Idegranen växer länge, stammen kroknar runt sig själv och barren är blankt gröna. Träet är hårt och segt. I dess täta årsringar finns många minnen, fler och fler sluter sig tätt kring varandra. Tätare och tätare blir kunskapen. Längre och längre lever trädet, och minns.
Djupt nere bland rötterna drar granen näring från såväl växtrike, djurrike liksom dem som gick före oss. Det förmultnade föder trädet, ger vishet till gren och kotte. Döden när oss. Döden klär oss.
De äldsta förmödrarna sitter och gungar på grenarna, klädda i mörkgröna kläder, osynliga för dem som inte ser, men synliga för vem som helst som tittar. Stjärnor glimmar i deras mörka ögon och de skrattar gärna åt sina barn barns barns barn i många led. Men de vakar också - och väver drömmar till sina släkter som är större än var individ men som kräver varje steg. Drömmar av fibrer och stjärnor. Väver och vakar, vakar och väver.
Av idegransträ täljer Ull den perfekta bågen. Guden följer ådringarna, gör ytan len, väcker bågen med sina kyssar och andens friskhet. Han ser dess spänst, hållbarhet och pricksäkerhet och ler. Ull tackar trädet som gett honom gåvan och när han bugar påminner de röda bären honom om livet och blodet, stjärnorna och döden.
Människan möter sin dödlighet. En rynka har grävt sig djupare ner och finns kvar även efter att leendet är borta. Grå hårstrån glänser silvrigt bland ungdomshåret. Det kan också vara pappa som visar de först riktiga ålderstecknen och människan börjar funderar på vad som ska hända när han dör. Mormor går bort och helt plötsligt är människan inte längre någons lilla tös utan bara en alldeles vanlig vuxen kvinna. Döden kan se oss i vitögat på alla möjliga sätt, men oberörda är vi aldrig.
Djupt nere bland rötterna drar granen näring från såväl växtrike, djurrike liksom dem som gick före oss. Det förmultnade föder trädet, ger vishet till gren och kotte. Döden när oss. Döden klär oss.
De äldsta förmödrarna sitter och gungar på grenarna, klädda i mörkgröna kläder, osynliga för dem som inte ser, men synliga för vem som helst som tittar. Stjärnor glimmar i deras mörka ögon och de skrattar gärna åt sina barn barns barns barn i många led. Men de vakar också - och väver drömmar till sina släkter som är större än var individ men som kräver varje steg. Drömmar av fibrer och stjärnor. Väver och vakar, vakar och väver.
Av idegransträ täljer Ull den perfekta bågen. Guden följer ådringarna, gör ytan len, väcker bågen med sina kyssar och andens friskhet. Han ser dess spänst, hållbarhet och pricksäkerhet och ler. Ull tackar trädet som gett honom gåvan och när han bugar påminner de röda bären honom om livet och blodet, stjärnorna och döden.
Människan möter sin dödlighet. En rynka har grävt sig djupare ner och finns kvar även efter att leendet är borta. Grå hårstrån glänser silvrigt bland ungdomshåret. Det kan också vara pappa som visar de först riktiga ålderstecknen och människan börjar funderar på vad som ska hända när han dör. Mormor går bort och helt plötsligt är människan inte längre någons lilla tös utan bara en alldeles vanlig vuxen kvinna. Döden kan se oss i vitögat på alla möjliga sätt, men oberörda är vi aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar