Om Gudinnetro

På svenska Pagan Federation's sida  snubblade jag över en text om Gudinnetro skriven av ... mig själv. Eftersom jag har en tendens att glömma vad jag skriver, var jag tvungen att läsa. "Det här förklarar jag ju riktigt bra", tänkte jag ödmjukt. Så jag bestämde mig för att publicera den på min egen blogg. Innan jag hinner glömma att jag skrivit den.

Gudinnetro

Gudinnetro är en trosform sprungen ur en feministiskt inspirerad gren av nyhedendomen med rötterna dels i de feministiska rörelserna under 70-talet och dels i dåvarande paganska grupper. Dess största falang torde vara Diansk wicca, nämd efter den romerska mångudinnan Diana, känd för sin självständighet. Diansk wicca grundades av Zsuzsanna Budapest tidigt 70-tal. Andra viktiga förgrundsgestalter inom Gudinnetron är Marija Gimbuta och Starhawk. Gudinnetron handlar om att lyfta Gudinnan som en skapande aktiv kraft och stärka kvinnor i sitt andliga utövande. Rörelsen är också social och politisk i den bemärkelse att den arbetat och arbetar för en syn på “det kvinnliga” som är bemäktigande för kvinnor världen över. Den största spridningen finns i Europa, USA, Australien och Nya Zeeland, men idag hittar vi Gudinnetro på många platser världen över.

Många utövare av Gudinnetron utgår från att allt finns i Gudinnan. Trosformen behöver därmed inte vara dualistisk, som exemplevis traditionell wicca, där Guden och Gudinnan ses som motpoler mellan vilket allt föds. Den är inte heller en kopia av de linjära religionernas monoteistiska patriarkala gud. Gudinnetron betonar det egalitära och mångfald i alla livets aspekter. Gudinnetroende förnekar sällan gudarna, men ser dem ofta som komplement till Gudinnan och inte som hennes partner för skapandet av en helhet. Den icke-dualistiska delen av Gudinnetron verkar vara det som för många är svårast att förstå. Vi lever i en värld som ofta är uppdelat mellan manligt och kvinnligt i vårt symbolspråk där alla motsatspar associeras med den ena eller det andra. Det manliga ses exempelvist som aktivt, utåtriktad, som dag och sol, under det att det kvinnliga ses passivt, inåtriktat, och som natt och måne. Balans uppnås utifrån denna utgångspunkt genom att män utvecklar sin kvinnliga sidor och vice versa. Gudinnetron bryter ofta helt med denna diktomi genom att förutsätta att alla sidor finns i alla människor naturligt och att den dualistiska associationen i sig är problematisk.

Gudinnetron är nära associerad med eco-feminismen, där arbetet att återställa ekosystemet och naturen ses som en del av återställandet av kvinnans status. Många Gudinnetroende gör en stark koppling mellan Moder Jord och kvinnans födande krafter. Vissa Gudinnetroende varnar dock för att denna koppling återigen kan binda idén om kvinnan i inflexibla former. Precis som alla nyhedniska inriktningar är Gudinnetron under ständig utveckling och förfinas efter hand för att innefatta en fruktbar andlighet för såväl gamla som nya generationer utövare.

Rörelsen är ofta eklektisk och innefattar gudinnor från hela världen, men kan ha lokala varianter med fokus på de gudinnor som så att säga tillhör platsen där andligheten utövas. Så har vi i norden ett ökat intresse för de nordiska gudinnorna. Gudinnefestivaler, Gudinnekonferenser, Gudinnekoserter, Gudinneutställningar, särskilda föreningar och samfund har och har haft ett stort inflytande, precis som i alla rörelser. Till exempel Glastonbury Goddess conference i Storbrittanien har dragit kvinnor och män från hela världen i sina veckolånga årliga Gudinnefirande i slutet på varje sommar i närmare tjugo år. Det är omöjligt att nämna alla som har bidragit till en levande Gudinnetro i  Sverige, men ett litet axplock är Tealogerna som idag förvaltar Birgitta Onsells utställning Tusen år av tysnad, Stockholms Gudinnetempel grundat av Elin Hejll Guest och Gröna Gudinnetemplet grundat av Lola Ravenstar. Ett relativt nytt tillskott är Svenska Gudinnekonferensen som startade sommaren 2013. Många kvinnor och män arbetar med att lyfta och hylla Gudinnan i alla hennes former som en levande kraft.