Att sluta cirkeln: aborigierna, Eric och jag, (2006) är som titeln antyder, en trippel historia. Den handlar om författarens Lotte Mjöbergs egen resa, som går parallellt med anfaderns Erik Mjöbergs resa 100 år tidigare. Men kanske handlar den mest om dem av Australiens aboriginer runt vilket hela historien kretsar. De levande och de döda.
Erik Mjöberg var ingen trevlig person. Han plundrade skelett från aboriginegravar trots att både landets lagar, såväl som de berörda aboriginegrupperna, förbjöd det, och fraktade dem med skamlös stolhet hem till Sverige. Det är lätt som Lotte Mjöberg konstaterar att hänvisa till tidens anda. Att han inte visste bättre därför att detta var vad en man av hans kaliber förväntades göra. Men en genomgång av reseanteckningar från hans Australienresa 1910 visar att Erik är så osympatisk att även hans samtida, mycket europeiska resekamrater inte står ut med honom. De försöker avråda honom från gravpludringen men misslyckas. I Sverige hyllandes dock Erik som en modig antropolog och vetenskapens förfäktare, helt i linje med tidsandan.
Att sluta cirkeln, är en anspråkslös bok om ett viktigt ämne. Den handlar om anfäder och anmödrar som vanvördats, förflyttats och måste få komma hem. Den handlar också om att möta det förflutna, sitt arv och sin familjs förflutna, även om det inte är vackert. Det finns ett tystlåtet mod hos författaren, ett mod som går ut på att vara närvarande i sin tid, våga möta andras blick och se såväl bakåt och framåt utan att vika undan. Hon vare sig försvarar eller gör ner Eric. Men hon går i hans fotspår och hjälper till att trassla ut några av ödestrådarna han trasslat samman. Och blir därmed delaktig i ett återlämnade av skelett från plundrade gravar som ekade genom världen och blev startskottet för nyvaknade förhoppningar om att gamla gravar skulle återställas och heliga artefakter återlämnas.
Återlämnadet av skelett och artefakter som stulits och förflyttats, är en viktig del av att läka skadorna efter kolonialsamhället. Lotte Mjöberg blev en del av detta arbete. Men framför allt visar hon på modet hos den som följer ödet dit hon måste följa det, och inte skyggar för nuet. I sitt handlade visar hon att den som vågar möta dem man måste möta, och är närvarande i nuet, den personen kan också vara med och förändra tiden.
