Morgon i Trädhuset. Dagen vaknar efter att världen har sköljts ren under hela natten. Varningar för översvämningar rör sig i media, men det verkar överdrivet denna dag av överväldigande skönhet. Fåglarna sjunger och det gör bäcken också. Jag planterar kinesiska lyktor i krukor och traskar ner till landet för att se om något av gårdagens planteringar finns kvar (i Dr Martens kängor, då jag glömde mina sneakers ute inatt och de dryper av vatten). Det gör de: spenat och ruccola med oväntad motståndskraft till ihärdigt slagregn.
Ormar, skalbaggar, småkryp och oknytt är på väg in, när vintern rasat ut. Jag snubblar runt i mina Dr Martens kängor och är inte alls särskilt helig. Eller så är vi alla det. Frön, mögel och luftandar om vartannat.
Jag sänder en tanke till den NyAndliga världens växande olater att presentera sitt liv i vita kläder och meditationstips, med hemmagjord organisk getost som ett måste på köksbordet, leende sprinklad med basilika från en naturligt rustik kruka; ett nytt sorts ouppnåeligt ideal, inte ens uppnått av dem som presenterar det, annat än i facebook form. Lovar mig själv och världen att aldrig falla för detta. Allt måste få finnas med. Bitande knott och gamla sår, emotionella handikapp och pinsamma ögonblick. Våren är som en enda stor karneval. Inte som ett mittuppslag i Damernas. Allt är heligt. Och ingen är heligare än någon annan.
(Foto: Verandan, Trädhuset, Creekside lane, Virginia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar