Landskapet har förändrat sig. Istursarna rör sig långsamt över marken och fryser allt till is. Här finns ingen plats att leva, ingen grönska och ingen mat. Bara is och snö så långt ögat når. Och när istursarna efter tusentals år drar sig tillbaka har själva landmassas modellerats och förändrats. Stora stenblock har burits i tursarnas famn, jord har plattats och åsar höjts. Själva landet har förändrats i isrunans tid.
Skadi skidar över gnistrande nejder. Bågen på ryggen, målet i blicken. Byte finns även i de kallaste av landsskap. Man måste bara veta vart man ska söka. Och ta sig fram som Skadi; tyst, tyst, med bara en enda tanke: hur underbart det är att röra sig i jakten med milsvida slätter runtomkring.
I isen fryses ögonblick. Femtusen år gamla mumier, bladet fortfarande grönt i bitande kyla, leksaken som glömdes i snön. Frusna bilder kan granskas länge. Undersökas, ses från alla vinklar. Men de lever inte. De är bara en bild av liv som var, ekot av en annan tid.
Den unga människan börjar förstå vad som är viktigt. Hon böjer sig över sina insikter och delar dem inte med någon. Låter dem vaggas i hennes kalla famn. Letar ledtrådar - efter nått som lever. Under tiden vakar hon över frusna bilder och frostbitna minnen.
