Sleipners hovar snuddar knappast jorden där han gallopperar fram, jordskockor och grästtuvor yr. Oden sjunker ner i sadeln för att följa med som följer man ett hav som böljar, låter hästens väldiga muskelrörelser fortplanta sig i hans egna, stödjer det animaliska sinnet med sin egen fokuserade vilja, känner Sleipner svara med att höja sina hovar ytterliggare, trampa ifrån med än mer spänst för varje steg. Oden lutar sitt huvud bakåt och skrattar, av ren glädje över hästens styrka och spänst. Sleipner frustar till svar, njuter av att vara sedd och beundrad.
Valkyriornas hästar är ett med sina ryttarinnor där de springer genom luften, över grantoppar och tall, över hedar och fält. Stilla står paren sedan- hästar och rytarinnor - när de vakar över kriget på slätten. Valkyriorna ser vilka som är redo att gå vidare och vilka som fortfarande vill vara kvar i livet. De krigare som söker döden slänger de upp framför sig i sadeln och rider mot Valhall eller Folkvang, helt enligt guda och människopaktens komplicerade regler.
Hästflickan vet det, troget ansvarig för trogen vän. Dansaren vet det, som för sin partner över dansgolvet medveten om sina stegs påverkan på hennes. Seglaren vet det, som styr sin segelbåt och känner hur denne samspelar med elementen. De vet att samarbetet handlar om att inte störa den andres rytm, att hitta en rytm och ett rörelsemöster som båda kan följa, som skapar utrymme mellan, som stöttar snarare än håller tillbaka. Och hästflickan leder modigt det halvt ton tunga djuret från hagen, dansaren håller tillbaka sina steg för att ge rymd åt sin partners, seglaren vänder seglet och njuter då vinden tar tag.
Människan inser sin begränsning när hon möter någon som är mer än hon själv. Människan som kämpat så hårt för att hitta sin självständighet och sin plats i världen förstår plötsligt att två samspelande parter är mer mycket mer än summan av två. Det tar stor mognad att som hel kunna möta en annan och skapa något nytt. Hon är redo.
(Foto - Johanna Lindberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar