Till ensamhetens lov

Ensamheten är en stor Gåva. Utan den skulle jag aldrig hitta de stora tankarna, eller ha uppmärksamheten att göra de små justeringar som krävs för att vara en fungerande Häxa, en någorlunda bra MedMänniska, en så fritt tänkande varelse som möjligt.

Om vi bara är i rusandet, ständigt har andra omkring oss, relaterar och reagerar blir inte mycket plats för det inre livet. Inte mycket plats för reflektion, renande och läkande.

Jag har fått tre dagar i tystnad. Med avbrott för några långa mail, några korta chattkommentarer och en vinkväll med god vän. Man hinner tänka mycket sådana dagar, när man vaknar till sig själv och somnar till sig själv. Men bäst av allt är ändå att ibland inte tänka alls, utan vara helt och fullt i görandet - mäta upp kaffe, dricka kaffe, borsta håret, tända ljus, göra några yogaövningar, sova middag - med ett huvud som är så tomt så det är fullt enbart av vitt ljus. Airhead - i ordets bästa betydelse.

Ensamheten läker, tystnaden lägger sig som balsam runt själen, friheten ökar för varje sekund. Jag unnar mig själv denna underbara Gåva. Dessa dagar, så är jag redo för resten sen.

Hästrunan - en förklaring

Det finns gott om storslagna hästar i den nordiska myten: Odens åttafotade Sleipner, Skinfaxe, Rimfaxe, Arvaker och Allsvin för att nämna ett fåtal. Hästarna är med och skapar de stora skeendena som dygsrytm och solens förflyttning över himlen. Hästar i myten har egennamn, är kända och omtalade som gudar och hjältar. Vi behöver bara föreställa oss dessa varelser löpa över jord och himmel, med ryttare på ryggen eller vagn bakom sig, och vi förstår också Hästrunans alla kvaliteér: fart, förflyttning, kraft, intensiteten, manifestation och inte minst partnerskap.

Den som varit vän med en häst känner partnerskapets välsignelse i grunden. Det gör också den som haft en danspartner som lockar fram rytmen, en vän som får orden att strömma, en kollega som både får dig att känna dig värdefull men ändå tar vissa arbetsuppgifter på sitt bord utan knot. Som funnit den välsignade platsen då tilliten infinner sig, då dina muskler balaserar och ger stadga till ett halvt ton muskler under dig, då ett lyssnande öra i rätt ögonblick drar fram tankar du inte visste du hade, då två helt olika varelsers rörelse blir en ny rörelse. Det viktigaste i partnerskapet sker i utrymmet emellan. Emellan är den heliga plats där Hästrunans kvalitéer manifesterar sig som en tredje kraft: nya former och energier, bara möjliga i denna unika kombination, i detta unika samarbete.  

Denna kraft kan inte uppstå från enbart krav, men inte heller om vi offrar oss och tar alla uppgifter på oss själva. Partnerskapet är framför allt frihetstörstande. Hur stora kan vi vara och samtidigt skapa något tillsammmans? När vi begränsar andra utifrån vad vi förväntar oss av dem, binder dem i roller av att vara man, kvinna, gammal, smart eller dum, och samtidigt hetsar på enbart utifrån våra egna behov är det som att driva på en häst med sporrar och samtidigt dra i tyglarna. För att Hästrunans kvaliteer ska komma till sin rätt krävs mogna partners som förstår att ge och ta. En häst kan vara en bra partner men inte en lojal hund. Dåligt hästmannaskap skapar någon som sparkar,biter eller vägrar framför hinder. Den som sällan får samarbeten att fungera kanske behöver titta på sitt eget förhållningssätt. Hästrunan har svaren, men kräver ärlig självinsikt. 

Jag placerar Hästrunan i halschakrat och i de stora pulserande musklerna. För njutningen i rörelsen, kommunikationen och manifestationen. Och för det som föds när vi vågar ge oss själva och andra plats att vara sig själva.

(foto - Johanna Lindberg)

Magiska Midsommar - tid att visionera

Sommarsolståndet och Midsommar sammanfaller. Urgamla och inte så gamla traditioner vecklar ut sitt skådespel över landskap och landskap: Familj, mat, vänner, snaps, sånger, dans, blommor och kärleksmagi.

Själv är jag ensam genom den ljusaste dagen och det är fantastiskt. Inget att planera och förhålla mig till mer än mina egna impulser. Och ljuset. Och Visionerna. Jag dedikerar denna tid och denna dag till det som jag har kommit att kalla Mirakelsfären.

Mirakelsfär. Det låter fånigt jag vet. Det finns en poäng med det. Mirakel handlar om det till synes omöjliga, det oväntade; små händelser och stora som är inte borde hända men händer ändå. Jag måste öva mig i att inte sätta upp begränsningar, att inte komma ivägen för mig själv, att förvänta mig det omöjliga. Det är så vid vidgar vår ide om vad som är möjligt, det är så vi får verkliga visioner, det är så vi skapar revolutioner, såväl privata som offentliga. Ingen revolution har någonsin skapats av någon som tror att världen som den är, är världen som den måste vara.

Verkligheten innehåller nog med praktiska detaljer och tunga arbetsdagar som det är. Vi behöver inte skapa begränsningar redan innan visionerna knappast blivit födda. Ibland måste vi tänka stort och ljust. Då ger vi liv till revolutionerande tider. Därför är jag i Mirakelsfären, med Madonnor och Alver och Poeter som också tycker om att vistas här. Och visionerar i Midsommarljuset. Övar mig i gränslöshet. Övar mig i att kliva ur vägen för mig själv.

Hästrunan - bilder ur en resa

Sleipners hovar snuddar knappast jorden där han gallopperar fram, jordskockor och grästtuvor yr. Oden sjunker ner i sadeln för att följa med som följer man ett hav som böljar, låter hästens väldiga muskelrörelser fortplanta sig i hans egna, stödjer det animaliska sinnet med sin egen fokuserade vilja, känner Sleipner svara med att höja sina hovar ytterliggare, trampa ifrån med än mer spänst för varje steg. Oden lutar sitt huvud bakåt och skrattar, av ren glädje över hästens styrka och spänst. Sleipner frustar till svar, njuter av att vara sedd och beundrad.

Valkyriornas hästar är ett med sina ryttarinnor där de springer genom luften, över grantoppar och tall, över hedar och fält. Stilla står paren sedan- hästar och rytarinnor - när de vakar över kriget på slätten. Valkyriorna ser vilka som är redo att gå vidare och vilka som fortfarande vill vara kvar i livet. De krigare som söker döden slänger de upp framför sig i sadeln och rider mot Valhall eller Folkvang, helt enligt guda och människopaktens komplicerade regler. 

Hästflickan vet det, troget ansvarig för trogen vän. Dansaren vet det, som för sin partner över dansgolvet medveten om sina stegs påverkan på hennes. Seglaren vet det, som styr sin segelbåt och känner hur denne samspelar med elementen. De vet att samarbetet handlar om att inte störa den andres rytm, att hitta en rytm och ett rörelsemöster som båda kan följa, som skapar utrymme mellan, som stöttar snarare än håller tillbaka. Och hästflickan leder modigt det halvt ton tunga djuret från hagen, dansaren håller tillbaka sina steg för att ge rymd åt sin partners, seglaren vänder seglet och njuter då vinden tar tag. 

Människan inser sin begränsning när hon möter någon som är mer än hon själv. Människan som kämpat så hårt för att hitta sin självständighet och sin plats i världen förstår plötsligt att två samspelande parter är mer mycket mer än summan av två. Det tar stor mognad att som hel kunna möta en annan och skapa något nytt. Hon är redo.

(Foto - Johanna Lindberg)