I Gudinnans Tjänst

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att lägga tarot. Det har alltid stört mig att det är jag – och inte den läggningen handlar om – som tar del av bilderna och sensationerna som korten genererar. Å andra sidan är det lätt att hamna i rollen av den som ska bevisa något. Bevisa vad för vem undrar jag. Om folk vill söka sig till den andliga verkligheten är det väl deras sak, och inte min, att finna bevis för dess existens.
Jag har heller aldrig riktigt blivit sams med olika former av healing. Därför att dom sorter jag kommit i kontakt med lägger agerande energin hos Helaren och gör patienten till … ja, just en patient. Den som tar emot. En passiv mottagare.
Jag pratade nyligen med en kamrat om vad rollen för en modern häxa är. Vilka tjänster, vilket andligt arbete kan vi som arbetar med Gudinnan förväntas utföra? Vilka vill vi utföra? Jag vet åtminstone att jag inte vill agera siare, eller helare. Inte på det sätt jag upplevt det hitintills.
I söndags arrangerade jag en inre resa för en ny lekkamrat. Genom en blandning av trumma, berättelse och sång lotsade jag henne genom inre landskap där hon träffade varelser hon behövde träffa och hade konversationer hon behövde ha. Hon gick vägen, jag öppnade dörren. Det var hon och inte jag som såg bilderna, förde samtalen, även om jag höll rummet och skapade ramarna.
Jag har arrangerat en hel del trumresor i mina dar, men formen av ramberättelse, sångsekvenser samtidigt som trumman får ljuda är ännu roligare. Utrymme för att ändra berättelsen måste finnas om det krävs utifrån Vandrarens behov. Det går lätt, det faller sig naturligt. Som om jag gjort det i alla dagar. Jag hjälper gärna till att diskutera symboler och betydelser efteråt. Men det viktigaste är att upplevelsen, bilderna och sensationerna upplevs av den som faktiskt behöver dem. Inte av mig. Jag är bara en Vägvisare, en Dörröppnare och en kompis som går steget bakom i sagans landskap.
Jag insåg nyligen att det är det här som är min roll, mitt samhällsarbete i Gudinnans tjänst. Att leda människor in i de inre landskapen där de kan möta sig själva. Skapa träffplatser mellan människor och Krafterna.
Genom sången och berättelsen, genom guidade meditationer och trummans slag. Men också genom ceremonin och sejden, genom att öppna heliga lundar och aktivera gamla kraftplatser. Allt beroende på hur vana utövare man har att göra med. Ett roligt och heligt arbete, som ibland görs själv och ibland tillsammans med kollegor. Men aldrig, aldrig åt någon. Den som vill ta del får själv ta steget in i den magiska verkligheten.
Alla människor har möjligheten att röra sig i den mytiska världen, liksom att bidra till sin egen hälsa. Jag tror att det finns gott om Siare och Helare i världen som arbetar för att göra siandet och helandet till ett möte; en styrkegivande gemensam erfarenhet. Men jag är inte en av dem. Jag är en Öppnare av Dörrar, En Väktare vid Korsvägen, en Gränsdragare mot den yttre verkligheten, en Vägvisare i den inre. En roll jag trivs i. Det är mitt sätt att arbeta för Gudinnan.