Kreativ vila i Världsträdet vid Havet

Det är dags. Flugen över det stora blå till den Amerikanska kontinenten. Mottagen av delfiner som dansade i havet vid Tijuana Playas, Mexico. Nya världar, nya äventyr. För att kunna lyssna så intensivt som platsen förtjänar, lyssna på havet inom och utom, tar jag nu en 

Paus

i mitt bloggskrivande.

Tills den kallar på mig igen:

Lev väl, simma lugnt och var alltid i Världsträdets mitt.

(Betongkonst Tijuana Playas, Mexico. Konstnär okänd)

Färunan - en förklaring

I den sista runan finns en känsla av fullbordan, att ha allt och sakna inget. Här finns tacksamhet som flödar över, för skörd i alla dess former: för familj, vänner, mat på bordet, tak över huvudet, allt inom räckhåll.

Det är framförallt en materiell runa, som kan användas för att dra till sig pengar och tillgångar. Den kommer därför också med en utmaning. Det materiella kan glimma och glittra som alvskatter, men när dagen gryr förvandlas de ofta till löv och mossa. Runans utmaning är att tillåta sig rikedom utan att bli girig och vilja ha mer. Att njuta av stunden utan att försöka kontrollera flödet utifrån rädsla att inte ha nog.

Fä eller boskap var en gång den största rikedom som tänkas kan. Den som hade boskap hade mjölk och kött även när vintern bet. Djurhållning kräver kunskap och hårt arbete. Det är rikedom som resultat av den långa vandringen genom runraden, genom misslyckanden och insikter, förlust och framgång men framförallt av ihärdighet och trofasthet. Plötsligt inser vi att det vi bett om är här, att det vi arbetat mot är något vi nått fram till. Den står därför även för slutet på en cykel, något som tagits så långt det kan tas. För den perfekta tidpunkten att räkna sina tillgångar och framgångar, göra bokslut och bestämma sig för nästa steg.

I fullbordan finns också avslut. Mättnad blir fort övermättnad. Runan ställer frågan vad du verkligen behöver, vad som har tagits så långt som det kan tas. Den som bemästrar runornas kunskaper vet också när det är dags att släppa taget. Njut av festen men gör något annat dagen efter. Den som är rik är inte rädd att hitta nya vägar. Hon delar också med sig utan att be om något tillbaka. Ge en del av din lön till någon utan hem och pengar när lönen kommer. Laga en middag till en vän som är trött och behöver lite omvårdnad. Spendera en dag och arbeta ideellt för något du tror på. Och glöm inte att hälla en del av mjödet på marken när bägaren flödar över.

Jag placerar Färunan ovanför mitt huvud, som en krona. En manifestation av det som varit, det som är och det som kommer.

Färunan - bilder från en resa

På ängen betar en flock med välmående kor, pälsarna är blanka och juvren är stinna. En flicka mjölkar dem en efter en med vana händer och mjölken strömmar ner i hinken fet och skummande. Hon lutar sitt huvud mot kons mage, skopar en munfull av den vita rika vätskan direkt till sin mun, smakar på sötman som reflekteras i stjärnorna om natten.

Familjen är samlad, bordet är rikt, dukat med blommor och ljus, fångat och samlat, rätter tillredda med omsorg, kryddor från fjärran länder. Var och en runt bordet har bidragit på sitt sätt, var och en bidrar med sin skönhet, sin humor, sin personlighet. Solen går ner med gyllene strålar, månen går upp med milt ljus. Här finns tid för snapsar och sånger. Precis nu fattas inget. Ingen plats är bättre i världen.

Han hittar en skatt i den mjuka mossan, under en gren, bredvid en tall. Länge har den lockat, långt har han gått, men nu ligger den där och glimmar och glittrar, guld och stenar av dyrbar sort. En alv skrattar till nära hans öra. Försiktigt biter han i ett mynt, men känner bara torr bark mellan sina tänder. En alvskatt är en alvskatt är en alvskatt.

Människan ser sig om i rummet. Ett hem så fullt av omsorg, varje kurva smekt, varje färg vald, varje sak fylld med mening. Det är fullbordat, det är dags. Resväskan är full, börsen likaså. Hon sveper blicken över hemmet en sista gång innan hon lyfter resväskan, går ut genom dörren och låser med dubbla lås.

Dagas runan - en förklaring

Dagasrunan är just det, runan som säger "det dagas". Den handlar om morgonen, om ljuset när den nya tiden dallrar full av löften, om den nästan extatiska känslan när ljus transformation inträder, stunden då vi kryper ut ur puppan och andas frisk luft, förväntansfulla inför flygturen.

Det är inte perfektion i bemärkelsen störst och vackrast. Här har vi snarare möjligheten att skapa vad vi vill utifrån ett ljust och lätt tillstånd. Vår perfektion är inom räckhåll, den som är unik för oss och inte behöver jämföras med någon annans bild av perfektionen. Resultatet av detta blir kreativ mångfald.

Det gränslösa tillståndet av Dagas är nästan pubertal i sin sanslösa frihet. Jungfrulig i sin enkelriktade fokus på det vi vill och har framför oss. Ändå är vi långt fram i runraden, nästan hela vägen fram till slutet. Och just där finns möjligheten att börja på nytt, som en lekfull del av Alltet. Precis som en gammal människa som skalar av sig världens förväntningar och mer och mer återgår till det unga, till det som verkligen räknas, till barnet, till det hon kommit att se som de bästa delarna av henne själv och världen.

Dagas är också en transruna. En runa för att resa obegränsat i alla världarna, i vårt sinne. Runan som visar oss att tanken för oss var som helst och vadhelst vår tanke når det påverkar vi och det påverkas vi av.

Jag placerar Dagas i kronchakrat, den plats där vi påminns om att vi är delar av allt och kan resa vart vi vill, när vi vill och börja om på nytt.

Dagasrunan - bilder från en resa

Gryningsljuset börjar som en brytning i luften. Dallrande luftkristaller som reflekterar det som komma skall. Försiktigt först, en skiftning, men sen allt tydligare, ljuset växer över landskapet. Till sist kommer solstrålarna, de allra första, starkt gula, kaskader av aprikos, inget ljust är som detta: som gryningsljuset. Varje dag samma mirakel. Samma skönhet som sköljer över världen.

Puppan spricker. Från dess inre syns en varelse skapt av delikata lemmar och vingar. Fjärilen tar sig ut från puppan, vecklar ut vingarna och låter dem torka i luften. Väntans tider i den mörka, trygga puppan är över. Hennes dagar är gjorda för att flyga, att para sig och dansa i solen.  Intensiva och gyllene ligger de framför henne att upplevas till fullo.

Balder vandrar i gudarnas trädgårdar. Gudinnor och gudar sitter uppflugna i träden och spionerar på honom. De suckar och beundrar: den stolta näsan, de stora själsfulla ögonen, de vackert böjda ögonbrynen, hans haklinje, halsens vithet, de raka axlarna ... ren perfektion i gudaform. Och trots att de som tittar är olika som dag och natt, som krig och fred ser det samma sak - skönhet i sin mest upphöjda form, så som det passar dem var och en. Hur det går till vet ingen, men det är del av Balders mysterium, den vackraste guden.

Människan har förstått mer om sin egen uppbyggnad. Hur hon kan sträckas ut i olika verkligheter, hur hon kan lossa sig själv från sin kropp och ge sig iväg på äventyr i ändlösa universa. En dag kommer hon att inte tillbaka. En dag kommer hon välja att resa vidare för evigt. Men inte idag. Idag upptäcker hon bara njutningen att vara gränslös. Tills en dag, en dag, då hon ska få sväva iväg utan att återvända ...

Odalrunan - en förklaring

Ingen äger en plats. Men vi kan lära känna en plats precis som vi lär känna en människa. Börja varje ceremoni med att prata med platsen. Såväl inomhus som utomhus. Platser i naturen är inte annorlunda än vardagsrum och kök. Medvetna varelser bor här. Det finns etikett att följa och hänsyn att ta. Tassa försiktigt och varvarsam med såväl liten som stor.

Alla platser passar inte att sejda på. Eller att slå på stora trumman. Vissa platser kräver låga röster, vissa platser tål och gläds åt extas. Hälsa och fråga. De gamla folken som bor där vet. Alverna har aldrig slutat ha kontakt med landet i dess andliga mening. De är sammanbundna och del av landet. Det är också dom som ligger begravda där, också dem kan vi tala med. De har all kunskap vi kan behöva om vår relation till platsen, att all natur är helig, att vi måste ha en relation till landskapet som är respektfull vare sig vi nyss kommit till en plats eller bott där i generationer.

Platsen är där vi börjar. Den plats vi spenderar mest tid i är ofta vårt hem. Om vårt hem inte är heligt och ärat blir inte vårt liv det heller. Bygg ett altare. Väv in det du själv vill ha runt dig där du bor i samarbete med det som redan finns.

Jag placerar Odal i fötterna för att påminna om att vi alltid står på jorden. För att binda oss till det ställe där vi är och öppna oss för både gamla och nya minnen.

Odalrunan - bilder från en resa

Landskapet skiftar och böljar. Jorden, vattnet, vinden och solen har vävt och mejslat i eviga tider. Sen kom rötter och grenar. Och kroppar, tänder och klor. Tankar och händer. Landskapet formas, bit för bit, stort som smått.

En besviken alv ser människor gå förbi utan att hälsa jorden. En rådare ropar för döva öron, ett troll sitter still på stenen och undrar över brutna löften. Många släkten har levt på jorden, många lever här än. Det finns människor som minns, men många har glömt. Banden mellan de gamla folken, banden mellan människan och marken.

Där jag är, är mitten på världen. På varje plats kommer släkten och släkten samman. Precis på denna punkt trampade en mammuts väldiga steg, rullade en ormbunke upp sig och spred sina frön, klappade en späd hand klanens första tama varg. Platsen är alltid utgångspunkten.

Hon hälsar platsen, går genom smäckra stammar som vore de portaler. De är portaler. Lägger gåvor på mossklädd sten som vore det ett altare. Det är ett altare. Lyssnar på vinden i träden som vore det musikinstrument. Det är musikintrument. Världen är stor för den som ser.

Människan stannar till vid hemmets altare. Ett av dem alla. Hon plockar ett visset blad, drar handen över statyettens glänsade huvud. Detta är hemmets altare. Hon viskar tacksamhetsord till platsen hon bor på, till marken, andarna, djupen nedan och himlen ovan. Människan vet att varje plats måste respekteras. Platsen är början på resan. Tryggheten grunden för frihet.

(foto: Lisbeth Jönsson)