Vandring

På lördag ska jag och en kompis ta på ryggsäckarna och gå från Staden till gamla Stensättningar vid havet. Det kommer att ta en två, tre dagar och vi ska sova under bar himmel. Eller i övernattningstuga om det öser ner.
Vandringsleder är en fantastisk uppfinning. Vandring är däremot inte direkt någon ny uppfinning utan ett sätt att ta sig fram. Men ett sätt som blir allt vanligare igen, när allt verkar gå fortare. Jag tror vi är många som inser att man inte kommer så långt för att man rör sig fort. Själen lämnas bakom oss då vi tar oss fram i raketfart; så vi är inte riktigt där... eller där ... eller där. Men om vi lugnar ner oss. Om vi går. Då kan själen följa med på resan, uppleva allt, dela allt.
Det här blir förvisso en kort promenad. Jämförelsevis. Jag har modiga Vänner som gått pilgimsleden genom Spanien och Frankrike. Dom var sig inte lika när dom kom hem, vare sig till kropp eller själ. "Det är tiden" sa en av dem fundersamt efteråt. "Tiden blir annorlunda när man rör sig långsamt. Tiden rör sig långsammare."
Så dom som fortsätter resa med flygplan och bil. Dom som springer som skållade råttor mellan uppdragen. Dom har liksom missat hela grejen. Man hinner inte mer, utan mindre. När man rör sig snabbt, rör sig tiden snabbt. Men när man rör sig långsamt, dras tiden ut, blir längre- vidare - och för ett ögonblick oändlig. Eftersom själen är med.