Ceremoni vid Vintersolståndet

Lite före vår tid, men med en koppling till den gamla kalendern, firade jag och mina kamrater Vintersolståndet på Lucianatten, Fullmånen och Frejas dag.
Vi började redan i köket där vi gjorde figurer av zenitlera som representerade det vi ville lämna bakom oss. Med figurerna i en korg, fårskinnsfällar, trummor och en mängd andra attrialjer tågade vi iväg ut i skogen till det vägskäl som skulle vara vår ceremoiplats. Det var ett vägskäl som passande nog gick mot alla väderstrecken. Väl där byggde vi en spiral av 52 ljus för årets veckor, i mitten placerade vi en spegel, en runpåse och lite annat smått och gott. .Vi började med en individuell vandring ut i mörkret för att lämna bort våra figurer. Och ja, jag tänker vara så detaljrik att jag talar om att vi kissade på dem. Det var absolut nödvändigt. Det som ska bort, ska bort.
Tillbaka vid spiralen började den uppbyggande delen av ceremonin. Var och en gick vi in och hade en orakelstund vid spegeln under det att de andra trummade. Den som var i mitten drog en runa, snurrade en flaska på speglen och offrade månvatten och örter. Lite klokare tände vi upp en del av ljusen på väg ut. Siste kvinna tände dom sista och nu brann 52 ljus i en spiral, plus extra ljus inne i centrum. Det var vackert. Vi satt runtom och sjöng. Plötsligt dök en sen vandrare upp sina hundar. Vi trummade högre, hundarna skällde, men vandraren vek av och tog hundarna med sig.
Nu stod vi runtom och mötte det nya året. Var och en med sina intentioner. Två välkomnade den aspekt av Gudinnan som valt att vandra med dem året framöver. En riktade energi mot projekt som ska genomföras. Spegeln i mitten var porten mellan framtid och nutid.
Det var mycket tacksamhet och en hel del offer under kvällens gång. Framför allt var det en kväll full av tillförsikt och en del pirrande värme inför vad året har att bringa.
En underbart rolig - och god - middag och ett par glas vin var precis vad deltagarna behövde efterråt. Vi var alla mycket nöjda då vi gick i säng. En känsla som höll i sig nästa dag, och för min del; som håller i än.