Till ensamhetens lov

Ensamheten är ett hav av andlighet och kreativitet.

Därför ingår jag inte i några stora husprojekt eller båtägarsällskap. Därför har jag valt att inte ha barn. Därför har jag valt att arbeta oregelbundet och osäkert. Därför är jag ibland nära nära mina vänner och min familj, och ibland försvinner jag. Ensamheten är själva grunden till min andlighet, min kreativitet och min djupa djupa upptäckarlust.

Ensamheten är fördjävlig, för den som inte valt den. När den sitter i magen och gnager som ett övergivet, svultet djur: desperat efter näring. Många har det så. Kanske finns en kollektiv urrädsla för det där djuret. Kanske är det därför det kalendras, planeras och struktureras tills tiden är ett enda ohållbart trådigt lapptäcke som faller isär vid första bästa beröring. Eller så har vi helt enkelt olika stort behov av den. Av Den: Ensamheten.

För mig är den grunden för allt jag gör och allt jag skapar. Där i ensamheten är jag aldrig ensam, där pratar jag med andar och hör berättelser, där helas jag varsamt av elementen och tilltrasslade trådar reds ut: träden viskar, molnen mullrar, kosmos silas genom atmosfären, fullt synligt för alla ögon. Där mår jag bra: flödandes mellan fnittrande galenskap och glaskallt vemod. Tills behovet av den mänskliga kontakten pockar på. Därifrån väcks längtan att sträcka ut tentaklerna och snudda vid mina medmänniskor. I lugn och ro kan jag tänka på den och den och den, var och en som exklusiva plantor värda den mest otidsenliga äventyrsuppmärksamhet. Var och en värda massor av tid: ibland från mig, ibland från någon annan.

(Foto: Bakporträtt Tijuana, Mexico hösten 2013)