Om Inspiration

Oden satt surandes på sin tron. Allt hade han prövat och ingenting fungerade. Han hade lyssnat på Völvornas sång, språkat med Saga vid Sökkvabäck, skickat Hugin och Munin långväga kring och lyssnat på deras tjatter. Men han kände sig fortfarande lika andefattig, lika uttråkad och torr. Nu flaxade korparna runt hans huvud tills han irriterat slog ut mot dem. De flydde skränande och från Hugins vinge släppte en fjäder. Sakta singlade den nedåt i en spiral, och Oden följde den med blicken; runt, runt flöt fjädern genom luften, som en orm genom jordens innanmäte. Något lystes upp i Odens enda öga.
Munin! ropade han. Berätta om jättarnas dryck, den du hörde talas om av fåglarna i Utgård.
Korpen blängde misstänksamt på honom och vägrade komma nära. Istället satt han kvar på takbjälken, men berättade ändå vad han hört av en grupp sparvar i Utgårds förmak. Omigen fick Odin höra om drycken som jättarna älskade, som gav gnista och inspiration till den som drack, varav det bästa bryggdes av Gunnlög, jättedottern med det svarta håret.
Oden hoppade upp från tronen och slet åt sig hatten och vandringsstaven.
- Kom nu Gugnir, sa han och klappade den slitna staven, dags att vandra en stycke igen.
Det var länge sen Oden varit ute på vandringsstråk, och det piggade upp honom. Barn lekte med segelbåtar av vass i en damm, askträden susade och sjöng, en ung kvinna vallade getter och en äldre kvinna spann lin under en björk och såg nog så förnöjd ut. Så länge hade han litat på Hugin och Munins betraktelse att han glömt att det var annorlunda att se och dofta med eget öga och egna näsborrar.
- Hmm, sa Oden till sig själv, vilket han alltid gjorde då han påmindes om något han redan visste. Vägen till Utgård är lång och Oden fick sova många nätter under stjärnorna. Men det bekom honom inte. Vandringen var mycket bättre än att sitta på en tron och gå i salar fulla med skrävlande krigare dagarna i ända.
Slutligen kom han fram till platsen Munin berättat om, och han språkade själv med sparvarna som på sparvars sätt var beskäftigt behjälpliga och visade Oden en spricka i en jordfast sten. Oden förvandlade sig till en orm och slingrade sig in i sprickan och nedåt tills han hamnade i Gunnlögs boning.
Jättinnan satt på sängkanten och var vacker på jättinnors vis: hon hade sjok av ramsvart hår lindat runt kroppen, guldringar i både öron och näsa, men framför allt en kropp så voluminös och muskulös att den kunde blivit för mycket för en vanlig man. Men Oden var ingen vanlig man och han kände hur safterna flöt till av hennes åsyn. Han förvandlade sig raskt från orm till den vackraste av män.
Om Gunnlög blev förvånad över uppdykandet visade hon det inte. Men glad blev hon och det visade hon desto bättre. Tillsammans red de genom natten och så fort Odens krafter tröt bjöd Gunnlög på det beryktade mjödet. Genast flöt blodet snabbare i Odens ådror, poesi dunstade från hans porer, lusten fyllde honom och han galdrade och älskade natten lång. När tunnan bara var bottenfylld föll de i sömn.
I gryningen reste sig Oden försiktigt och samlade ihop det som var kvar av mjödet i sitt vattenskinn. Gunnlög tittade på honom med ett slött öga när han smög iväg. När hon en stund senare hörde en örn skria ovanför sin underjordiska boning log hon snett. De var roliga gudarna, med sin tro att allt var ändligt och behövde stjälas. Imorgon skulle hon brygga mer mjöd. Men nu behövde hon verkligen vila. Nöjd föll hon i sömn och genomlevde natten ännu en gång i drömmarnas rike. Snart skulle huvudvärken ta henne, det var hon van vid. Och den efterverkningen skulle också Oden upptäcka. Oden döpte mjödet till Odrörrir, men jättedottern benämnde det på sitt sätt, och i det namnet finns mjödets ursprung bundet.

(Text: Oden och Jättinnans mjöd ur skrivprojektet Nordiska gudinnor; en häxas tolkning. Bild: Asarunan från bildprojektet Runor.)