SvartmåneBjörn

Till fullmåne arbetade jag och några kamrater på var sitt håll med kraftdjur. Hela dagen följdes jag av en björn. Mig vetandes har jag ingen koppling till den stora lufsaren, men tänkte sen att kvinnor över landet som arbetar med månmagi mycket väl kan aktivera björnar både här och var. En saga kom också denna dag. Men det var mer en svartmånesaga, än en fullmånesaga, så jag publicerar den nu, när månen är mörk och tiden tickar långsamt.

Völvan och Björnen

Det finns dom som känner stillhetens och tystnadens villkor: Skadi är en, Hel en annan. Det finns dom som vet varför kylan tränger genom märgen och varför isen drar allt samman: Nornorna vet, liksom Pertra och dom små i jorden. En till vet, och det är Völvan, som kan tala med dom alla.
När hösten faller och månen är svart går Völvan till den jordfasta stenen framför grottan, bakom lunden. Hon har manteln över axlarna och huvan gömmer ansiktet. Hon lämnar blommor och bär framför grottan, eller runor och ben om nöden kräver. Inne i grottan finns bara kraniet kvar av den väldiga björn som levde där.
Völvan sätter sig på stenen och väntar. I skymningen kommer andebjörnen, ställer sig på bakbenen och ryter så att Völvan vibrerar ända in i benen; vrålen skakar loss henne från kroppen; hon lyfter och sätter sig på björnens rygg.
Tillsammans springer de genom rymderna. Ingen värme eller tröst når dem, inga ljud, inga toner, ingen röst. Tyst, kall och stjärnbeströdd är den väg som är deras. Men de ser allt, de ser allt, de ser allt - så berättas det om Völvan och björnen.

(Völvan och Björnen är del i skrivprojektet Nordiska gudinnor - en Häxas tolkning.)