Beskyddad

Om Inspiration

Oden satt surandes på sin tron. Allt hade han prövat och ingenting fungerade. Han hade lyssnat på Völvornas sång, språkat med Saga vid Sökkvabäck, skickat Hugin och Munin långväga kring och lyssnat på deras tjatter. Men han kände sig fortfarande lika andefattig, lika uttråkad och torr. Nu flaxade korparna runt hans huvud tills han irriterat slog ut mot dem. De flydde skränande och från Hugins vinge släppte en fjäder. Sakta singlade den nedåt i en spiral, och Oden följde den med blicken; runt, runt flöt fjädern genom luften, som en orm genom jordens innanmäte. Något lystes upp i Odens enda öga.
Munin! ropade han. Berätta om jättarnas dryck, den du hörde talas om av fåglarna i Utgård.
Korpen blängde misstänksamt på honom och vägrade komma nära. Istället satt han kvar på takbjälken, men berättade ändå vad han hört av en grupp sparvar i Utgårds förmak. Omigen fick Odin höra om drycken som jättarna älskade, som gav gnista och inspiration till den som drack, varav det bästa bryggdes av Gunnlög, jättedottern med det svarta håret.
Oden hoppade upp från tronen och slet åt sig hatten och vandringsstaven.
- Kom nu Gugnir, sa han och klappade den slitna staven, dags att vandra en stycke igen.
Det var länge sen Oden varit ute på vandringsstråk, och det piggade upp honom. Barn lekte med segelbåtar av vass i en damm, askträden susade och sjöng, en ung kvinna vallade getter och en äldre kvinna spann lin under en björk och såg nog så förnöjd ut. Så länge hade han litat på Hugin och Munins betraktelse att han glömt att det var annorlunda att se och dofta med eget öga och egna näsborrar.
- Hmm, sa Oden till sig själv, vilket han alltid gjorde då han påmindes om något han redan visste. Vägen till Utgård är lång och Oden fick sova många nätter under stjärnorna. Men det bekom honom inte. Vandringen var mycket bättre än att sitta på en tron och gå i salar fulla med skrävlande krigare dagarna i ända.
Slutligen kom han fram till platsen Munin berättat om, och han språkade själv med sparvarna som på sparvars sätt var beskäftigt behjälpliga och visade Oden en spricka i en jordfast sten. Oden förvandlade sig till en orm och slingrade sig in i sprickan och nedåt tills han hamnade i Gunnlögs boning.
Jättinnan satt på sängkanten och var vacker på jättinnors vis: hon hade sjok av ramsvart hår lindat runt kroppen, guldringar i både öron och näsa, men framför allt en kropp så voluminös och muskulös att den kunde blivit för mycket för en vanlig man. Men Oden var ingen vanlig man och han kände hur safterna flöt till av hennes åsyn. Han förvandlade sig raskt från orm till den vackraste av män.
Om Gunnlög blev förvånad över uppdykandet visade hon det inte. Men glad blev hon och det visade hon desto bättre. Tillsammans red de genom natten och så fort Odens krafter tröt bjöd Gunnlög på det beryktade mjödet. Genast flöt blodet snabbare i Odens ådror, poesi dunstade från hans porer, lusten fyllde honom och han galdrade och älskade natten lång. När tunnan bara var bottenfylld föll de i sömn.
I gryningen reste sig Oden försiktigt och samlade ihop det som var kvar av mjödet i sitt vattenskinn. Gunnlög tittade på honom med ett slött öga när han smög iväg. När hon en stund senare hörde en örn skria ovanför sin underjordiska boning log hon snett. De var roliga gudarna, med sin tro att allt var ändligt och behövde stjälas. Imorgon skulle hon brygga mer mjöd. Men nu behövde hon verkligen vila. Nöjd föll hon i sömn och genomlevde natten ännu en gång i drömmarnas rike. Snart skulle huvudvärken ta henne, det var hon van vid. Och den efterverkningen skulle också Oden upptäcka. Oden döpte mjödet till Odrörrir, men jättedottern benämnde det på sitt sätt, och i det namnet finns mjödets ursprung bundet.

(Text: Oden och Jättinnans mjöd ur skrivprojektet Nordiska gudinnor; en häxas tolkning. Bild: Asarunan från bildprojektet Runor.)

Sjung för Jorden

Vi kan tala med Jorden, om vi talar på rätt frekvens.
Vi kan sjunga och trumma vid stående stenar och i gamla lundar.
Vi kan hålla en ton och offra vårt blod - men vi offrar ingen annans.
Sjung för havet som sväller,
för solen som stormar, för jorden som skälver.
Skapa rytm, en melodi, en sång som får Henne
att lystra, att fnittra och gunga.
Det är inte över förrän den feta Damen sjunger.
Jag är fet av kraft, och sjunger gärna,
låter Jorden byta skepnad till musik och sång.

Små Goda Figurer på Utställning

Astrid Möller ställer just nu ut sina fina, små lerfigurer.
Plats - Smedjan i Trollenäs; Annelis Glas och Keramik;
öppentider fre 12 - 18
i helgen 12 - 16 lö och sö.

Snart på var hednings altare.
Väl värt att se för den som är i krokarna!

SvartmåneBjörn

Till fullmåne arbetade jag och några kamrater på var sitt håll med kraftdjur. Hela dagen följdes jag av en björn. Mig vetandes har jag ingen koppling till den stora lufsaren, men tänkte sen att kvinnor över landet som arbetar med månmagi mycket väl kan aktivera björnar både här och var. En saga kom också denna dag. Men det var mer en svartmånesaga, än en fullmånesaga, så jag publicerar den nu, när månen är mörk och tiden tickar långsamt.

Völvan och Björnen

Det finns dom som känner stillhetens och tystnadens villkor: Skadi är en, Hel en annan. Det finns dom som vet varför kylan tränger genom märgen och varför isen drar allt samman: Nornorna vet, liksom Pertra och dom små i jorden. En till vet, och det är Völvan, som kan tala med dom alla.
När hösten faller och månen är svart går Völvan till den jordfasta stenen framför grottan, bakom lunden. Hon har manteln över axlarna och huvan gömmer ansiktet. Hon lämnar blommor och bär framför grottan, eller runor och ben om nöden kräver. Inne i grottan finns bara kraniet kvar av den väldiga björn som levde där.
Völvan sätter sig på stenen och väntar. I skymningen kommer andebjörnen, ställer sig på bakbenen och ryter så att Völvan vibrerar ända in i benen; vrålen skakar loss henne från kroppen; hon lyfter och sätter sig på björnens rygg.
Tillsammans springer de genom rymderna. Ingen värme eller tröst når dem, inga ljud, inga toner, ingen röst. Tyst, kall och stjärnbeströdd är den väg som är deras. Men de ser allt, de ser allt, de ser allt - så berättas det om Völvan och björnen.

(Völvan och Björnen är del i skrivprojektet Nordiska gudinnor - en Häxas tolkning.)

Väven

Av silver väver vi Väven
när sinnet är klart och hjärtat fullt
Vi väver av nålar av guld
som vi funnit i fuktig mull
Vid vävens kant skäller räven
visar vägen
visar vägen
av silver väver vi Väven
när sinnet är klart
och hjärtat är fullt

Ord i Silver

Igår upplevde jag det märkliga att få se ord jag skrivit bli återupprepade intryckta i ett silverhjärta som hängde runt halsen på en Vän. Det var smickrande och rörande men framförallt tankeväckande.
Om man tänker sig att alla ord vi säger med gott syfte blir inskrivna i silver, eller någon annan ädel metall; då vore vi nog mycket vördnasfulla inför hur vi använder dom. Och om vi tänker alla ord som vi fräser ur oss i irritation och ilska som inbankade i järn och stål; då skulle vi var mycket försiktiga med vad vi låter ramla ur våra munnar.
Jag tänker att det fungerar så i den andliga dimensionen. Att allt vi säger står kvar som inmejslade bokstäver runt omkring oss, som vi ser med tredje ögat och läser om och om igen. Det är viktigt då att tänka över om vi bankar in hårda ord i järn, eller trycker in mjuka ord i ett silverhjärta att hänga om halsen.

Min Granne som Älskade Blommor

I fredags natt dräptes eller mördades min granne som bodde i lägenheten mitt över från vår. Det är tomt därinne, och polisens 'utredning pågår' skylt har plockats ner.
Jag har inget som helst intresse att helgonförklara dom nyligen döda. Min granne var en alkoholiserad man i övre medelåldern som för några år sedan brukade bråka med sin exfru så att väggarna skakade. På senare år var hans relation med henne i det närmaste harmonisk. De diskuterade hårt och högljutt, men jag lärde mig med tiden att det oftast var bara diskussioner. Ibland var jag skitirriterad för att de rökte så mycket i trappuppgången att det letade sig in i vår hall.
Vi pratade knapphändigt, då hans svenska var klart begränsad. Vår kommunikation bestod mestadels av nickningar och gester. De senaste åren har jag lekt hustomte på vår lilla gård och han hängde på. Ibland hjälpte han mig att vattna och häromdagen rensade han den där rabatten som jag gått och tittat på men inte orkat. Han talade om för mig att han grävt ner lökar så att det kunde komma upp blommor nästa år.
En kväll när jasminen blommade kom han ut i trädgården och plockade några stycken. Han log brett och sa med inlevelse och polsk brytning,
- Jag älskar blommor.
Idag fick jag äntligen ett bra tillfälle att göra det jag ville för min granne. Utanför hans fönster har jag ställt en glasburk med vita rosor, tänt några gravljus och rosenrökelse. När altaret gjort sitt ska jag plantera en liten vit samling blommor som är hans. För att han var min medhustomte, och för att han hjälpte mig att vattna. Men framförallt för att han på stapplande svenska tog sig tiden att med eftertryck berätta för mig att han älskade blommor.
Det är tomt i fönstret i lägenheten brevid. Jag behöver inte längre reta mig på cigarettrök som letar sig in i hallen. Rökelsen luktar bättre, men det är onödigt tomt. Sådär tomt som bara oväntat död är. Jag har ingen som kommer att hjälpa mig att vattna mer. Jag hoppas att han tycker om sina vita rosor. Och att han fortsätter att älska blommor var han än är.

Älskade Vänner

Älskade Vänner.
Älskade kämpande, kreativa, fantastiska, starka, svaga, söker-efter-svar, försöker-bli-en-bättre-varelse, trallande, skrattande, förbannade, levande, döende, livsviktiga, tramsande, poetiska, sjungande, fnittrande, roliga, arga, förbittrade, nu-djävlar-ska-ingen-någonsin-sätta-sig-på-mig-igen Vänner.
Jag älskar er.
Ni är fantastiska.
All denna styrka, denna värme, denna kraft, denna surrande, burrande, samlande, söta, blöta, emotionella, vibrerande närvaro.
Var kommer den ifrån? Vad kan den inte åstakomma?
Ni som bär Drömmen om en bättre värld i era armar som vore den skör glasbubbla. Ni som dra urkraft direkt ur jorden och slungar den i ansiktet på den som behöver. Ni som vaknar på morgonen och tänker: Idag ska jag fanimej- fixa-så-barnen-får-den-vård-dom-behöver, kräva-att-socialtanten/läkaren/försäkringssnubben/kronofogden-förklarar situationen-för-mig-på-ett-sätt-jag-förstår, se-till-att-mormor-inte-behöver-ta-så-många-mediciner-som-hon-uppenbarligen-mår-så-dåligt-av. Och sen skriver en artikel om det hela, för dom som inte vågar göra samma sak.
Ni som vaknar med en darrande rädsla att inte hinna, inte göra bra nog, inte duga, inte få vara med den här gången heller. Men som ändå stiger upp, kokar ert kaffe och öppnar hjärtat mot solen. Det går nog. Det löser sig. Om jag gör på det här sättet? ...
Ni som försöker, som fortsätter, som ger det bästa ni har. Som lever, andas, fortsätter rensa skräpet samhället så generöst öst över er livet igenom. Som lever, andas och fortsätter rensa i världen runt er.
Jag älskar er.
Ni är fantastiska.
Och när natten faller far jag kacklandes runt på min kvast och strör stjärnljus bara för er. Bara för er.
Håll huvudet högt. Fortsätt. Världen behöver er.

Toppen Sida för Miljönördar

Intelligent och informativt om hur vi kan ställa om samhället så att det blir hållbart. Förnybart.nu
är värt att kolla in. Och så kan man skriva på upprop om enerighanteringen i Sverige. Och det vill man ju.

I Fullmånens Sken Ska Jag Minnas

Ibland måste vi gömma oss för att bevaras
ibland gömmer vi oss så väl att vi snaras
Påminn mig och dom under jorden
så ska jag påminna dig om dom glömda orden

När jag låg i havet svepte strömmarna
mina tankar rena
När du gömde dig i stenen
svalnade det heta hjärtat hela

Minns vem jag var,
Jag hämtar det du lämnat kvar

Sjung med välkända toner
våra namn, våra löften, vårt kall
I fullmånens sken ska jag minnas
allt vi bliva skall

(bild: Under vatten av mig)

Astrid och Keramikfigurerna

Var och varannan kvinna jag känner har en av Astrid Möllers figurer på sitt altare, eller i sitt sovrum, eller i sin trädgård. Små damseller med spindelnät över kroppen som bär ljus och rökelse, mystiska djur i förvandling, fåglar som är drakar som föder världen. Med Astrids keramik sätts fantasin i rullning. Och vi har något att vila ögonen på under ceremonin och vid kvällsstunden då vi samtalar med krafterna. Ibland håller figurerna det vi aktar mest: en kristall, ett ljus, rykande salvia. Och tänk, allt detta sprider Astrid till mig och många, många magiutövande nyhednakamrater bara genom att göra något hon verkligen tycker om. Det finns en livsvisdom här, och den är inte så liten ;)

(foton på två av Astrids figurer taget av henne själv)