Står i kön för att köpa kaffe på ett av Malmös bäst placerade fik, med sittplatser som idag finns under en klarblå himmel, träd som vajjar lätt i vinden. Rosa knoppar redo att spänga sig ur sig själva är strödda över trädkronorna närmast borden. Det är vår, kanske till och med sommar.
Framför mig i kön står två kvinnor i min egen ålder. De pratar om det ena och det andra och ju mer de pratar desto mer vrider jag mig för att komma undan. Det är något med rösternas tonfall: lite gälla, entoniga och penetrerande. Ämnena som avhandlas syftar på att ingenting är bra: inte barn som klär ut sig till påskkärringar (tiggeri), inte Hallowen heller på tal om det (kommersiellt, osvenskt och oseriöst). Och så vidare. Det finns ingen paus. Där den ena slutar fyller den andra på. Jag försöker meditera mig bort, men rösterna fortsätter envetet, märkligt lika varandra.
Väl framme vid kassan får kvinnorna specialbehandling. De kan inte tänka sig att stå i glasskön också, så tjejen i kassan springer emellan de olika serveringarna. Sen går de. Jag andas ut och funderar på om jag ska hjälpa ett äldre par ut med deras bricka. Den ena har käpp, den andra ser lite ostadig ut. Om jag bara köper mitt kaffe lite snabbt så kan jag fråga om jag ska bära åt oss allihopa ... Just då kommer en av kvinnorna tillbaka. Naturligtvis har summan hon betalat blivit fel. - Nej hon har inte fått något kvitto, blev det rätt nu då? Den gälla rösten maler och maler. Jag blir trött och kommer av mig. Det äldre paret vinglar iväg med sin bricka. Jag tänker att när jag jobbade på cafe var det just med dessa personer det begicks misstag: med priset, pålägget, toppingen. Jag funderar på andliga skolor som menar att ljudvågor bygger upp universum. Och bryter ned den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar