Jag har aldrig kunnat förstå vad som betvingar kvinnor att ge upp sina namn, sin historia, en del av sin identitet när de gifter sig. Jag tänker på det nu när det är så lätt att leta reda på gamla bekanta genom nätet. Men kvinnorna gömmer sig bakom nya namn, och bakom sina mäns axlar.
Jag förstår viljan att göra sig en ny identitet - kanske till och med tillsammans med någon annan. Inom häxkonsten byter vi namn, eller lägger till ett namn som en del av vår initiering - ett självvalt namn som ska spegla vårt sannare jag. Vissa namn är bara till för de allra, allra närmaste. Namnet får därmed en magisk dimension av exklusivitet. Andra namn är till för att visa världen att man väljer sin egen identitet. Vissa namn är gruppnamn och ger en känsla av andlig tillhörighet som kompletterar den biologiska. Allt detta förstår jag. Allt detta är del i en självutvecklande väg som syftar till att visa upp en så riktig bild av sig själv som möjligt.
Men jag förstår inte varför en kvinna väljer bort en del av sin identitet och tar över den av en man som inte gör samma offer tillbaka.
Barnen, som modern bär i nio månader, oftast ammar och i de allra flesta förhållanden fortfarande har ett större ansvar för får sin pappas namn. Varför? Ingen kan förklara detta för mig på annat sätt än att det är tradition. Och den traditionen är en kvarleva från att hustrun var mannens egendom. Inte en tradition jag personligen skulle välja att hylla.
Vi behöver inte älska vår historia. Men alla år är våra år, de blodsfamiljer vi tillhör är våra familjer och den energin ska man inte ge bort lättvindligt. Majoriteten kvinnor som gifter sig i Sverige idag tar sin makes efternamn och lämnar sitt eget därhän. Jag känner mig som en alien som bevittnar en obegriplig ritual, vars mening undflyr mig och vars undertoner irriterar mig. Jag förstår inte.
I värdekonservativa USA stödjer nästan hälften av de amerikanska medborgarna att regeringen stiftar en lag som tvingar kvinnor att ta sin makes namn. Det förstår jag bättre.
Den här bloggen handlar om att leva ett magiskt liv, att vara kreativ och skapa varje stund. Den handlar om att skriva, för orden är ett av magikerns verktyg. Den handlar om att vara en ständig nomad, om att våga vara den du är. Häxkonst, andar, äventyrslusta och kärleken är mina allierade. Målet är frihet. Frihet från samhällets begränsningar och konventioner. Den nordiska häxan dansar vidare. Just nu är hon i Virgina, där lianer och ormar föder mer liv.
4 kommentarer:
Jag bytte namn för att jag ville heta något lite mer ovanligt än det efternamn jag hade (ett av våra vanligaste "sson-namn"). Hade min man hetat något ärkevanligt och jag haft ett mer unikt namn hade jag inte bytt.
Ok, jag som är gift för fjärde gången kan säga att första gången bytte jag bort mitt efternamn. ( min man var katolik och jag var uuuuung!) min andra man tog mitt efternamn. Tredje gången valde jag att ta min mans namn som mellanamn. Nu är cirkeln sluten, jag har mitt ursprungsefternamn och min sista äkta man valde att ta det för att hela familjen ( ned alla mina barn ) skulle ha samma namn. Men namnlagen när man gifter sig/ skaffar barn är knepig och gör det svårt att välja varandras namn på ett jämlikt sätt. Idag skulle jag nog eg vilja ha ett förmödranamn.
Men vi lever i ett patriarkalt samhälle med patriarkala värderingar. Inte alltid så lätt att se alla "fällorna" och speciellt inte som ung och itutad att de här sakerna inte betyder så mycket. Det är " bara symboliskt"...
Intressant val - och en intressant namnhistoria! :) Nej, det finns mycket knepig lagstiftning som grundar sig i konservativa traditioner. Det är superviktigt, och samtidigt blir dom som tar i det nästan förlöjligade.hela äktenskapsbalken är helt passé om du frågar mig - och det är arvslagstifningen också ... :) kram på min spännande bloggbekanta och min högintressanta vän
Varför gifta sig ö.h.t? Vill man åt en eller flera juridiska abbrovinker - skriv kontrakt.
Är man ute efter någon gudoms välsignelse - tja, det har inget med juridik att göra. Avskaffa samfundens vigselrätt som ett första steg, f.ö.
Mina glada gossar ståtar med mitt efternamn. Det lustiga och smått absurda var att min pappa blev glad över att mina söner fick mitt (och hans) efternamn för att det då skulle leva vidare. Han blev rätt lång i ansiktet när jag påpekade det uppenbara att hans dotter just hade fört det vidare... ;)
Skicka en kommentar