Hans hovar trampar lätt mellan rot och sten på stigen och han sänker huvudet för att inte fastna med den stora hjortkronan i trädens grenar, stryker sina händer kärleksfullt mot gamla stammar. Trots att han rör sig försiktigt vänder de sig alla mot honom då han kommer till gläntan: djur, småfolk och skogsrået själv. De har känt honom komma. Han går fram till skogens fru och sveper in henne i sin famn, skogsråt ler ljuvt och visar sina vassa tänder innan hon blundar och lutar huvudet mot hans bröst. Hjärtat slår taktfast därinne. Det gröna hjärtat.
Ett litet sällskap av människovarelser kommer till gläntan. De häller honung i den murkna stubben, honung och mjölk. De små gröna kommer springande och hivar upp munfullar med sina slanka händer. Runtom surrar humlor, slår sig ner på de lila, gula och röda blommorna och sträcker ut sina tungor för att fånga den söta nektaren . Människorna som offrat i gläntan slickar själva honung från fingrarna, från varandras fingrar, de vet inte längre vem som är vem, vart gränserna går mellan dem och de gröna, mellan den ena och de andra. De njuter av varandra och jorden surrar av liv.
Öppningen i trädet har en välbekant form, en skåra fuktig av saven som stiger. Sav som blir kåda som glänser. Kåda som blir bärnsten, Frejaguld, skogsråguld, Hjortkungsguld, kärleksguld.
Människan sitter vid fönstret och njuter av solen. Hon för det fina porslinet mot läpparna och dricker sitt te som är sött och friskt av honung och citron. Något är klart. Det finns tid att samla kraft. För denna kloka människa finns bara ett sätt - att dricka livets söta. Solen skiner in genom fönstret och kastar solfläckar över kvinnans vackra, rynkiga händer.
Ett litet sällskap av människovarelser kommer till gläntan. De häller honung i den murkna stubben, honung och mjölk. De små gröna kommer springande och hivar upp munfullar med sina slanka händer. Runtom surrar humlor, slår sig ner på de lila, gula och röda blommorna och sträcker ut sina tungor för att fånga den söta nektaren . Människorna som offrat i gläntan slickar själva honung från fingrarna, från varandras fingrar, de vet inte längre vem som är vem, vart gränserna går mellan dem och de gröna, mellan den ena och de andra. De njuter av varandra och jorden surrar av liv.
Öppningen i trädet har en välbekant form, en skåra fuktig av saven som stiger. Sav som blir kåda som glänser. Kåda som blir bärnsten, Frejaguld, skogsråguld, Hjortkungsguld, kärleksguld.
Människan sitter vid fönstret och njuter av solen. Hon för det fina porslinet mot läpparna och dricker sitt te som är sött och friskt av honung och citron. Något är klart. Det finns tid att samla kraft. För denna kloka människa finns bara ett sätt - att dricka livets söta. Solen skiner in genom fönstret och kastar solfläckar över kvinnans vackra, rynkiga händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar