20 februari 2009

Nedstigning




Månen avtar och blir mörkare. Vi övergick just till Fiskarnas tecken; de djuplodande, vattenlekande och förvirrande djuren blixtrar med fjällen och drar oss djupare ner i oceanen. Om jag inte har helt fel har vi under veckans första dagar befunnit oss i Skorpionens månfas; zodaikens svartaste magiker. Jag tycker mig ha känt både djup, mörker, gamla sår och nytt ljus.

Hittade en gammal dikt som passar bra även tio år efter att den skrevs:



Pälsen glänser i skenet från månen
ligger hopkrupen i ett hörn och sover

vaknar av ett ljud i natten
vi är ett
Blodspårskatten
hittar spåren
känner lukten av såren

sammansmält skelett
ögonen glänser, av sådant vi sett

en av de vänliga smeker vårt skinn
sluter ögonen, låter smekningen gå in

sen ryggar vi undan, därför att vi vet
under huden finns det dom inte ser
hittar alltid spåren
och den vänliga handen
färgas röd av såren

Vi är samma
drömmer för mycket

vi är samma
sliter drömmen i stycken

står bland gömda lik i natten
vi är ett
blodspårskatten
(Dikt från Dikter från ett tidigare liv - 94 till- 99. Bild: Descent av David Mckean)

5 kommentarer:

Anonym sa...

Aj, vad vackert och smärtsamt och vackert och ljuvligt!

Megana sa...

Katten slickar frenetiskt sina sår..............snart, snart är dom läkta.

Lodjurskram

Sofia sa...

Vi har alla ett par stycket.

Megana sa...

Visst är det så. Ej att förglömma.
Och tur är kanske det. Hur skulle vi annars kunna växa och se saker och ting från andra synvinklar.

Kramiz

Anonym sa...

Grattis på din dag, Kära Sofia!