Landskapet skiftar och böljar. Jorden, vattnet, vinden och solen har vävt och mejslat i eviga tider. Sen kom rötter och grenar. Och kroppar, tänder och klor. Tankar och händer. Landskapet formas, bit för bit, stort som smått.
En besviken alv ser människor gå förbi utan att hälsa jorden. En rådare ropar för döva öron, ett troll sitter still på stenen och undrar över brutna löften. Många släkten har levt på jorden, många lever här än. Det finns människor som minns, men många har glömt. Banden mellan de gamla folken, banden mellan människan och marken.
Där jag är, är mitten på världen. På varje plats kommer släkten och släkten samman. Precis på denna punkt trampade en mammuts väldiga steg, rullade en ormbunke upp sig och spred sina frön, klappade en späd hand klanens första tama varg. Platsen är alltid utgångspunkten.
Hon hälsar platsen, går genom smäckra stammar som vore de portaler. De är portaler. Lägger gåvor på mossklädd sten som vore det ett altare. Det är ett altare. Lyssnar på vinden i träden som vore det musikinstrument. Det är musikintrument. Världen är stor för den som ser.
Människan stannar till vid hemmets altare. Ett av dem alla. Hon plockar ett visset blad, drar handen över statyettens glänsade huvud. Detta är hemmets altare. Hon viskar tacksamhetsord till platsen hon bor på, till marken, andarna, djupen nedan och himlen ovan. Människan vet att varje plats måste respekteras. Platsen är början på resan. Tryggheten grunden för frihet.
En besviken alv ser människor gå förbi utan att hälsa jorden. En rådare ropar för döva öron, ett troll sitter still på stenen och undrar över brutna löften. Många släkten har levt på jorden, många lever här än. Det finns människor som minns, men många har glömt. Banden mellan de gamla folken, banden mellan människan och marken.
Där jag är, är mitten på världen. På varje plats kommer släkten och släkten samman. Precis på denna punkt trampade en mammuts väldiga steg, rullade en ormbunke upp sig och spred sina frön, klappade en späd hand klanens första tama varg. Platsen är alltid utgångspunkten.
Hon hälsar platsen, går genom smäckra stammar som vore de portaler. De är portaler. Lägger gåvor på mossklädd sten som vore det ett altare. Det är ett altare. Lyssnar på vinden i träden som vore det musikinstrument. Det är musikintrument. Världen är stor för den som ser.
Människan stannar till vid hemmets altare. Ett av dem alla. Hon plockar ett visset blad, drar handen över statyettens glänsade huvud. Detta är hemmets altare. Hon viskar tacksamhetsord till platsen hon bor på, till marken, andarna, djupen nedan och himlen ovan. Människan vet att varje plats måste respekteras. Platsen är början på resan. Tryggheten grunden för frihet.
(foto: Lisbeth Jönsson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar