Cheryl Strayed bestämmer sig för att vandra Pascific Crest leden 100 dagar. Leden sträcker sig från Mexikanska gränsen upp till Kanada. Bakom sig har Strayed ett crashat äktenskap, en mängd tillfälliga affärer hon inte mått bra av och en sorg över sin mamma hon inte kan komma över. Namnet Strayed har hon tagit efter sin skilsmässa. Det betyder att vara vilsekommen, eller på avvägar. Att läsa Vild - en vandring till mig själv är att följa Strayed på vandring av reflektioner över livet, men framför allt får vi följa med på den faktiska vandringen, med värkande fötter, skallerormar på stigen och allt annat Pascific Crest har att erbjuda.
Strayed är ingen perfekt äventyrare, ingen luttrad vandrare eller hjälte med smarta överlevnadsverktyg i lättvikt gömda i tröjärmen. Hon har förberett sig efter bästa förmåga, är envis och utmanar sig själv. Men hon gör missbedömningar och blir rädd. Just därför är hennes vandring djupt mänsklig och lätt att leva in sig i. Under Strayeds tre månader på vandrande fot får vi ingående beskrivningar av hur illa hon luktar och hur länge hon bär sina plagg. Men också njutningen av muskler som hårdnar och den nästan religiösa upplevelsen av en dusch. Framför allt får vi lära oss allt om förhållandet mellan hennes fötter och hennes kängor, som är blåsfyllt och smärtsamt.
Vild är ingen nyandlig bok, eller ens en klassisk bok inom personlig utveckling genren med förväntat emotionellt drama och insikter. Andligheten finns, men framförallt i förhållandet mellan Strayed och den storslagna och ibland obarmhärtiga naturen. Liksom i tillfälliga möten med människor som intensifieras i den utsatthet vandringen innebär. Befriande fri från den klassiska psykoanalytiska dramaturgin med påföljande uppenbarelser, är Vild en inspirerande berättelse om att våga göra det man måste, även för själens överlevnad. De bästa partierna för mig personligen är de när hon går själv och inte möter en annan människa på dagar. Det väcker en pirrande längtan i bröstet. Den totala friheten hägrar.
Vild gavs ut 2013, med originaltiel Wild: a Journey from Lost to Found, och översattes samma år till svenska. Den har tagits emot relativt väl, och beskrivs som en underhållande och inspirerande bok. Det är den. När jag skannade igenom recensionerna ramlade jag över en mer magsur manlig recensent som pekar på Strayeds själupptagna drag och hennes möte med "... snygga muskulösa karlar". Jag hade inte ens funderat djupare över hennes sätt att förhålla sig till män och sex som för mig upplevdes som rättframt och naturligt; både livsbejakande och reflekterande, hon är hungrig men medveten om när det är destruktivt. Ingen kvinnlig recensent har haft liknande kommentarer. Snarare finns där kommentarer som "... fina sexskildringar bidrar till spänningen ... ". Nyfiket letar jag vidare bland recensionerna och hittar the Observers Sara Wheeler som konstaterar att, "Sex is one of the last taboos in women's travel writings and I have noticed that male reviewers tend not to like it." (Sex är ett av de sista tabun som finns inom kvinnors reseskildringar och jag har noterat att manliga recensenter tenderar att ogilla det. min övers.) Jag noterar det också, och konstaterar därmed att det fortfarande finns platser på kartan märkta med Here be dragons. Det är just dit det är som mest intressant och roligt att resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar