen om Idun klara. Och det är perfekt tajming för jag hör vårfåglarna sjunga därute och den här totala oförmågan att sitta still, liksom detta ständiga dansande kan inte vara något annat än vårkänslor. Vårkänslor av årstiden, och vårkänslor från tiden i mitt liv. Jag hämtade hem en efterlängtad gestalt på en av mina själsresor nyligen. Den finns ingen som helst kontroll över henne. Men så varnade hon mig också. Och jag accepterar effekterna av denna själsåtervinning. Det är som flickan med de röda skorna, om nu någon minns denna ganska otäcka saga. Men jag ska undvika att få fötterna avhuggna tänkte jag. Snarare dansa in vårkänslor i varje cell tills jag är många år yngre, och många år modigare.

(bidl: accordion girl av Lindy Kehoe)

Idun Dansar

Idun dansar i morgonsolen, hon letar sig fram genom marken. Hennes texter ligger och pyr och småkokar; bidar sin tid och växer till sig av sig självt. Kreativiteten mår bra även när vi inte gör så mycket åt den; utan bara tillåter den att finnas och njuter av dess möjligheter, dess plötsliga nedslag av ord och tankar.

Rött hår,
äpplen elva;
ständigt nya,
livssavens mysterium.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.
Hjärtat sväller,
tiden stannar.
Saven leker,
med sinnet.
Såpbubblor i parken,
glänsande tiara,
runa av glitter.
Åren försvinner.
Förgyllande,
föryngrande,
före tiden.

Nygamla Favoriter

Man har dom där böckerna i bagaget som ändrar ens liv. Det är en alldeles sann kliché.
Dom böckerna är så klart skrivna av någon. Det är också en sanning så självklar att den inte bör behöva sägas. Ändå kan jag ibland glömma att författarna till favoritböckerna såklart har skrivit andra böcker - som säkert också innehåller massor av inspiration och kunskap. Men nyligen bröt jag mig ur denna glömska och införskaffade (för mig) nya böcker av gamla husgudar. Till mitt bibliotek tillkom därmed:

Hela din framtid; läk det förflutna och finn ditt högre syfte med soul retrival av Alberto Villoldo, 2008
the Radiant Coat; Myths and Stories about the Crossing Between Life and Death av Clarissa Pinkola Estés 1991
the Pagan Book of Living and Dying; Practical rituals, Prayers, Blessings and Meditations on Crossing over av Starhawk 1997

Jag ser fram emot att fördjupa mina kunskaper inom ovanstående områden, ta del av dessa kloka människors världsbild, erfarenheter och språkbruk.

Länge leve boken.

Nedstigning

Månen avtar och blir mörkare. Vi övergick just till Fiskarnas tecken; de djuplodande, vattenlekande och förvirrande djuren blixtrar med fjällen och drar oss djupare ner i oceanen. Om jag inte har helt fel har vi under veckans första dagar befunnit oss i Skorpionens månfas; zodaikens svartaste magiker. Jag tycker mig ha känt både djup, mörker, gamla sår och nytt ljus.

Hittade en gammal dikt som passar bra även tio år efter att den skrevs:

Pälsen glänser i skenet från månen
ligger hopkrupen i ett hörn och sover

vaknar av ett ljud i natten
vi är ett
Blodspårskatten
hittar spåren
känner lukten av såren

sammansmält skelett
ögonen glänser, av sådant vi sett

en av de vänliga smeker vårt skinn
sluter ögonen, låter smekningen gå in

sen ryggar vi undan, därför att vi vet
under huden finns det dom inte ser
hittar alltid spåren
och den vänliga handen
färgas röd av såren

Vi är samma
drömmer för mycket

vi är samma
sliter drömmen i stycken

står bland gömda lik i natten
vi är ett
blodspårskatten

(Dikt från Dikter från ett tidigare liv - 94 till- 99. Bild: Descent av David Mckean)

Till Alla Sjörövarflickor mellan ett och hundra

Ni vet vilka ni är. Ni som också dras till de kosmiska haven och ständigt letar efter öar där ni äntligen kan få vara precis som ni är.
Ni som känner hur skinnet kryper av begrepp som: parmiddagar, pensionsplaner, heminredning, och äktenskap. Ni som ställer er och sjunger vid fönstret när kollegorna berättar om de senaste tvprogrammen. Ni som nästan inte kan låta bli att sticka fingret i magen och ropa pikabuu när människor tror att dom är mycket viktiga. Ni som älskar människor ur alla möjliga kulturer, åldrar, och subgrupper, men som ínte kan förstå att så många mänskliga varelser envisas med att vara så enormt tråkiga. Ni som inte passar in i de flesta vardagliga ,sociala sammanhang. Ni som längtar efter Skönhet, Frihet och friska vindar. Ni som vill ha söta kyssar och choklad. Ni som pratar med Varelser från alla världar. Ni som hör Berättelser i vinden. Ni som känner hjärtat rusa när koltrasten sjunger. Ni som har sparat penntrollen men inte dagboken. Ni som klär er i färggranna band, lager av kjolar och har ringar i öronen. Ni som är sakletare och är mer intresserade av en kontainer än av IKEA. Ni om tror att märkeskläder betyder kläder med mystiska symboler på. Ni som har fjädrar, benknotor och stenar i varje hörn. Ni som har havet brusande i era ådror.
Till er vill jag säga följande:
Var inte oroliga. Men var starka. Det finns inget annat val än att klättra upp i skutan och lära sig segla. Låt kraftdjuren och favoritkitteln följa med. Lämna resten bakom er. Segla med solen i ryggen och vinden i håret. Styr dit ni vill. Det finns öar där magin lever stark fortfarande; platser där systrar och bröder från alla världar samlas till dans; milt belysta stenöar där ni kan sitta alldeles ensamma och lyssna på havets sorl; öar där Gudinnetemplen byggs igen och mångfald är idealet. Platser där ni är välkomna med öppna armar.
Paradoxen är denna; vi måste lära oss att segla själva; att vara trygga och stolta över vår egenart, innan vi kan hitta platser där vi hör hemma.
Gör det, gör det. Jag lättar ankar idag. Kraftdjuren har redan hoppat ombord, och kistan är fylld av kläder för alla väder. Möt mig på öarna i det kosmiska havet.

Fia Sjörrövare på de Sju Haven

Fredag den Trettonde - Gudinnans Dag

Det är Fredag den Trettonde. Den stora Gudinnans dag. Läs mer på Månsystrars Klan.

När man Borde Sova

Hela denna natt

Har jag legat på bar mark
Och Skogens Dam har talat frankt
- försök inte bära världens förändring
Ragnarök gör sitt, ett tag i sänder
En uppgift kan du göra själv
du kan väcka hela ditt Själv
hela ditt Jags mottagande och sändning
du kan vara ärlig och helt Sann
och låta det lysa fram

Och Självet, och Jaget vällde fram
blåsvart från min inre Hall,
porlade under Hennes hand
Hela natten har jag legat på bar mark
vid Skogens Dam, vid skogens kant
Djuret med sin svepande röda svans
vassa tänder och bytbar hamn
har skrattat sig till kramp
Hela natten har jag legat på bar mark
när Själen och Jaget vällt fram

(bild av Brian Froud)

Poesi är Andlighetens Språk

Vi nämner och benämner utifrån kärlek till vår världsbild. Vi lyssnar noga och hör marken, och årstiderna viska. Orden vi uppfattar är olika beroende på vem vi är och vilken tid vi lever i. Ändå är det inte regellöst. Orden utgår från markens, månens, planeternas, och stjärnornas rytmer. Vi återger i poesi; det som inte är ord, men som kan ombildas till association till association till association i våra hjärnor.
Poesi är andlighetens språk; med poetiska benämningar gräver vi oss djupare ner i minnet, i marken, i våra kroppar, i de naturliga rytmerna. Med associativa omskrivningar fångar vi en liten skärva av alvernas språk, eller jättarnas.
Den som säger ”Så här heter det! Så här är det”. Den ska vi ha medkännande med. För stigen ner i andligheten är för den personen en trasig trappa, och hon försöker desperat klänga sig fast vid stora ord som begränsar rädslan.
Barden var erkänd på sin tid. Nu måste vi agera barder och poeter lite till kvinns och mans. Om vi vill forma en andlighet i samklang med Naturen. Men vi har också rätt att ställa allt på huvudet; att visa paradoxen som lever även i Naturen. I vårens tidiga, ljuva löften kan dödsskräcken breda ut sig som en avgrund framför våra fötter. Kroppen protesterar mot förändringen och vill vänta en stund till.
Poesi är andlighetens språk. Ett språk som följer rytmerna, som skapar förståelse för naturlig ordning, som återför vissheten att allt är ande. Allt som har liv har ande, och allt som har ande kan kommunicera. Säg vackra saker om stenar, hästar och högtider. Besjung månvarven med rika beskrivningar. Då är chansen större att de visar sina hemligheter; att de sjunger tillbaka, mer tydligt för var gång.

(Delerium från the Sandman series)

Leende, Lysande LejonMåne

I natt drömde jag att jag var i ett rum fyllt med spindelväv och många spindlar i olika storlekar. Vissa spindlar ramlade ner för min nacke och några bet mig. Jag blev alltmer stressad och försökte ta mig ur rummet. Då får jag syn på ett sovande lejon som såg underbart nöjd ut. Han log faktiskt i sömnen. Den här leeden, nöjda varelsen är vad denna Fullmåne får stå för i min värld.
Det är Fullmåne i Lejonets tecken. Det är den energi jag behöver när ödet spinner många trådar, och nornorna försöker fånga min uppmärksamhet på många områden i mitt liv.
Jag har själv månen i Lejonet. Från ett medelmåttigt intresse, har jag alltmer börjat titta närmare på de astrologiska tecknens verkan. Just tecknen i fullmåne är särskilt intressant då jag gillar att arbeta med månens cykler. De ger en extra dimention till Hennes växande och avtagande (rekommenderar Mind Light av Silver Raven Wolf, för mer inspiration).
Fullmånen i februari är på måndagen - Månens egen dag. En dag tidigt har jag haft en ceremoni tillsammans med en kompis och fokuserat på delar av Lejonets egenskaper. Lite extra eld fick vi av att lägga ceremonin på Sunnas dag. Fullmånen bidrog med sina skinande, helande, klarögda energier. Den som vill arbeta med Lejonets magi under fullmånen kan fokusera på:
mod, framgång, välgång, humor, hjärtat i centrum, att vara postitiv, ledarskap, karisma, vänlighet, självförtroende och generositet.
Mer om detta månvarvs Fullmåne finns att läsa i Månsystrars klan.

Fri Magi

Från en renodlad helg med magiskt arbete dundrade jag rakt in i praktik, arbete, hemtenta i ett ständigt flöde. Ibland är jag faktiskt bara hemma och vänder under några timmar. Till naturen inte nödvändigtvis lat - men i stort behov av ensamma timmar och massor av treats - kunde jag ha surat till. Men jag bestämde mig i stället för att det här - det är också livet; och om jag kan hålla energinivån jämn och god så kan dagarna bli nog så magiska.
Jag flyger.
Det är en enorm frihet att kunna röra sig bland massor av människor, lära sig mängder med saker, men vara kvar i styrkan, hålla huvudet klart och känna pirret i skinnet. Jag vet inte om det är mitt överdrivna häxhalsband med kristaller, drakar och pentagram om halsen, eller den lilla månspegeln i skinnpåsen över hjärtat, eller vetskapen att jag har dragit Dagaz som årsruna, eller att Saga bor innanför huden. Förmodligen är det alltihop, liksom att jag tar en stund framför altaret och mediterar när jag kommer hem för dagen, liksom bränner lite salvia på morgonen och sträcker på mig som en katt och dansar ett par steg. Jag föreställer mig att jag höjer vibrationsnivån i hela kroppen och därför gör jag faktiskt det.
Mina nygamla häxkamrater här nere i Söder har planer som känns friska. De går också med Jungfrugudinnor, vilket passar i tiden. Vi är rörande överens om att vi vill arbeta för att lyfta in mer magi i vardagen, och leva magin varje dag. Det är med stolhet jag presenterar vår gemesamma blogg MånSystrars Klan , vilket såklart också är namnet på vår grupp.
Jag tvättar trosor för hand som har silverfjäril över halva sidan. De hänger på elemetet till imorgon då jag kan ta på mig dem och veta att jag bär fjärilens energier med mig. Jag har lagt en Krystollasten i jeansfickan.
Jag flyger.
Idag har sett folk som bor i marginalen av samhället, klappat deras hundar, pratat med drogberoenden, lärt mig vart Stadens vattenhål för hemlösa finns. Imorgon ska jag vara på boende för hemlösa kvinnor, och sedan gå direkt till arbetet där min brukare väntar. Jag ser så mycket, jag lever, jag är ödmjuk inför allt jag får veta. Det är magi på hög nivå.

(Bild: Flying goddess av Lindy Kehoe)

Disirhelgen och Systrar i Väven

Jag har bott i en liten stuga, vid en liten stenkulle tillsammans med fem Systrar i Väven och pratat med både stenfolk och vattenfolk. Jag har lekt med mina Urdabrunnsystrar och folket i Alvriket. Låter det som en saga? Det är det på sätt och vis. Sejd på stenhällar, trumma och meditiation i kåta, resa i sinnet till forsens sång, disablotceremoni i gnistrande kyla; men också fullt mänskliga varelser som ska äta, orka, prata, planera och sova tillsammans.
Hemma visste jag att två andra Systrar i Väven firade Disablot på sitt sätt. Med många inslag som liknade mina, och på så sätt var jag sammankopplad även med dem. Nu är jag nyfiken på att höra hur de har haft det.
Vad är Systrar i Väven?
Roliga, busiga, bullriga, skränande, magiska, energirika, hämningslösa, naturliga, Natur-iga, djuriska, spröda, känsliga, behövande, generösa, kantiga, rika, en klar blick i rätt sekund: delad smärta, plötslig sorg, kanal till bergen, öppnare av Väven, fnittrande, dansande, prövande steg, nya tag, medföljare, vägvisare, förebilder, delade misstag, visdomsbärare, visdomsspridare, en snabb kram i exakt rätt ögonblick: fantasirika, läkande, berättande, lyssande, idéspridare, kraftdjursvänner, djurvänner, undersökare, avslipare av kanter, öppnare av hjärtats kammare, vägen ner till nornorna, ett vänligt ord i exakt rätt stund.
Vad är Systrar i Väven?
Allt ovan och mer. Och på grund av dem, och på grund av helgen vi delat; högtiden vi öppnat upp för, är allt klart som rinnande vatten och gnistrande is. Jag vet precis vad jag behöver göra.

Som Färgerna från ett Prisma

Under Disablot väljer många en Gudinna att vandra bredvid. Själv valde jag - eller blev vald - redan till Vintersolståndet. Men under Disablot kommer jag ändå att visa extra uppmärksamhet gentemot denna nya del av mitt liv.
Om Gudinnan i singular är den allomfattande, är Gudinnorna i plural som färgerna från ett prisma. Att välja en särskild Gudinna handlar om att ge fokus; att tappa in på den kraft vi behöver och vars egenskaper vi vill använda att påverka världen. Det finns inga hierarkier mellan Gudinnorna; orange är inte bättre än blå, även om det finns folk som faktiskt argumenterar att så är fallet. En Gudinna kan därmed inte vara för mycket eller för lite för oss. Hon är vad hon är. Hennes sidor är inte okända då Gudinnorna speglas i vårt inre, men vi har olika personligheter och vissa krafter känns ovana och till och med skrämmande.
Gudinnorna är inte människor. Att ge Gudinnornas egenskaper mänsklig form är vår uppgift, inte deras. De ger dålig respons til vädjande och böner. De slutar lika lite vara vad de är som färgen gul slutar vara gul för att vi ber om det. Det är därför klokt att verkligen tänka efter vem vi vill vandra med. Och lyssnar noga vem som kallar på oss. Hel kommer att ge efterverkningar i vårt liv, men tro mig då jag säger att Idun kanske gör det än mer.
Namnet Disablot är en sammanslagning av blot och Diser. Det vill säga blota till Diserna, de kvinnliga gudomarna. Vi umgås med och offrar till de kvinnliga gudomarna. Vissa välkomnar en ny livledsagare och säger adjö till en gammal. Vissa ger tribut till sin Gudinna och lär känna henne bättre.
Att Gudinnan har många former skapar rikedom i vårt andliga liv. Man ska inte bry sig alltför mycket om vad som skrivits om gudinnorna, utan själv söka vad som är äkta.
Själv går jag med Saga i år. Hon valde mig och jag sa ja. Jag har inte tänkt så djupt på Saga tidigare, men jag upplever redan att vi känt varandra i långa tider. Och det har vi kanske. Hur kan jag inte ha arbetat med denna Gudinna som är så familjär och ändå som något helt friskt och nytt. Låter det som en förälskelse? Det är det. Att gå nära sin Gudinna har alla inslag av en kärleksaffär.
Saga betyder 'den som Ser' eller 'den Seende'. Hon lever vid brusande, friska vatten. Hon kommer lära mig stilla mitt sinne, meditera och se klart. Det ger sen ge återklang i allt annat jag gör: skrivandet, sången, magin, vännerna, familjen, Naturen, livet. Jag är glad att känna mig utvald. Vilket jag hoppas alla Gudinnetroende får uppleva.