Sunnas Tid Växer

Nu är det ett faktum. Tiden på dygnet då Sunna visar sig växer. Hon är på väg tillbaka.
Här är de första kapitlen om Gudinnan Sunna, om Energi, Kvinnors vänskap och Skölden som skyddar oss:

I Gudinnans Tjänst

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att lägga tarot. Det har alltid stört mig att det är jag – och inte den läggningen handlar om – som tar del av bilderna och sensationerna som korten genererar. Å andra sidan är det lätt att hamna i rollen av den som ska bevisa något. Bevisa vad för vem undrar jag. Om folk vill söka sig till den andliga verkligheten är det väl deras sak, och inte min, att finna bevis för dess existens.
Jag har heller aldrig riktigt blivit sams med olika former av healing. Därför att dom sorter jag kommit i kontakt med lägger agerande energin hos Helaren och gör patienten till … ja, just en patient. Den som tar emot. En passiv mottagare.
Jag pratade nyligen med en kamrat om vad rollen för en modern häxa är. Vilka tjänster, vilket andligt arbete kan vi som arbetar med Gudinnan förväntas utföra? Vilka vill vi utföra? Jag vet åtminstone att jag inte vill agera siare, eller helare. Inte på det sätt jag upplevt det hitintills.
I söndags arrangerade jag en inre resa för en ny lekkamrat. Genom en blandning av trumma, berättelse och sång lotsade jag henne genom inre landskap där hon träffade varelser hon behövde träffa och hade konversationer hon behövde ha. Hon gick vägen, jag öppnade dörren. Det var hon och inte jag som såg bilderna, förde samtalen, även om jag höll rummet och skapade ramarna.
Jag har arrangerat en hel del trumresor i mina dar, men formen av ramberättelse, sångsekvenser samtidigt som trumman får ljuda är ännu roligare. Utrymme för att ändra berättelsen måste finnas om det krävs utifrån Vandrarens behov. Det går lätt, det faller sig naturligt. Som om jag gjort det i alla dagar. Jag hjälper gärna till att diskutera symboler och betydelser efteråt. Men det viktigaste är att upplevelsen, bilderna och sensationerna upplevs av den som faktiskt behöver dem. Inte av mig. Jag är bara en Vägvisare, en Dörröppnare och en kompis som går steget bakom i sagans landskap.
Jag insåg nyligen att det är det här som är min roll, mitt samhällsarbete i Gudinnans tjänst. Att leda människor in i de inre landskapen där de kan möta sig själva. Skapa träffplatser mellan människor och Krafterna.
Genom sången och berättelsen, genom guidade meditationer och trummans slag. Men också genom ceremonin och sejden, genom att öppna heliga lundar och aktivera gamla kraftplatser. Allt beroende på hur vana utövare man har att göra med. Ett roligt och heligt arbete, som ibland görs själv och ibland tillsammans med kollegor. Men aldrig, aldrig åt någon. Den som vill ta del får själv ta steget in i den magiska verkligheten.
Alla människor har möjligheten att röra sig i den mytiska världen, liksom att bidra till sin egen hälsa. Jag tror att det finns gott om Siare och Helare i världen som arbetar för att göra siandet och helandet till ett möte; en styrkegivande gemensam erfarenhet. Men jag är inte en av dem. Jag är en Öppnare av Dörrar, En Väktare vid Korsvägen, en Gränsdragare mot den yttre verkligheten, en Vägvisare i den inre. En roll jag trivs i. Det är mitt sätt att arbeta för Gudinnan.

Isbjörnen - Uthållig, Andlig Förkämpe

Isbjörnen delar Björnens drag allmänt. Men den Stora Vita i Norr har egenskaper som är förstärkt av djurets vita färg och karga omgivning. Isbjörnen står mitt i ett brett spektrum av rå överlevnadstalang å ena sidan och upphöjd helighet å andra sidan. Magiskt är han sinnebilden för att klara sig länge i svåra, sterila omgivningar och med styrka simma genom emotionellt, turbulenta vatten. Men Isbjörnen är också sinnebilden för fred och visdom. Hos Inuiterna finns en legend om Qup-qu-gi-aq: en isbjörn med tio ben som avsäger sig sina fyrbenta familjemedlemmars våldsamhet och försöker skapa ett samhälle byggt på fred och kärlek.
Susan Seddon Boulet (1941-97) hade en nära relation till Isbjörnen. Bilden ovan har hon döpt till Dancing the Bear Dream.

Björnen - Shamaners Lärare

I Finland, Sibirien och Japan anses björnen vara ett heligt djur och shamaners lärare. Eftersom björnen går i idé och drar sig undan från världen för att återkomma till våren; symboliserar hon regeneration, livs och dödscykler samt pånyttfödelse.

För moderna människor allmänt och kvinnor i synnerhet är denna koppling mellan gammal visdom och förmågan att dra sig undan oerhört viktig. Kvinnor – särskilt om dom har barn – kan finna det svårt att hitta tiden att lära sig magi och gammal kunskap. Men utan egen tid blir kunskapen ytlig och kan inte djupna till visdom. Möjligheter finns i cyklerna; barn är brillianta lärare, om man tillåter sig följa i deras rytmer. Samtidigt finns det gott om kvinnor som tyvärr kan behöva påminnas om att det är en sak att lägga sina egna behov åt sidan en tid för småbarn, och en helt annan sak att göra det för tjugoåriga avkommor och fullt kapabla, vuxna män.

I norden var björnen associerad med Tor och Oden. Odens bärsärkar var dock övertagna från Frejas krigare och Frejakult. Bärsärk betyder Björnsärk; det vill säga att ta på sig björnens stryka och stridsvilja. Men Björnen i norden associerades också med kvinnliga väsen som bar på månen och vattnets energier.

Som Kraftdjur och Drömdjur bidrar björnen med styrka, tålamod och uthållighet. De är starka beskyddare och attackerar vid hot. Björnen kan hjälpa sin människa att hitta lugn och balans, liksom platser att vila och ta emot meddelanden. Vidare kan björnen lära ut visdom som kommer ur kontakt med cyklerna och Drömvärlden: transformation genom att gå in i grottan och återfödas: kontakt med vattnet och månen.

Indigo, Silver och Skinande Vitt

Från den tolfte december till den första januari pågår mina Yule och Nyårshelger. Jul och Yule är så lätt att väva samman; solsymboler och julkulor, Yulegåvor och julklappar. Julen är så hednisk den kan bli redan i barndomsformen.
Jag behövde en lång tids helger i år när vi går från mörker till ljus, från ett år till ett annat. För högtider är sällan en ceremoni för mig, en dag eller ett datum. Ceremonin är utagerandet och fokuserandet. Högtiden är en period, en passage, en övergång. Och ingen övergång är så delikat som den från ett år till ett annat.
Den faktiska övergången är nära nu. Dagarna är som allra, allra kortast. Nätterna som allra, allra längst. Och snart, snart vänder det.
I socialantropologin pratar man om det liminala tillståndet; tröskeln, det som är mellan rummen, ett vare-sig-eller tillstånd. Då, mitt i transformationen är vi som mest sårbara, som skörast.
Den här högtiden kräver fingertoppskänsla.
Jag fick fyra Mari Boine skivor av en Vän. De har gått nästan dygnet runt. Tonerna lyfter själen och jag seglar genom dagarna. Jag mediterar Indigo, Silver och Skinande Vitt i hela Auran och Energikroppen. Jag klistrar in vackra bilder i Svarta boken och skriver saker om det kommande året som jag kommer att behöva. Jag gör smycken som bär fokuserande energier och byter ut saker i min garderob. Jag rensar i huvudet och i den kommande kalendern redan innan jag skriver in något. Jag söker friden. Och finner den, bland gamla sagor och vädrandet av frisk luft.
Jag drog Dagazrunan som årsruna. Det är perfekt. Lika strålande ljus som själen behöver vara nu när mörkret ligger som tätast.

Gå på Stjärntråden

Lagom in mot Vintersolståndet, ligger det nya året och skälver förväntansfullt i sin linda. Då tänker jag mycket på Ödet; vad mitt sanna Arbete är, och hur jag ska gå så nära min egen Stjäntråd som möjligt.
Det känns bra då att skriva klart kapitlet om Nornorna; den nordiska mytologins egna ödesspinnare. En liten del saknas fortfarande och det är en ceremoni för Höstdagjämningen. Jag insåg att det var så länge sen jag firade just denna högtid i gemenskap med andra att jag inte har något vettigt att skriva. Inte som jag kommer ihåg. Men det är långt dit, och jag får fundera. Eller så får jag bida min tid. För Ödet har gett mig gott om vackra, roliga ceremonikamrater inför året.

Ceremoni vid Vintersolståndet

Lite före vår tid, men med en koppling till den gamla kalendern, firade jag och mina kamrater Vintersolståndet på Lucianatten, Fullmånen och Frejas dag.
Vi började redan i köket där vi gjorde figurer av zenitlera som representerade det vi ville lämna bakom oss. Med figurerna i en korg, fårskinnsfällar, trummor och en mängd andra attrialjer tågade vi iväg ut i skogen till det vägskäl som skulle vara vår ceremoiplats. Det var ett vägskäl som passande nog gick mot alla väderstrecken. Väl där byggde vi en spiral av 52 ljus för årets veckor, i mitten placerade vi en spegel, en runpåse och lite annat smått och gott. .Vi började med en individuell vandring ut i mörkret för att lämna bort våra figurer. Och ja, jag tänker vara så detaljrik att jag talar om att vi kissade på dem. Det var absolut nödvändigt. Det som ska bort, ska bort.
Tillbaka vid spiralen började den uppbyggande delen av ceremonin. Var och en gick vi in och hade en orakelstund vid spegeln under det att de andra trummade. Den som var i mitten drog en runa, snurrade en flaska på speglen och offrade månvatten och örter. Lite klokare tände vi upp en del av ljusen på väg ut. Siste kvinna tände dom sista och nu brann 52 ljus i en spiral, plus extra ljus inne i centrum. Det var vackert. Vi satt runtom och sjöng. Plötsligt dök en sen vandrare upp sina hundar. Vi trummade högre, hundarna skällde, men vandraren vek av och tog hundarna med sig.
Nu stod vi runtom och mötte det nya året. Var och en med sina intentioner. Två välkomnade den aspekt av Gudinnan som valt att vandra med dem året framöver. En riktade energi mot projekt som ska genomföras. Spegeln i mitten var porten mellan framtid och nutid.
Det var mycket tacksamhet och en hel del offer under kvällens gång. Framför allt var det en kväll full av tillförsikt och en del pirrande värme inför vad året har att bringa.
En underbart rolig - och god - middag och ett par glas vin var precis vad deltagarna behövde efterråt. Vi var alla mycket nöjda då vi gick i säng. En känsla som höll i sig nästa dag, och för min del; som håller i än.

Lodjur, Rovdjur, Moddjur

Lodjuret är den Skadi-naviska stora katten i skogen. Trots att lodjursstammen mår ganska så bra idag är det få som har sett denna katt i det vilda. Djuret är skyggt och bra på att gömma sig. Särskilt bra är den på att gömma sig i träd.
Frejas vagn dras av katter och i vissa versioner är dessa katter lodjur. Lodjuret kan sägas vara Frejas djur och även om Vanadis har många djur kopplade till sig är den sensuella, älskvärda, örontoffsbeprydde en särskilt bra manifestation av den Kvinnliga Magiska Kraften.
Lodjurets magiska egenskaper som Drömdjur och Kraftdjur är försiktighet, uppmärksamhet, och skarp syn. Djuret kan leda vägen till förståelse för gamla mysterier och ockulta hemligheter. Hon sägs kunna bevara dessa kunskaper, och hon kan även röra sig genom Tid och Rum. Lodjuret hjälper även sin människa att utveckla sina psykiska förmågor.


(bild, konstnär tillfäligtvis okänd)

Kattiga Älskade Vänner

I och med kattfamiljen går jag in på mer familjärt område. För med all respekt och beundran för hundfamiljens medlemmar har de aldrig tassat rakt in i mitt hjärta, eller arbetat direkt med mig. Det har därmot medlemmar ur kattfamiljen, både i den verkliga och den astrala verkligheten.
Katten är en gammal Gudinneföljeslagare. Tillsammans med Vargen, Ugglan, Fladdermusen och Ormen har Hon följt Gudinnan, liksom hennes arbetare genom sekler och sekler. Vare sig dessa arbetare kallat sig prästinnor eller häxor, exorsister eller helare.
Bilden av den galna, ensamma, gamla kvinnan i huset med massor av katter är i högsta grad levande och skrämmer många. Det är naturligtvis en bild av Haggan som är menad vara avskräckande för fina flickor och ömma mödrar. Personligen tycker jag att det är en perfekt pensioneringsplan. Lägg till en god flaska konjak och mörka cigariller och jag är där vid åttio.
Kattens egenskaper som Drömdjur eller Kraftdjur inkluderar självständighet, magi, att kunna se i mörker, sensualism, att se andar och att veta när man ska slåss eller fly. Katten är även en stark beskyddare.

(the Swamp King av Julieanne Aubry)

Vargen kommer

Hundens vilda anmoder är en komplex arketypisk gestalt. Ensamvargen och det sociala flockdjuret; Sinnebilden för vildhet och grundare av civilisationer; Den som när och skyddar och den som sliter sönder och förstör.
Den fornnordiska mytologin har gott om vargar och flera har destruktiva drag. Vi kan spekulera om utifall detta är en omvärdering av Asatron eller om Vargen även under Vanerna ansågs som en destruktiv varelse. Jättinnan Angerbodas Vargson Fenrisulven sägs vara en del av Ragnarök. Vargarna Sköll och Hati jagar solen och månen över himlavalvet. När Ragnarök kommer ska de svälja himlakropparna och världarna går in i Fimbulavinten. Men här finns också Odens vargar, Gere och Freke, som är Stavbärarens ständiga sällskap. Möjliga översättningar av deras namn är den glupske och den spjuthuggande. Som vargsyster har även Hel starka associationer till Vargen. Valkyriorna sades ibland rida på vargar då de hämtade själar på slagfältet. Här finns länken mellan den kvinnliga kraften, vargen och döden. Även varulven - det vill säga, den till varg hamnskiftande männsikan - finns i nordisk myt och dyker upp i bland annat Völsungasagan.
Enligt D. J. Conway står vargen för följande egenskaper som Drömdjur eller Kraftdjur:
Lisighet, förmåga att undfly jägare, förmåga att undslippa faror genom att vara osynlig, att vara smartare än dom som vill skada dig, att kunna slåss när det behövs. Vidare sägs vargen stå för vishet, jakt, magi, drömmar, introspektion, intuition och transformation.


(bild The Secret av Susan Seddon)

Hundfamiljens Röda Vän

Flera medlemmar ur Hundfamiljen är gamla följeslagare till Gudinnan. Artemis kallades bland annat Great Bitch och uttrycket "son of a bitch" stammar förmodligen från Artemis trakter som en benäming på dem som följde Gudinnetron.
Hundar i den mytologiska världen har ofta kopplingar till Underjorden, och agerar vakthundar i porten mellan de levande och de döda. Den nordiska Hel har den väldiga hunden Garm som skräckinjagande vakthund med en blodig bringa vid ingången till Helheim. I den Vilda jakten - som också är kopplad till Hel/Holda liksom till Oden - finns stora svarta bestar till hundar med ögon stora som tefat.
Till hundfamiljen hör en av djurvärldens mest förslagne Tricksers - Räven.
Som Drömdjur kan Räven hjälpa mänskliga varelser att utveckla sin listighet. Hon kan också lära ut förmågan att få aggressiva fiender att framstå som fånar, liksom att förbli osedd under det att man iakttar andras handlingar och motiv. Visdom och osynlighet ligger också inom rävens domän. (källa: Animal Magick av D.J. Conway)
En av de vackraste berättelser jag läst handlar om en räv. Det är The Dream Hunters, skriven av Niel Gaiman och illustrerad av Yoshitaka Amano. I denna är räven även en ung kvinna. Räven/Kvinnan förälskar sig i en munk. Båda måste under berättelsens gång söka upp Morfeus, Drömmarnas herre. Boken tillhör Sandman serien.

(Bild: Fox Maiden av Susan Seddon)

Inspiration och energi

Vissa kvinnor inspirerar bara genom att finnas till. Och så klart genom vad dom skapar och att dom är modiga nog att visa upp det. Här har vi en härlig varelse som dessutom visar stegen i hur hon målar tillsammans med andra. Titta o njut.

http://www.dwayneedwardrourke.com/Pages/SUNMAKER/PAGES/THEINDEX.html

Riktigt vintriga, gnistrande Skadihälsningar på er därute

Sofiamedsvansen

Ödet på Väg

Har precis lagt upp lite texter om Nornorna.

Här kan man hitta dem:

http://www.sofiaaxelsson.se/gudinnor%20foto%20nornorna.html

Allt gott på Väven

Sssssssssssssssss

Djuriska Rikedomar

För hedningen är det självklart att arbeta så nära jordens alla varelser som möjligt. Gränserna mellan människa och djur, människa och växt eller till och med människa och sten är inte fasta utan flytande. Allt levande har ande och allt som har ande kan kommunicera.

För den som har jobbat med sina kraftdjur intensivt och i många år kan det vara utvecklande att närma sig andra energiformer, andra Drömdjur och Hjälpdjur. Det handlar om att uppleva rikedomen i Skapelsen, men också att tillfälligt tillåta sig inspireras av fler Moder jord varelser. Därför har jag de senaste dagarna suttit och fladdrat med vingarna som en fjäril på en äng, simmat djupt, djupt nere i havet med en val och drömt om koltrastens sång och vad den betyder. Jag har simultant arbetat på fyra sånger om olika bevingade eller fyrbenta varelser. Jag ser ständigt och ofta oväntat klara bilder av landskap och platser i naturen. Det finns en glädje i detta som liknar barnets gränslöshet. En glädje som jag märker att jag kan ta med mig överallt. En sång till frukost. En resa innan jag somnar. En bild som stannar kvar på näthinnan.

Egentligen har jag inte mindre att göra nu än sist jag skrev. Men den skira månskäran glimmade till. Något inspirerade mig att leka mitt i arbete och skola. Och Skapelsen svara med att ge och ge och ge.

Snart ska jag skriva ner mina intryck i Svarta Boken och kanske prova på att vara en ........... en ål, eller en bofink. Allt är möjligt, världen är gränslös och omtumlande vacker.

(Bild: Augri av Lindy Kehoe)