Resan inåt har redan börjat. Sökandet efter en ny röst, en lättare ton och en djupare klang. ... kanske. Eller helt enkelt bara någon fräsch form av inspiration.
Det är ungerfär sex veckor tills jag åker och sätter mig i ett sammanhang där inga andra krav finns än att få i mig föda, känna in platsen och höra av mig till min familj och mina vänner någon gång mellan varven för att tala om att jag lever.
Med allt det fina jag har kring mig härhemma känns det märkligt att säga att det jag längtar mest efter är att få vara ifred. Men det är sant. Väl där - med hemmet i ryggsäcken och havet som bästa vännen - kommer jag att mer än något sjunka in i att få vara ifred.
Inte för att jag inte älskar världen i dess mest myllrande och levande form - men för att det är dags. Efter år av projektarbeten, skrivande, hållandes i häxcirklar, publicerande och ett ständigt kommunicerande utåt ... är det snart dags att gå inåt i labyrinten. Inte bara för tre dagar på svartmåne eller en kväll med sterinljus, utan för den tid som krävs: veckor, månader, år ...
Det är en söt form av VarDagsmagi att när jag var på Blå Jungfrun med min bror och fina brors familj sprang jag runt i de yttre delarna av labyrinten och kunde för mitt liv inte lista ut hur jag skulle komma in till mitten. Ja, inte genom att springa iallafall är ett hett tips till mig själv.
Mitten på labyrinten drar. Längtan till vila drar. Behovet av ickegörande drar. Resan har redan börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar