Allt kommer samman

Igår hade jag en stjärnsyster på besök. Hon var på konferens med jobbet och mötte upp henne mitt i stan för att visa vägen hem till mig. Vi som rest till världarnas kanter, sejdat på såväl sten som stubbe, dragit upp Ran ur havet och i badat månljus befann oss plötsligt i de mest profana omgivningar - i min älskade, skitiga hemstad. På gatan där jag alltid går för att fika, handla, vandra till biblioteket - där stod hon, den lilla magiska. Det var rätt, så rätt och när jag omfamnade henne kunde jag känna hur världarna gled närmare varandra med ett rejält klonk i gångjärnen.
När vi kliver in på den lilla bakgården som jag delar med många grannar (dagen till ära hade jag har tänt lyktor i äppelträdet) - säger stjärnsyster:
-Men du har ju älvor på din gård, mitt i stan!
Värme i själen. För jag vet att det är sant, men att få bekräftelsen är rätt och viktigt. Det var inte utan att de små gröna hoppade högre och fnittrade mer när de kände av stjärnsysters glada vibrationer. Och jag vet att jag har lyckats med det jag för några år sen trott var omöjligt - att få med mig en del av Naturens mest besjälade varelser ända in i mitt hem. Klonk! Världarna glider än mer in i i varandra.
Vi drack vin och jag lagade mat under det att vi pratade om boende, försörjning och prästinneskap. Det blev så uppenbart för oss att prästinneskap är ett tillstånd. Något som har med inställning, möten, samlande, seende, hjärta och själ att göra. Var och en av oss hade börjat axla vår prästinneroll utan att nästan tänka på det, i det mest profana situationer långt ifrån mantlar och stavar. Även här glider världarna närmare varandra. Och därigenom blir allting lättare. Lyssnar innan jag somnar - när älvorna sitter på mitt bröst och nyper mig i näsan - och hör gångjärnen eka i etern:
Klonk. Klonk. Klonk.