Döden är nära

Döden är nära
viskar kärleksord till livet

Stilla rör sig
kysser långsamt tiden

Nära, nära är det som var
kind mot kind av siden

Hemma där vägen tar slut

I en dal bland bergen, med fältet kantat av träden framför mig och berget i ryggen. Där lever jag nu. Efter dagar och veckor och år av nomadliv har jag ett eget hem igen. I Faber, Virginia.

När jag sitter på verandan hör jag bäcken som flyter vid trädens fötter, men cikadornas kör överröstar i skymningen. Inomhus doftar kaprifol på natten, från altaret med hjortskallen och bergskristallerna. Hela tiden tror jag vi hittat höstens allra sista blommor på våra promenader och plockar kvistar att sätta i den gröna glasvasen.

Jag bygger fler altare - såklart - för varje riktning. Väderstrecken vill ha något andra färger och symboler här än när jag bygger för dem i Norden. Vissa är samma. Det blir en sorts kombination av Sverige och Staterna, av där och här, av nord och syd, av kulturella impulser och det djupt personliga, av hemma och hemma. Jag låter Andarna leda vägen och visionen växer. Lär mig vad det betyder efter hand jag gör. Klarrött i Österfönster, med bruna fjädrar, oljelampa, stearinljus och böneband. Fönstret som vetter ut mot den gräsbevuxna grusvägen som leder till människoland, en handfull vänliga grannar utspridda längstmed. Vitt och gult, liv och ljus i Söder. Träden är viktiga, medicinen i våra rotade allierade, liksom djuren som transformerar. Öppenheten mot fältet där hjortarna går, och gamarna som cirklar över trädtopparna. I Västerfönstret svart och ben, kärlek och dröm. Fönstret som vi ser från sängen. I den riktningen finns skog och mer skog. Liksom kullar att vandra in i under natten. Färjekarlen finns där, som för oss över vattnen natt efter natt, och påminner oss om att allt är här och nu. I norr finns inget fönster, och inget altare än. Men Bergsanden har tydligt talat om vad han vill ha: stenar av granit, och något ljust, gracilt som kommer därur. "Det behöver inte vara stort", viskar han. "Jag är stor så det räcker, och skyddar mot allt ont".

Vi bor vid vägens ände. En nordisk häxa och hennes magiker i en liten cabin där vägen tar slut. Därifrån väver jag trådar som sträcker sig långt över hav och himmel.

(foto: del av Söderaltare, hemma i Creekside, Virginia)