Hon kom. Hon ville ha form. Mycket bestämt lotsade hon mig genom skapandeprocessen.
"Du får aldrig sälja mig", sa hon, redan som rostigt hönsnät, "men jag ska stanna hos er så länge ni vill".
Jag kallar henne för Viktoria. Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. En gång hade hon en regnbåge över pannan och en mäktig röst. Men sorgen kom, efter ouppmärksamheten, och hon sjönk, till en plats där bara dom grå bor.
Vi återupplivar hennes minnen. Hennes kraft är oförminskad. Liksom hennes vilja.
"Du får lämna mig ifred nu", säger jag, sittandes med redigeringsarbete, men distraherad av horn som växer och tynger ner mitt huvud. "Du får lämna mig ifred för en stund, sen ska du få min fulla uppmärksamhet". Hon accepterar.
Jag kallar henne Viktoria, Grå Norna av det Förflutna. Vi letar djupt. Och skapar varandra.
(Foton: Viktoria i Söderfönster, Trädhuset, Creek side, Virginia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar