Den Nya Året

Efter mycket filosoferande över vad jag gjort under året som gått blev det en ganska diger mental lista. Men det viktigaste är ändå de emotionella , fysiska och tankemässiga förvandlingsakter jag genomgått, som förändrat förutsättningarna för allt. Hur ofta lever vi inte fast i till synes olösbara motsättningar? Tills vi hittar en Tredje väg. Vi kan ha sån tur att det enda som krävs är fantasi. Men ofta krävs mer än så: det krävs offer.

Nu sveper det nya året in mig i Uranus elektriska gröna, i Alvheims mörka murgröna och solens gyllene sjalar.


Visst kan vi offra kakor och nötter till de gröna, vin och mjölk till jorden att dricka. Men jag tror att de offer som gör stor skillnad är lite annorlunda. Offer är något som gör oss större än vad vi är. Att offra är att ta bort våra skyddsmantlar: svartsjuka, avundsjuka, oginhet, misstänksamhet, och själviskhet är populära exempel på självskyddande reaktionära känslor och tankar. Ibland måste vi till och med offra våra favoritfiender, de enkla motståndare som hindrar oss att se balken i vårt eget öga. Jag har offrat många saker, och nu breder den Tredje vägen ur sig framför mig:

Nu sveper det nya året i mig i svarta organzaband och violetta skira dimmor. Ett år jag klär mig i shorts, hattar och klackar: något av Plutos makt och än mer av Uranus eccentriska kraft.


Tredje vägar är alltid ovanliga, något märkliga, men o så självklara. Sällan behöver vi egentligen välja mellan sanning och sanning. Vi behöver bara välja bort det osanna och föra samman motsatser med fast hand. Sen kan vi snurra kring paradoxens klara kärna, i en elliptisk bana mellan det vi önskar.

Nu penslar jag glittrande guld på mina naglar och dansar mer än jag går. Nu plockar jag fram trummorna och slår takten för året. Tassar in på vägen till Alvheim, den bortglömda, som vare sig går till himlen eller helvetet, utan till våra äldsta allierades nejder: poeternas väg, och prästinnornas.


Detta år tänker jag pendla mellan stenhård disciplin och kattlik avslappning. 2010 är tiden att öppna armarna för stora, eldiga cirklar och året att dra sig undan och segla ensam över världshavet. För det som ligger närmast mitt hjärta är också det som är grunden för mitt sociala liv. Det som jag hittar i ensamheten är det jag har att lära ut i cirkeln. Det jag drömmer är det jag skriver. Aldrig mer kommer jag missta ett behov för ett annat. Aldrig mer acceptera andras självmedlidande som mitt ansvar. Aldrig mer ursäkta det som är min faktiska själ, mina själklara skäl att vara här.


Nu leker älvorna runt mina öron och de är prästinnans bästa vän. Sunna och Saga dansar med varandra och Oden drar sig undan för att ge dem plats. Skratt för alltid blandad med djupaste allvar, andlighet och klarhet parade, sex och integritet varandras bästa vänner.

Det är därför helt i sin ordning att jag har den mörka sega Idegransrunan som årsruna, samtidigt som jag bett Sunna gå vid min sida. Och inga som helst problem att kombinera mina planer att driva upp frön och plantera blommor med att skriva poesi. Det nya året har redan börjat, fullt av arbete och lek, vakenhet och vila, rotkraft och ljus, växtkraft och Diserna.

(Bilderna är skapta av Hans Arnold och tagna från Jolanda den tredjes tarotlek. Från ovan nio i stavar, nio i bägare, Alkemisten och två i bägare)