Höstens konstnärliga ådra

Jag gör kollage - vardagsrumsgolvet är fullt av bilder och jag klipper, passar ihop, väljer och vrakar, klipper bort och slänger överblivna bitar. Länge tänkte jag mina kollage som en sorts icke-konst. Det var inte mina målningar, mina foton, mina texter jag använde - utan andras. Men jag tycker om att klippa ut bilder, spara broschyrer, använda gamla fina we'moon kalendrar, för annars blir ju bilderna bara liggande. Nu får det nytt liv, ett nytt sammanhang, som kanske betyder något. Och ju mer jag tänker på hur det är att hålla ögonen öppna, samla in, sätta samman, skapa sammanhang ... desto mer tänker jag att det kanske är en sorts konst ändå. Det är hur som helst en kreativ handling. Som passar den rådande högtiden.
För vad passar bättre till Höstdagjämningen än att glädjas åt över vad vi samlat ihop, sätta in det i meningsfulla sammanhang och kassera resten. Jag har absolut ingenting inplanerat denna högtid, annat än att umgås med mig själv och Nornorna, städa, skapa och lyssna. Redan ser jag vissa saker klarare, och jag fylls av lättnad. Jag behöver inte göra så, jag kan göra så istället ... ödet breder ut sig framför mina ögon, ödet jag själv skapar. Som kollage av de finaste och mest intressanta bilderna jag hittat.

Jag söker något

Jag söker något. Jag vet inte vad det är. En del av mig själv som söker sig tillbaka nu när luften kallnar?
Kanske följde hon av kärlek med min Kärlek till hans nya stad och spatserar förundrad på Prags förunderliga gator. Eller är det tolvåringen som galopperar i marginalen letandes en väg in, på Hästen - hennes bästa vän - och med friheten som fana. Eller tonåringen så vild och allvarlig,
med skrivandets längtan tatuerat på sin hud. Tappade jag något, som nu gör sig hörd i tystnaden, bland musiken, i kvällens vattenritualer?
Jag söker något, bland gulnande löv och fallande regn. Ett minne från ett annat liv,
eller en saga jag ännu inte mött?
Jag skulle kunna ringa mina vänner, självlysande, fulla av goda råd och tröst. Men jag behöver inga råd, och ingen tröst. Jag behöver bara hitta ... titta ... rimmar på ...
Är vad om helst en ledtråd?

En särdeles vidunderlig romans, en alldeles ovanligt äventyrlig själ, ett minne av taggar och flortunt papper, en ton som väcker allt. Något är på väg in. Det jag söker.

In i hösten, in i ensamheten, in i berättelserna

Ibland förändrar sig grundförutsättningarna för vårt liv och vi hänger med: stöttar, plockar, slipar, packar ihop, pratar, planerar, skickar brev och sorterar. Sen finns det inte så många lådor kvar, eller behov att fylla, eller ens jobb att göra. Köksgolvet är vackert körsbärsrött, det hänger små buntar med örter i taket och lådorna står på vinden. Min sambo är på plats i sin nya skola, min bästa vän har hälsat på och åkt, min familj är påhälsad och trygg. Först kände jag mig ensam. Sen insåg jag ett sugande behov att få vara just ensam.
Det är någonting med hösten som förstorar det där behovet av att få gå in i en tyngre värld, kanske en större värld, men en värld utan för mycket prat och påtryckningar. En värld fylld av fuktig mylla och mångfaldens berättelser.
Jag minns när jag som yngre hängde över böcker, frotterade mig i dem, bar dem med mig när jag åt, badade, åkte buss och fikade, alltid i berättelsens värld. Gärna i de långa, vindlande berättelserna som fortsätter i ständigt nya delar. Någonstans på vägen dök också de intelligenta och fantastiska tv-serierna upp, med en kvalité som andades nytänkande och fördjupning.
Ofta kom lusten att skriva egna berättelser parallellt, som om de växer ur samma fåra, viljan att berätta och bli berättad för.
Nu är jag där: med lusten att berätta och bli berättad för. Och jag behöver inspirationen att gå djupare, hjälpen att knäcka dom där tankeäggen som ligger under huden och väntar. Men jag har plöjt dom tv-serier som intresserar mig, läst mina favoritförfattare och har inte nys om någon särskild film jag vill se. För det är känsligt. Fel berättelser skapar enbart leda och den djupa ensamheten blir grå och desperat.
Någonting i luften påminde mig om Six feet under, en tv-serie som uppslukade mig under en tid då livet var tungt. Den dysfunktionella Californiska familjen av begravnings-entreprenörer var precis den motvikt jag behövde till min egen låsta livssituation. Sinnessjukdom, livsångest och närhet till döden var manna för mitt slitna psyke. Precis nu, när livet är rikt, men behovet av djup och ro drar i mig ville jag prova serien igen. Efter ett avsnitt inser jag att det är helt rätt i tiden. Det här är den berättelse jag behöver - jag frotterar mig i den och hoppas att den ska stödja mig i vägen mot mina egna berättelser. En historia vilar mot en annans. Ett berättande sjuder i det skarpa ljuset av den första riktigt intelligenta tv-serien.

Camelot i våra hjärtan

Är lite förvånad över att jag sväljer Camelot serien 2011 med hull och hår redan efter att ha sett ett avsnitt. Här finns ingen gråskäggig Merlin, Morgaine är klassiskt ond och skådespelarna är alltför snygga för sitt eget bästa. Men här finns intensitet, inspirerande design, landskapen i våra hjärtan och ett finurligt användande av Camelot-mytologin. Det här blir en av höstens mysstunds serier.
Mer info. finns här på IMBD.

(Bilden - svenskättade bedövande vackra Eva Green som Morgaine)

Grön ekonomi - från september till februari

Ibland gör man saker man trodde var personliga och ser snabbt att det på intet sätt är kopplat enbart till Mig utan grenar sig ut i mycket större sammanhang. Det började med att jag ville spara pengar mot ett särskilt mål. Snart insåg jag dock att sparandet inte var mitt grundläggande incitament utan att jag ville experimentera med mer grundläggande livsförändringar. Förändringar som vävs samman med det kommande hållbara samhälle vi måste skapa som mänskligt kollektiv. Snart var jag - återigen – i ringlande funderingar kring vårt oljeberoende, ohållbara miljöslit, gnisslande arbetslöshet, människans så kallade tidsbrist, men också funderingar kring gröna, kreativa lösningar.

Feministerna lärde oss att det personliga är politiskt. Det är mer sant än någonsin, inom alla samhällsområden vi kan tänka oss. Och under det jag funderar vidare på vårt ömsesidiga beroende och vår individuella påverkan på samhället vi lever i har jag gjort upp en sexmånaders plan för grön, hållbar personlig ekonomi, som är direkt kopplad till grön, hållbar samhällsekonomi. Här är min handlingsplan för minskad konsumtion och ett grönt, rikt liv.

Vad får jag handla:

Kläder – Inga

Saker – Inga, om inte behövliga föremål går sönder

Mat – Behöver man. Hemmalagat från grunden för det mesta. Se även till att ta vara på sådant som blivit liggandes i skafferi och frys

Övriga förbrukningsvaror – Det som tagit slut kan fyllas på. Stearinljus och aromoljor tillhör nödvändiga förbrukningsvaror i en häxas liv

Resor och nöjen – Kortare resor till vänner och familj går bra. Presenter kan köpas, men hemmagjort är bäst. Fika, en öl eller ett glas vin ute mellan varven går bra.

Göra istället:

Kläder och smycken – Sy, laga och skapa av det som redan finns i hemmet. Klipp sönder, sy ihop, måla på, gör galna konstplagg och vidunderliga smycken.

Mat – Ut i markerna och samla när tillfälle ges. Laga hemma - ren billig mat - mycket vegetariskt: soppor, grytor, risottos, nudlar, sallader … Ta vara på allt.

Nöjen – Häxcirklar, ceremonier, månvandringar, trumresor och sagomöten. Måla, skriv, häng på biblioteket, läs böcker. Gå, spring, cykla och dansa. Umgås, lyssna, titta, existera.

Övrigt stöd för grönt och hållbart liv

Idka byteshandel – med kamrater som är intresserade. Utnyttja eventuellt också arrangemang som klädbyten och plantbyten

Utrensning – rensa efterhand ut lådorna, hörnen och kartongerna som fortfarande är röriga, använd det som går, skänk bort och återvinn resten

Städa till största del helt naturligt med citron, bikarbonat och salt. Billigare och grönare

Andras överblivna - Använd (och ta reda fler) organisationer och sajter som Bortskänkes, Fruktförmedlingen mm där man kan dela och/eller ta vara på andras överflöd

Äppel, päppel, pirum

Vi har ett litet äppelträd på gården som ger massor av äpplen, men eftersom vi inte är helt haj på vad man gör med de söta odjur som gillar äpplena är nästan varje frukt maskbitet. Det gör väl inte mycket i sig, förutom att det kräver att man tar hand om äpplena snabbt, skär bort det dåliga och gör något gott av det braiga. Men jag har inte varit helt sugen på att ställa mig och göra äppelkräm i mängder mitt i jobbstart och andra saker som pågår.
Var ute i fina marker och letade svamp med fin magisyster. Massor av svamp hittade vi, men ingen vi visste om det gick att äta. Det mesta såg ut som landade alienskepp, sköna men potentiellt farliga. Däremot hade vi en Vandring - rakt in i Naturens drömland med alla dess symboler och tecken. Vid fikadags lärde mig Syster att man kan skära ner äpplen i skivor och frysa in dem, för att sen plocka fram en påse i taget för paj eller annat äppligt.
Så nu sitter jag och rensar och skär. Många påsar blir det och glad kommer jag att vara då jag plockar fram dem. Men gladast av allt är jag att frukten inte ligger och ruttnar.
Tittade lite på Trädgårdsdags under tiden. Där lär jag mig att basilika är inte värt att torka, utan mest smak sparas vid infrysning. Och jag som precis klippt en hel bunte och var på väg att hänga upp den i knippen. Istället river jag bladen och in i frysen. Så kan jag plocka fram det gröna när det är som kallast.
Jag får veta det jag behöver när jag behöver det. Jag får det jag behöver och mer. Och jag är alltmer rädd om alla Moderns varelser. Den gröna energin regerar.
(bild från deviant art - se här)

Att skriva blogg

Fastnade ...i bloggskrivandet ... igen. Och dansar inte alls, utan sitter alldeles stilla med lager av kjolar i knät. Och funderar.
Kan inte riktigt bestämma mig för, vad en Häxdans är idag.
Tänker att jag borde skriva om vad jag tycker om sånt som händer ... lite analytiskt, lite medvetet, lite med i vetandet.
Men jag är så oerhört trött på åsiktsmaskiner. Överallt dräller det av tvärsäkra tyckare i alla läger. Till synes självständiga, men oftast bara alltför begränsade av den gyllene bur de valt att gå in i, av behovet av den som delar ut godbitar för ett duktigt kacklande.
Tänker att jag kanske skulle släppa lös den där smått poetiska ådran, hon som gillar att bygga bilder av språket och vränga ord utochin ... men jag är ganska trött på henne också ärligt talat - det pretentiösa stycket.
Tänkte att jag känner mig så inspirerad av filmer, bilder och musik och skulle kunna dela av mig av det jag får ta del av hela dagarna ... men om man har en blogg bör man väl skriva något själv, inte bara vältra sig i vad andra gör?
Häromdagen pratade jag om min kreativitet på ett bekymrat sätt och en-Klok-en, som satt och drack te i mitt kök och lyssnade sa,
- Kan du inte bara göra det som du känner för?
...
...
...
hrm ... jo men visst