9 februari 2015

Allt är relationer


Allt är relationer. Vi finns till som en vävpunkt i mitten av trådar som sträcker sig i alla riktningar i världen. I vårt moderna samhälle finns ofta en fixering vid våra mänskliga relationer. Och inte ens dom är sedda som lika mycket värda, utan vissa är utvalda till ett ständigt analyserande och stötande och blötande. Som föräldrar och barn. I vår barndom ska alla svar finnas om varför vi är si eller så. I våra barn ska vi finna livets mening och se oss själva i framtidsversioner. Sen kommer Relationen, den romantiska, som kan rädda oss eller sänka oss. En omöjlig uppgift, eller ogenomtänkt makt, att ge till någon annan. Kanske, om populärpsykologin är särdeles öppensinnad, kan vår position i syskonskaran ge oss insikter om vår personlighets styrkor och svagheter, liksom vilka vänner vi väljer. Men dessa relationer, hur viktiga de än är, är en sån liten del av allt vi är bundna till.

Våra trådar sträcker sig långt utöver våra mänskliga band. Vi är bundna till solen och månen, till träden, bergen och haven. Till allt som lever i världen. Till allt som har själ. Vilket är det mesta. Och där finns ett annat sorts samband, en mångfaldskälla till energi och kunskap. I dessa relationer finns frihet, djup kunskap och samband. Träd kräver mycket lite tillbaka när vi umgås med dem. Berg pulserar långsamma tankar som ger perspektiv långt utöver om mamma råkade uppmuntra oss vid rätt tillfälle, om pappa var närvarande, eller om vår partner förstår absolut allt vi säger.

Allt är relationer. Även vänner som aldrig tänkt en mänsklig tanke. Dessa relationer, sedda i deras vidaste mening, är öppna kanaler till stora själar. Vi har alla vad som krävs för att tala med våra allierade i alla världar. Ibland svarar dom. Ibland är dom tysta, och det är ju också ganska så trevligt. För det pratas mycket som det är i den mänskliga sfären. Ofta ger de nya perspektiv, och just det vi behöver i stunden. Blå berg eller fruktträden i trädgården. Glöm inte alla relationer bortom de mänskliga, även om de inte är lika påstridiga. Eller kanske just därför.


(Foto: Blå bergen, Appalacherna, Virginia)

7 kommentarer:

Susanne Stenhammar sa...

Hej Sofia,
du skriver så underbart inspirerande.
Instämmer av hel mitt hjärta.

Vill gärna beställa ett ex av din bok redan nu. Om det är möjligt – annars får jag helt enkelt lugna mig.
Ser fram emot att höras och ses igen.
Kärleksfulla hälsningar från en syster i väven – som just nu också skriver så det glöder.
Varm Kram
Susanne

Sofia sa...

Susanne! Stort tack. Känns skönt att det jag upplever också upplevs och känns igen av andra. Roligt att du ser fram emot boken! Det gör jag också. Att få se den i tryckt form vill säga. Jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt vet om Livsströmmen tar emot förbeställningar. Men hör av dig till förlaget och kolla. Du når Karin min förläggare genom http://livsstrommen.se/
Lycka till med skrivandet. Ser fram emot att få ta del.

anna agoston sa...

Så otroligt intressant, inspirerande och befriande! Tack för att du delar med dig av din visdom! <3

Anki sa...

Hej!

Hur vet du att allt har en själ? Eller är det bara din egen önskan?

Mvh

Anki

Måndottir sa...

Tack för att du finns!

Sofia sa...

Anna! Visdom och visdom. Jag vet inte det jag ;) men reflektioner kanske ... tack för fin kommentar och för att du läser

Anki: Jag vet inte ens om du och jag har en själ, eller om kärleken finns, eller om det finns ett annat sorts liv efter döden. Men jag upplever det så. Liksom jag upplever att bergen, träden och fåglarna har en själ. Och att jag kan kommunicera med dem. De stora existensiella frågorna måste, tror jag, alltid vara subjektiva.
Allt gott till Er båda

Sofia sa...

Måndottir! Detsamma! Det är SÅ bra att vi finns ;)